Hur många planeter behöver vi för att i längden täcka vårt nuvarande resursuttag? Det var en av de centrala frågorna vid den stora konferens om nerväxt som förra fredagen ordnades i Gamla studenthuset i HelsingforsSpei suae patria dedit, ”Fosterlandet gav åt sitt hopp”, står det på husets fasad och konferensen var ett av alla de tillfällen som visat hur framsynt det är av medborgarna att investera i landets framtid. Hur vi fortsätter leva när de tillgängliga resurserna tar slut är en av de viktigaste frågorna för oss, liksom för mänskligheten överhuvudtaget.Konferensens huvudarrangör var Finlands naturskyddsförbund, med finansiering från miljöministeriet. Den öppnades därför av Hannele Pokka som framförde en hälsning från miljöminister Paula Lehtomäki, som ”tyvärr inte själv hade möjlighet att komma”.  (Hennes familjs starka satsning på uranbrytning hade nog gjort ett framträdande i denna talarstol föga trovärdigt).

Till medarrangörerna hörde också gröna och röda ungdoms- och bildningsförbund, kretsar där diskussioner av detta slag förs naturligt. De ljusröda saknades som vanligt – sossarna ser väl mestadels fortfarande framtiden som ”lite mer av samma sak”. Dessutom medverkade Jordens vänner, liksom kretsar kring FPA:s forskningsavdelning och Statistikcentralen. Mera överraskande deltog också en enhet vid finska Hanken (nu en del av Aaltouniversitetet), där man ägnar sig åt framtida företagsstrategier.
Tillväxtens gränser – Romklubbens rapport år 1972 – var ett försök att varna mänskligheten för att fortsätta färden mot undergången. Den fick stor uppmärksamhet, men de krafter som ville gå på som tidigare var ännu starkare och resursuttaget har fortsatt att växa. De senaste åren har motståndet mot den nuvarande utvecklingen ändå blivit starkare och diskussionerna om alternativen har spritt sig. Man talar allt oftare om degrowth – nerväxt – och föregående veckoslut diskuterade Emmaus Finland hållbar utveckling och nerväxt på ett seminarium i Ekenäs. Där konstaterade Ulla Hoyer att 100 procent av jordens förnybara naturtillgångar i år hade använts slut i augusti – den sista tredjedelen av året lever vi över våra tillgångar.

Samtidigt som seminariet i Gamla Studenthuset ägde rum fylldes också operahuset i Lyon av närmare tusen personer som deltog i Sustainable Planet Forum – en tredagars konferens med brittiska The Independent, franska Libération och italienska La Repubblica som arrangörer. Där var svaret inte givet på förhand. I den inledande debatten drabbade den konservativa, förre brittiske skuggmiljöministern Peter Ainsworth samman med den franske miljöaktivisten Paul Ariès och förklarade för denne: ”Ni är en drömmare!”. Han medgav att ”om var och en på vår planet levde som en genomsnittseuropé skulle vi behöva tre planeter att leva på. Om var och en hade samma livsstil som en genomsnittsmedborgare i USA skulle vi behöva fem planeter att leva på.”

Men han tror inte på någon reglering. Han anser att mänskorna från Hedenhös och framåt varit inriktade på att skaffa mera och mera saker, och att de inte låter sig avvänjas. Det enda man kan hoppas på är att storföretagen finner nya teknologiska lösningar som kan göra utvecklingen hållbarare. Detta övertygade inte Ariès, som förklarade att han inte litade på Coca-Cola när det gäller att rädda planeten.
Décroissance är svaret som Ariès och många andra fransmän ger. Peter Victor från York-universitetet i Kanada inledde seminariet i Helsingfors med att säga att han föredrog den franska termen framom engelska ”degrowth” eftersom han associerar den förra med franska frukostbröd.

Oberoende av det är det franska inslaget i nerväxt-rörelsen starkt. Det är knappast någon slump. Det brukar sägas att Frankrike inte kan styras eftersom det är ett land med tusentals ostar. Om det nu beror på ostarna eller på något annat har fransmännen aldrig följt USA och Storbritannien så lydigt som stora delar av den övriga världen, vare sig kulturellt eller politiskt. De nyliberala och libertarianska idéströmningarna som Ronald Reagan, Milton Friedman och Margaret Thatcher drog till sin spets har sugit med sig också många av dem som ansvarar för vår ekonomiska politik, som Jyrki Katainen, men de har lämnat fransmännen oberörda. Anglosaxarna är globaliseringens anförare. Ett av världens – också Finlands – stora problem är det starka amerikanska inflytandet, inte bara på populärkulturens område utan också i allvarligare sammanhang.

Kretsen kring Le Monde Diplomatique, Attac och socialforumen har gett viktig inspiration också hos oss, men det finns säkert mer att hämta i Frankrike. Konferensen i Gamla Studenthuset hölls praktiskt taget helt på engelska, det enda egentliga undantaget utgjordes av Serge Latouche, professor emeritus från universitetet Paris-Sud, som talade franska.

Av de andra huvudtalarna intervjuas Peter Victor på sidan 3 i detta nummer, medan Tim Jackson och hans bok Prosperity without Growth presenterades i Ny Tid 4.6.2009 av Jan Otto Andersson. Andersson deltog för övrigt i panelen i egenskap av rödgrön finlandssvensk nationalekonom och hamnade ställvis i intensiv debatt med den blåvita finlandssvenska nationalekonomen Sixten Korkman. Den svarta finlandssvenska ekonomen Bengt Holmström sitter i Harvard och skulle nog inte ha ens den förståelse för nerväxttankarna som Korkman ändå visade.

Därför kan det vara motiverat att här presentera Latouches tankar, speciellt som hans bok Petit traité de la décroissance sereine kom ut i finsk översättning som Jäähyväiset kasvulle (Into) i anslutning till konferensen. Det är en välskriven och lättbegriplig bok som dessutom är väl översatt (av Marjo Ollila). För den som vill gå vidare innehåller den dessutom en mängd fotnoter och källor.
Serge Latouche inledde med att konstatera att vi inte bara upplever en ekonomisk, finansiell, social och ekologisk kris, utan också en civilisatorisk kris. Därför måste man inte bara lyssna till ekonomer utan också till filosofer, som Woody Allen. Han har konstaterat att mänskligheten kommit till ett vägskäl, där den ena vägen leder till förintelse och den andra till totalt kaos. Latouche hävdar dock att det finns en tredje väg som Allen inte märkt, nämligen nerväxt.

Tillväxten kan nämligen inte fortsätta som hittills, helt enkelt för att resurserna inte räcker till för oss alla. Om alla på jorden hade en västerländsk livsstil skulle det behövas mellan tre och sex planeter. Om tillväxttakten fortsättningsvis är två procent om året så skulle det, om man beaktar den förväntade befolkningstillväxten, krävas mer än 30 planeter år 2050.

Eftersom vi redan med råge passerat vår enplanetsgräns måste resursanvändningen i den rika världen minska radikalt. En annan orsak till det är den groteska ojämlikheten i världen i dag. För några år sedan hade de 15 rikaste personerna i värden en förmögenhet som var lika stor som bruttonationalprodukten i hela Afrika söder om Sahara. Nu räcker det med att samla tre personer för att nå samma resultat.

Att en radikal förändring är nödvändig är alltså klart. Men hur ska den ske?
8R

Latouche anger åtta etapper för en omställning:

réévaluer – skapa nya värden.

reconceptualiser – begränsa marknadstänkandet.

restructurer – skapa nya strukturer.

redistribuer – omfördela förmögenheten.

relocaliser – öka det lokala inslaget.

réduire – minska produktionen.

réutiliser – återanvända själv.

recycler – låta gå vidare.
Att förändra värden är centralt när man vill förändra världen. Enligt Latouche behöver den nya världen altruism i stället för egoism, samarbete i stället för konkurrens, glädje över fritiden i stället för arbetsnarkomani, uppskattning av det sociala livet i stället för konsumtionsmani, inriktning på det lokala i stället för det globala, autonomi i stället för heteronomi, uppskattning av yrkeskunskap i stället för effektivering av produktion, måttlighet i stället för rationalitet, relationer i stället för varor.

Att begränsa marknadstänkandet är också viktigt. Alla naturresurser borde inte kommersialiseras (som vattnet). Inte heller alla tjänster.

De nya strukturerna inom produktionsmaskineriet och de sociala relationerna bör anpassas till de nya värdena.

Omfördelningen av både rikedomar och naturresurser bör ske både mellan den rika och den fattiga världen, och mellan klasser, generationer och individer inom enskilda samhällen. Ett centralt mått blir det ekologiska fotavtrycket.

Att öka det lokala inslaget inom livsmedels- och annan produktion innebär att transporterna minskar, och därmed också koldioxidutsläppen. Slow Food i Västra Nyland passar alltså in i Latouches program.

Minskningen av produktionen sker framför allt för mindre nödvändiga varor och genom att öka produkternas livslängd – de har ju i många fall avsiktligt gjorts kortare under de senaste årtiondena. Men det handlar också om att t.ex. minska massturismen. Och om att skära ner arbetstiden radikalt.

Återbruk blir viktigt när produktionen minskar och produkternas livslängd stiger.

Någon revolutionär vill Latouche inte vara. Det handlar inte om att erövra Vinterpalatset och klasskampen har krävt fler offer än krigen. Därför har han vid sidan om ovanstående lista över nödvändiga förändringar också sammanställt ett ”valprogram” med konkreta krav. (Listan återgavs i anslutning till en intervju i Hbl 25.9).

Den första versionen av detta program skisserade han upp i en artikel i Le Monde diplomatique 2004. Till detta fogar han skattekrav som formulerats av Attac. Många av förslagen syftar till att återinföra kostnader som externaliserats från produktionen. Det handlar t.ex. om miljöeffekter som borde betalas av förorenarna genom miljöskatter.

Detta är helt centralt eftersom sådana åtgärder är motiverade också ur den klassiska ekonomiska teorins synvinkel. Katainen motiverade ju reformen av energiskatterna med att den utgör en ”grön” skattereform. Det visade sig ändå vara en lögn, eftersom man låtsades att torvbränning inte har några miljöeffekter alls. Dessutom antas reformen öka användningen av kol, vilket inte heller är grönt. Men den ursprungliga tanken var alldeles riktig, misslyckandet berodde tydligt på en usel och kanske delvis korrumperad beredning (finansministeriet ska nog inte sköta om några ”gröna” reformer).

En striktare användning av den klassiska ekonomiska teorin skulle göra vettiga förändringar möjliga. Som det är nu har ju storföretagen ofta drivit igenom tillämpningar som ligger i deras intresse. 
På denna strategiska punkt är Latouche inte särskilt tydlig. En ny ekonomisk teori anpassad till de globala realiteterna skulle behövas, men Latouche gör åtminstone här inga ansatser att skapa en och en sådan teori skulle inte heller ha möjligheter att slå igenom under en överskådlig framtid. Men om kostnader som externaliserats kan återföras på produktionen har mycket uppnåtts.

Ett annat exempel (som Latouche inte tar upp) på hur den klassiska ekonomiska teorin kan tillämpas gäller järnvägarna. Knut Wiksell konstaterade redan för länge sedan att järnvägarna borde gå med förlust, eftersom det är fråga om en mycket stor investering som bäst utnyttjas när trafiken är så omfattande som möjligt, vilket den är när priserna är låga. Om priserna är för höga minskar järnvägarnas samhällekonomiska nytta. När det gäller statsjärnvägar är resonemanget oemotsägligt, men det har nog relevans också för den kommunala trafiken.

Peter Lodenius