När livet är för verkligt

no-matter-2Årets Stagefestival har det luddiga temat ”berättelser”. I den unga polska manusförfattaren Dorota Masłowskas två pjäser betyder det berättelser om skam, avund och ojämlikhet i ett Östeuropa som vill vara Europa. Berättelser om att inte höra till, om att vara fel och ful och försöka skaka av sig en blytung ärvd barlast.

Europa är en märklig plats. Nationalstatens förlovade kontinent har en sjukligt bipolär historia och godtyckliga gränser bestämmer vem som får vara med och leka. Att kalla vår närhistoria traumatisk är en skamlig underdrift, men lika skamlig kan samtiden uppfattas vara – diskrimineringen av romerna är bara ett exempel.

Ibland måste man överdriva in absurdum för att få fram sitt budskap. Ta till den bildliga stekpannan och banka; eller ty sig till ironi och satir. Det är en svår konst, men den polska teatergruppen TR Warszawa, under ledning av regissören Grzegorz Jarzyna, bemästrar den utan tvekan. Fars brukar betyda banal buskis men No matter how hard we tried, den nyare av Dorota Masłowskas två pjäser på Stagefestivalen, kunde inte vara längre från banalitet.

I en trång etta i en anonym betongförort i en namnlös polsk stad försöker några kvinnor – mormor, mor, dotter, granne – hanka sig fram i livet alltmedan de väntar på att andra världskriget ska komma igen och behändigt göra rent bord. De planerar varje år en semester som de inte åker på – i år är det en ny plats som de inte besöker, ännu finare än den förra. Med mormoderns minnen av flygbombningar och den överarbetade mammans försök att koka soppa på en spik, kunde det hela bli väl nattsvart. Men Masłowskas briljanta text satsar på svart humor i stället, och skådespelarna levererar övertygande de absurda replikerna med gravallvarlig glättighet.

Och man skrattar, för det är ju så sant, och orättvisa är orättvist och förtryck är förtryckande, precis som den sjömansklädda flickan skriker. Granntanten vet att hon är en överviktig gris och går inte ut eftersom folk har rätt att spy över orsaker de själva väljer, den missförstådda regissören (som egentligen regisserar alltsammans) är desillusionerad, kokainet dammar, och den sexobjektifierade filmstjärnan vars navel avlägsnats av Photoshop är inte någon. Åtminstone inte polack. Hon har bara råkat födas i Polen.

– Vi är inte polacker, vi är européer!

Vi är inte polacker, vi är människor!

Ungefär här någonstans fastnar skrattet i halsen.

No matter how hard we tried är en huvudlös kavalkad av roller, normer, offer, stereotypier, ideologier, värderingar – och där emellan några multinationella produktnamn och en lagom mängd cynism. Tempot ger upphov till akut nackont då man vill hinna läsa översättningen på bildskärmen utan att missa det som händer på scenen. Författaren Masłowskas styrka är de makabra ordlekarna, men verbal akrobatik på polska med snårig och snabb finsk textning är inte den bästa kombinationen.

Stressen ökas av att man inte vill missa vad som händer på de tre väggarna: de lever. På dem projiceras galloperande hästar och mormödrar i rullstol och annan övertydlig men effektfull symbolik. Efter den avslutande domedagscenen då farsen blivit melodrama är huvudvärken ett faktum, men jag tolkar den som ett bevis på relevant, tankeväckande och träffande teater.

Litauisk buskis

Det samma kan man inte säga om den andra Masłowska-pjäsen Two poor Romanians, speaking LT, som spelades parallellt i en av Korjaamos mindre salar. Den litauiska uppsättningen, i regi av Agnius Jankevicˇius, ligger som helhet hästlängder bakom den polska No matter how hard we tried; det gäller scenografi, skådespelararbete och handling.

Two poor Romanians, speaking LT är i första hand en text, i andra hand en tredimensionell föreställning. Den som inte behärskar litauiska tillbringar de knappa två timmarna med blicken fäst fyra meter ovanför skådespelarnas huvuden skummande igenom de långa engelska textssjoken. Huvudvärken blir den här gången agressivare och mindre meningsfull.

Visst kan man skönja Dorota Masłowskas passion och personliga uttryckssätt redan i detta författarens första manus, och i viss mån fungerar överdrifterna och stereotypierna också här som väckarklockor. Att huvudpersonerna är romer känns speciellt lyckat med tanke på Helsingforskontexten. Senare visar det sig i alla fall att den unga mannen i själva verket är skådespelare och bara har klätt ut sig till zigenare (ordet används oblygt). Han går på fest där han har häver i sig sådana mängder droger att han inte vet vem han är. Flickan han liftar tillsammans med är gravid och påtänd och gör inte så mycket annat än skrattar hysteriskt. Det är skruvat och, ja, hysteriskt. I ordets sämsta bemärkelse: buskis.

Stundvis, och speciellt mot slutet, djupnar tonen och man kan se glimtar av det som kom att utkristalliseras i ett annat manus. Att inte vara någon. Att inte räcka till. Och att verkligheten är så ohyggligt verklig.

No matter how hard we tried. Text: Dorota Masłowska. Regi: Grzergorz Jarzyna. Scenografi: Magdalena Maciejewska. Kostym: Magdalena Musial. Ljus: Jacqueline Sobiszewski. Video: Cókierek, Pani K. Musik: Piotr Dominski, Grzergorz Jarzyna. På scen: Roma Gąsiorowska, Maria Maj, Magdalena Kuta, Agnieszka Podsiadlik, Aleksandra Popławska, Danuta Szaflarska, Katarzyna Warnke, Rafał Maćkowiak, Adam Woronowicz, Lech Łotocki.

Two poor Romanians, speaking LT. Text: Dorota Masłowska. Regi: Agnius Jankevičius. Scenografi: Laura Luišaitytė. På scen: Gediminas Girdvainis, Paulius Tamolė, Agnė Ramanauskaitė, Jolanta Dapkūnaitė, Aldona Vilutytė.

Båda föreställningarna spelades på Korjaamo under Stage-festivalen i Helsingfors.

Sonja Mäkelä