Jag har en förkärlek för antologinummer. Antologinummer är det slags dikter som förr återkom i poesiantologi efter poesiantologi. Ofta handlade det om dikter som kunde vara både populära och bra poesi, samtidigt. Nu när poesins betydelse är en helt annan än tidigare och när begreppet ”bra” då det gäller konst och poesi är så svårhanterligt har också intresset för att redigera och läsa poesiantologier tunnats ut.
Skall man nuförtiden kunna ta en poesiantologi på allvar så måste den vara en samling dikter från någon viss tid – gärna den nyaste poesin – eller vara geografiskt begränsad, till exempel presentera polsk poesi för en svensk publik. Tanken att antologisera de bästa svenska dikterna genom tiden är helt föråldrad, Det här Sista ordet skall ändå inte handla om poesiantologin som institution, utan helt kort kommentera ett av den svenska poesins mest klassiska antologinummer, nämligen Gunnar Ekelöfs Eufori. Enkelt sagt handlar Eufori om närvarokänsla (den euforiska), om hur närhet och avstånd upphävs i den känslan: ”Som vore det sista kvällen före en lång lång resa: / Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat. / Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet, / känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början, / känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst, / känna hur död och liv är starka som vin inom en!” Så lyder diktens mittparti.
Mindre känt är kanske att Eufori är en del av en diptyk vars andra del heter Melancholia, Tillsammans bildar Eufori och Melancholia något Ekelöf kallar ”Fuga”, en avdelning som avslutar hans samling Färjesång från 1941. Melancholia brukar aldrig förekomma i antologier. Kanske för att melankoli är mindre populärt än lyckokänsla – inte så jättetrevligt? Eller för att Melancholia är rimmad och skriven på meter; otypisk Ekelöf och rent allmänt gammalmodig? Men jag undrar om det faktiskt är möjligt att läsa dikterna separat, läs det här citatet från Melancholia: ”vid denna gräns, som skiljer och förenar / de lämnade och aldrig nådda landen, / är allt jag vill – som dessa döda grenar, / som dessa spillror efter skepp som brunnit, / som dessa kroppar, kolnade och brända . . . / Att föras bort tills stränderna försvunnit / Att varken vända eller återvända.” Nog kommunicerar dikterna? Avstånd och närhet, frånvaro och närvaro? Rörelserna till och från, från och till? Eufori är närvaro, melankoli är frånvaro; utan det ena inte det andra, utan det andra är det ena meningslöst? Visst kräver dikterna att läsas tillsammans?
Så biter jag mig i svansen och klandrar antologin och antologinumret: Eufori läst separat, tagen ur sin kontext och instoppad i en antologi, är ett torso. Utan Melancholia är Eufori i första hand en bra och trevlig dikt, tillsammans är Melancholia och Eufori någonting mycket mera: kalla det väv, kalla det byggnad, kalla det musik, kalla det Fuga.
Peter Mickwitz
