I den tredelade serien Ny finlandssvensk dramatik diskuterar Rita Paqvalén, Ann-Christine Snickars och Sofia Aminoff ouppsatta pjäser. I den första artikeln hamnar pjäser av Sanna Tahvanainen, Hannele Mikaela Taivassalo och Anna Gullichsen under lupp.
I den första delen av serien Samtal om ny finlandssvensk dramatik har Ann-Christine Snickars, Rita Paqvalén och Sofia Aminoff läst tre ouppförda pjäser ur Labbets pjäsbank.
Att skriva i det kvinnliga rummet. Gränser, rumslighet och kroppslighet i Sanna Tahvanainens Herr Salamander.
Ann-Christine: Jag är mest förtrogen med Sanna Tahvanainen som poet, Herr Salamander är en monolog och det kan man tänka sig att passar just en poet. Huvudpersonen är också poet, men det är egentligen hennes mans yrke som tilldelas en betydelse, han är målare men vägrar måla henne. Jag tycker att tematiken här, om man bortser från just mannen som inte är närvarande annat än som ödla kanske (sala-MAN-der!), är tid. Hon bor för tillfället ensam i Rom och man kan anta att hon ska jobba med någonting, men det hon gör är att hon talar med en ödla. Det kan vara ett maskerat samtal med mannen, men också med henne själv. Fast det som jag inledningsvis fäste mig vid var beskrivningen av rummet och antydningarna till scenografi och vad hon gör med dem.
Rita: Ja, som de svartvita författarporträtten som hon omorganiserar – gubbarna (Ibsen & co) plockas ner medan Selma Lagerlöf får hänga kvar. Det blir också ett metakonstnärligt och feministiskt grepp där den kanoniserade dramatiska texten ersätts av den kvinnliga.
Ann-Christine: Jag upplevde inte texten som klaustrofobisk, fastän den är starkt knuten till just den här platsen.
Rita: Ja, det finns ju hela tiden antydningar till det som finns utanför och de fungerar som förlängningar av rummet. Fönstret öppnas och genom det kommer fågelsång och trädens skuggor in i rummet.
Sofia: Det blir en slags lek med det öppna och det stängda rummet.
Rita: Och med närvaro och frånvaro! Ödlan Herr Salamander som tilldelas en avgörande roll är ju de facto närvarande enbart i den första akten.
Ann-Christine: Det mest rörande motivet är gränser, mänskans fysiska gränser. Konflikten med hennes man handlar ju om att han inte vill måla av henne för att hon har ett för distinkt utseende, att hon inte är allmängiltig. Men han säger också att han inte kan måla hud och mänskans skal består ju mest av hud. Detta hudmotiv går igen i den lilla ödlan som faller sönder fysiskt, som tappar sin svans och i marmorstatyerna som vittrar sönder ute i parken.
Sofia: Och i träden, barken, men också i vindens och stadens
brus som hon känner som ett blodomlopp, både nära och fjärran hennes eget.
Ann-Christine: Man känner igen motiv från Tahvanainens poesi, denna dynamik mellan man och kvinna.
Sofia: Texten handlar som jag förstår den om kvinnlighet och de moderna attributen för kvinnlighet och till detta hör att konstnärsproblematiken mellan henne och mannen handlar om att hon inte finns i ett enda av hans verk medan han finns i alla hennes.
Rita: Vändpunkten infaller väl då Herr Salamander tappar sin svans och försvinner fysiskt från scenen. Från att först ha framstått som närmast äcklig i hennes tankar blir han nu viktig. Kanske handlar det om att styrkeförhållandet förändrats, att ödlan har blottat sin svaghet. Mot slutet av dramat blir det uppenbart att hon inte på samma sätt känner sig beroende av den här mannen och att hon inte nödvändigtvis kommer att återvända. På något sätt blir den här svansen en symbol för hennes egen frigörelse.
Sofia: Det förs ju också explicit en diskussion om det här med att förlora delar av sig själv som har med hudtematiken att göra.
Rita: Ja, och ödlan fascinerar henne. När den är frånvarande blir den ett objekt för hennes undersökningar; hon börjar lära sig om den, om dess inre befruktning, om hur fostret utvecklas utan omvårdnad till en färdig ödla. Det handlar om en total självtillräcklighet; ödlan kan till och med lämna en bit av sig själv, använda sin kropp för att avleda uppmärksamhet från sig själv.
Ann-Christine: Det finns också undertoner i meddelandena hon får av sin man på mobilen som hör till den här självtillräcklighetsfrågan.
Rita: Ja, eller utvecklingen till ett subjekt – frikopplat. Mannens meddelanden verkar handla om ett sätt att fånga och låsa henne; först genom att tala om för henne vad hon ska göra (”Det låter som en dröm. Fortsätt på samma sätt.”) om och om igen, och sedan efter vändpunkten genom att understryka relationen mellan dem (”Din Din Din Din …”). I relationen till Herr Salamander är det annorlunda, då betonar hon det egna rummet: ”det här är mitt rum mitt”.
Sofia: Här är det omöjligt att inte läsa in en intertext till Virginia Woolfs Ett eget rum som ju handlar just om det kvinnliga skrivandets förutsättningar.
Rita: Och om hur man kombinera kärleken och skrivandet. En bärande fråga är också ”Vad vet jag om kärleken”, som är texten i ett meddelande hon får inskjutet under dörren. I slutet av den tredje akten kopplas frågan direkt till rummet och jaget: ”Vad vet jag om kärleken den gör rummet större och mindre den gör mig större och mindre”. Till slut får hon sin bekräftelse i form av en kolteckning av sig själv inskjuten under dörren. Det är någon som har tecknat henne, som har sett henne: ”Visst är det jag …”
Ann-Christine: Det här är drabbande, detta att få syn på sig själv.
Rita: Ja, hon blir till genom bekräftelsen. Även Salamanders svans är en bekräftelse på att någon har sett henne, att någon reagerar. Svansen är en reaktion på henne och hon får den som en offergåva.
snövit som prins
Identitets- och autenticitetsproblematik eller postmodern teater och plastikkirurgi. Hannele Mikaela Taivassalos Hjälten är död är skärande och klippande dramatik.
Rita: Det finns många drag i Hannele Mikaela Taivassalos Hjälten är död som jag känner igen från hennes tidigare pjäser eller från dem hon skrivit tillsammans med Malin Kivelä. Dels handlar det om den lite absurda tonen, dels om alla de här kulturella referenserna och blandningen av högt och lågt. Bibeln, Södergran och populärkulturella referenser rörs om och används oortodoxt och i oväntade kombinationer. Den här pjäsen handlar om tre karaktärer; Musse Pigg, Clark Kent och Snövit som alla befinner sig på en plastikkirurgiklinik för att genomgå en operation. Vi får veta att Musse Pigg har opererat bort sina öron, Clark Kent vill korrigera sitt dubbelseende och Snövit vill korrigera sitt kön och bli man.
Sofia: Bli sin egen prins.
Rita: Ja, och så Sköterskan som hela tiden går ut ur och in i rummet – en påminnelse om var vi befinner oss. Här, liksom i Herr Salamander gäller rummets enhet och det finns många intressanta lösningar; bland annat får Clark Kents dubbelseende en scenisk gestaltning då Snövit är inne hos Sköterskan. I scenanvisningen framgår att Sköterskan med tusch markerar var Snövits bröst ska tas bort, och att vi genom Clark Kents blick ser detta genom väggen och att han blir generad av vad han ser.
Pjäsen handlar om föreställningen om att man ska bli den man är, att man ska bli just så naturlig och riktig som man känner sig. Det är en sliten reklamslogan som länge använts för att sälja smink, kläder, plastikingrepp … Det handlar om att både bli allmängiltig – en i mängden – och autentisk. Men det är endast en föreställning – vi kan inte fly den vi ”är”, antyder Snövit. Även om Musse Pigg opererar bort sina öron kommer han ändå alltid att se sig själv med dem. På samma sätt antyder texten att Snövit kommer att se sig själv som kvinna, även om omvärlden ser henne som en man. Och inte ens Clark Kent kan fly – sitt dubbelseende kommer han att kompensera med en utvecklad hörsel.
Sofia: Det handlar om det moderna identitetssökandet och det moderna identitetsbyggets problematik. Musse Pigg, Clark Kent och Snövit är väldigt välförvaltade och tranformerade, de egenskaper som de har i sin ursprungs- eller Disneyform, Snövits speglingstematik till exempel, tas tillvara på ett drabbande sätt.
Ann-Christine: Jag skulle vilja säga att de är sataniskt välvalda; om man börjar operera i såna här gestalter, som varit en del av vår mytologi, så gör man dem på ett sätt oanvändbara för de tankegångar man tidigare använt dem till, och det kan vara skrämmande.
Sofia: Det är också våldsamt.
Ann-Christine: Vi lever som om vi inte behöver de här berättelserna längre, för det är bara JAG som räknas, det är mina egna individuella villkor som gäller och jag kan (eller måste) klippa till mig för att passa in i det här, och det skrämmer mig verkligen. Det är en nutida belägenhet som så starkt hänger ihop med identitetssökande att man inte kan skilja dem åt. Därför är det så dramatiskt.
Rita: Här finns också en intertextuell koppling till Peer Gynt och till den scen då Peer möter trollen. Han får ett erbjudande; att få ett ingrepp i ögonen – en splittrad blick – som gör världen vacker och underbar, men som samtidigt får honom att glömma sitt förflutna. Också Clark Kent vill vara ”seg selv nok”, se skönheten och glömma den nödställda världen. Det rör sig om en existentiell problematik; det här dubbelseendet – här som en egenskap hos en superman – är egentligen ett seende som vi alla har potential till, men som vi försöker korrigera för att göra livet lite enklare för oss. Och samtidigt är vi smärtsamt medvetna om att vi inte kan fly, att vi inte kan bli kvitt världens elände.
Sofia: Här finns en koppling till titeln som kan tolkas på många sätt, Hjälten är död, det finns ingen som tar det här ansvaret, det finns ju förutom referenser till Peer Gynt referenser till bland annat Hamlet och Oidipus, och här blir titeln en slags markör för den postdramatiska teatern där hjältetanken inte finns mera.
Rita: En teater i vilken Gud och hjälten sedan länge är döda. Det handlar också om en manlighetsförlust: ”Två omplåstrade sår ingenting att klaga över jag är ingen riktig man som jag som du som den nya Clark Kent”. Ingen av dem kan riktigt leva upp till myten om en ”riktig man”.
Sofia: Och de har sår som inte kommer att läka. Det är ett motiv som återkommer, trots att moderniteten erbjuder allt detta som på något sätt ska göra oss till den vi är så har vi fortfarande sår som inte kan läkas. Det handlar igen om en slags postmodernistisk dekonstruerande förvaltning av vår mytologi som lyfter upp de här berättelserna i ett annat meningssammanhang.
Rita: Ja, det är i högsta grad det postmoderna. Inte minst citatväven, anonyma yttranden och texter som sammanfogas, sida vid sida och att högt blandas med lågt. In excess. Och sen förstås återanvändandet av Clark Kent, Snövit och Musse Pigg, av klichéerna – här finns en ganska klar parallell till postmodern feministisk konst. Vi är alla omgivna av alla de här multinationella, ideologiskt tvetydiga produkterna/bilderna/klichéerna, men samtidigt kan vi göra vad vi vill med dem, och vi kan göra det brutalt och dekonstruerande.
Ann-Christine: Taivassalo har aldrig tvekat att klippa sönder saker, de här gestalterna kan mycket väl tänkas som pappersgestalter, man kan mycket väl klippa av öronen på Musse Pigg om man har lust.
Rita: Eller att ”klippa” bort brösten, att klippa bort pubeshåren.
Ann-Christine: Det börjar leva i mig nu (som en parallell till Herr Salamander), att de här figurerna har haft en viss slags allmängiltighet, men man kan klippa till dem så att de passar någonting helt annat, något nytt. Men jag funderar på hur man i dag vill göra individ av allting, man har glömt bort myter och idéer. Det är förstås delvis för att man kan sälja saker och ting till individer, för att vi har ett så produktifierat tänkande i dag.
Sofia: Det handlar inte bara om att sopa undan ideologier och mytologier, det är också att låtsas att vi inte har ett samhälle och ett samhälleligt ansvar för att vi inte är en grupp. Vi alla är individer som i första hand eller endast har ansvar för oss själva och vår egen lycka.
liv på is
En fryst finlandssvensk kontext. Bergmanska drag, lockrop och gränser i Anna Gullichsens Det lyser i akvariehuset.
Sofia: I min läsning av Anna Gullichsens pjäs Det lyser i akvariehuset fastnade jag för att det finns någonting organiskt och autentiskt i den här pjäsens sätt att närma sig ett trauma och en traumatisk och tragisk händelse. Gullichsen förmår ge det abstrakta och det inre en scenisk gestaltning som inte bara känns drömlik utan också köttslig.
Det handlar om en familj som flyttar till en sommarvilla vid havet över vintern, en väldigt lång vinter med mycket snö och is och de flyttar nästan ut på den där isen. Det finns en syster och en bror som skapar en egen värld där ute och det som händer är att brodern drunknar när isarna börjar ge efter. Och det handlar om vad som händer med den här familjen efter det och om systerns sorgearbete.
När jag tänkte på pjäsen i efterhand insåg jag att den har bergmanska attribut, den här vackra landsorten, det våldsamma havet och en familjetragedi, prästen som berättarkaraktär och en syster och en bror. Den har en finlandssvensk kontext, den här drömmen om en familj och om att bo vid havet och längtan till det som en slags evighetslängtan.
Rita: Och också konflikten mellan drömmen och verkligheten – i det faktum att faderns vision om den perfekta familjegemenskapen vid havet inte är delad, att föräldrarna inte kan kommunicera sina behov eller mötas i sina visioner.
Ann-Christine: Man kan läsa pjäsen utgående från enbart mannens och kvinnans relation, barnen finns för att förkroppsliga deras möjligheter och avgrunder, det är ju i och för sig också en bergmansk tanke, och att de kommer i par, mannen och kvinnan, syskonen och grannbarnen.
Rita: Det blir nästan som om mannen står mellan kvinnan och hennes barn; vi förstår att hon sörjer den förlorade sonen och är chockad, men närheten till barnen får vi inte se.
Sofia: Nej, och till slut blir hon ett hot mot flickan, det är en grym modersbeskrivning som också går igen hos Bergman.
Rita: Det är intressant att läsa pjäsen i sin finlandssvenska kontext; det handlar ju om ett fryst ”finlandssvenskt” landskap. Sommarens villalandskap har blivit vinterns, men lika tillfälligt.
Ann-Christine: Den är genialiskt utlagd, den här isen.
Rita: Isen blir också ett sätt för flickan att bearbeta sorgen och döden öppnar för en ny lek. Det finns något sorgligt, men samtidigt något lite befriande i barnets konkreta sätt att hantera sorgen.
Sofia: Det är väl det som lockar mig, att få ta del av barnets värld. Det är ju en magisk och vacker värld, grym också, men sen så handlar den ju till slut om hur hon måste lämna den, han stiger till ytan och säger att hon får hans del av deras pärlsamling, hon blir ensam.
Rita: Det är brutalt – samtidigt som isen och snön är otroligt vacker, finns döden närvarande i och under den.
Ann-Christine: Samtidigt finns där varelser, fiskar som lever och mår hur bra som helst där under den.
Rita: Det handlar igen om gränser – isen som en gräns!
Sofia: Mamman kallar deras isdyrkan för ”en lek vid yttersta randen”, det är också en beskrivning av hela pjäsen, det handlar om att vistas vid en gräns. I den andra scenen, som är första scenen med brodern och systern, leker de och allt är just vackert och grymt på en gång och det ropar ”kom”. Det är en upplevelse av en tillvaro där allt lockar, som innehåller både en livslust och en dödslängtan. Detta återkommer i slutscenen där allt också ropar ”kom” men där han går till de döda och hon till de levande. Den här beskrivningen av barnets tillvaro tycker jag är så otroligt fin för det är inte alls så att barnet skulle vara omedvetet om döden utan det lever med döden på ett annat sätt än de vuxna …
Rita: Som i balladen och folkvisan där naturen och underjorden
lockar …
Sofia: Ja, och i förlusten av en bror och av isen så finns också dimensionen av att förlora barndomen, att förlora en slags magisk tillvaro där allt ännu är både liv och död, inte antingen eller.
Rita: Ja, och så är berättandet distanserat och ur ett utanförperspektiv. Det är prästen som berättar, grannbarnen som berättar. Och distansen syns också i barnens brutala och pragmatiska förhållningssätt till döden.
Sofia: Det intressanta med prästen är att ett slags barnatro ställs mot en vuxentro, de möts aldrig men det är egentligen systern som har den levande tron, medan prästen börjar tveka i sin.
Rita: Ja, och prästen är så inlindad i sin prästverklighet att han inte ens kan se flickans behov. När hon försöker lära honom ”fiskspråket” kommer han bara dragande med bibelverser och välsignelser, i stället för att gå med i leken och möta henne. Det är ju det som är så tragiskt; att det inte är någon av de vuxna som ser flickan och vad hon håller på med. Akvariemotivet är en bild av både det här sorgearbetet och den instängdhet och kontaktlöshet som präglar familjedynamiken.
Ann-Christine: Alla de här texterna har drömmotivet gemensamt, men den här texten har de starkaste dragen av drömspel, också tekniken att man inte nödvändigtvis talar till de andra karaktärerna på scenen, inte heller till publiken, utan man talar bara förbi varandra.
Sofia: Men de har alla en dramaturgisk båge och det finns en slags förlösning i slutet.
Rita: Ja, absolut, och vändpunkterna är klara. Och så har de rummets enhet gemensamt.
Sofia: Men det de också gör är att de problematiserar det där rummet. Det som jag ännu skulle säga om Det lyser i akvariehuset är att den öppnar för fantastiska scenlösningar; isen, snön, villan, vattnet ställer inga gränser för de sceniska och scenografiska möjligheterna. Ann-Christine: Kortare texter som Herr Salamander har ju svårt att komma in i repertoaren för att de inte är helaftonspjäser, men man kunde slå ett slag för att spela två till tre enaktare under samma kväll, det skulle man som åskådare kunna få väldigt mycket ut av. Alla författare har ju sagt att de inte är helt klara med sin text, men det är glädjande att ta del av ett pjäsmaterial som redan nu är så berörande och livskraftigt.
Pjäserna Herr Salamander, Hjälten är död och Det lyser i akvariehuset hittar du på www.labbet.fi
Sofia Aminoff
