Seminariet om boken Affärer i blod och olja borde ha varit intressant. I synnerhet som affärerna innehåller en synnerligen pikant ingrediens i form av den svenska utrikesministern Carl Bildt. Han har nämligen suttit i styrelsen för det omstridda bolaget Lundin Petroleum. Som ansvarig för etiska frågor. I ett bolag som anklagas för att ha bidragit till att oljekriget i södra Sudan trappats upp.

Men i Göteborg får bokens författare, journalisten Kerstin Lundell, predika för en fåtalig publik:

– Där pågår ett inbördeskrig som får Dafur att se ganska stillsamt ut.

Striden handlar om oljefälten och den som lägger vantarna på oljan får pengar som kan investeras i mer vapen som kan användas för att utöka kriget. På det område där Lundin Petroleum gör anspråk på oljefyndigheter, block 5A, har klusterbomber haglat och byar bränts. I soppan figurerar också Sudans president Omar al-Bashir som är anklagad för brott mot mänskligheten och har fungerat som Lundin Petroleums beskyddare, enligt Lundell.

Att Carl Bildts inblandning borde redas ut är väl ganska självklart. Men det Kerstin Lundell berättar på seminariet är knappast klargörande.

– Jag är så trött på Carl Bildt, säger hon bara.

Vaddå? Har han vägrat svara på frågor? Ljuger han? Vad ljuger han i så fall om? Förhoppningsvis finns svaren i boken.

Fredrik Sonck

Vådan av att översätta duvkullor

Chickweed Wintergreen är den kryptiska titeln på en ny bok med ett urval av Harry Martinsons dikter översatta till engelska.

– För många år sedan sade jag i en intervju att det mesta av Martinsons produktion, speciellt poesin, var dömd att förbli oöversatt från svenskan. Men här är jag nu, konstaterade översättaren Robin Fulton, som diskuterade diktsamlingen och den kännspaka Martinsonsvenskan under mässan i Göteborg.

– Problemet med Martinson är att han är litet märklig på svenska och översätter jag hans ord direkt kommer resultatet att kritiseras som bara märkligt på engelska.

För att undvika att den mångfacetterade poesin skulle förefalla enbart peculiar för Nobelpristagarens engelskspråkiga läsare gjorde Fulton en hård gallring.

– Det är svårt att exportera associationer och idéer från ett språk till ett annat. Jag har översatt bara en del av dikterna vilket fungerar. Martinson är nämligen som de bästa poeterna brukar vara: ibland jättedålig och ibland jättebra.

Ord som väckte huvudbry hos skotten Fulton var bland annat begreppet glesbygd, för hur ska man klämma in heavily depopulated rural area i en dikt? Och så förstås de evinnerliga vita duvkullorna.

– Martinson använder två ord för blomman, duvkulla och så skogsstjärna. Men vi har inte två naturliga ord för den i engelska.

Så Chickweed Wintergreen, Martinsons duvkullor, får endast blomma i titeln på diktsamlingen. I själva översättningen av den naturlyriska dikten Duvkullorna mäktade Fulton inte bruka det otympliga engelska artnamnet.

Isabella Rothberg

Kvinnor måste hjälpa sig själva

Kvinnors rättigheter och ställning i samhället var temat för seminariet med Fatmagül Berktay, professor i statsvetenskap vid Istanbuls universitet. Utgångspunkten för resonemanget var att man inte ska lägga alla kort i utbildningsskålen.

– Att kvinnor går i skola och utbildar sig är viktigt, men inte allena saliggörande. Ett statligt utbildningssystem förstärker alltid de samhälleliga normerna. I ett patriarkalt samhälle kommer skolan alltid att lära barn att mäns och kvinnors ställning i samhället är olika. I Turkiet utbildas män till ingenjörer och kvinnor till vårdare.

Berktays tes är att skolor i första hand utbildar politiska undersåtar. Att skolsystemet som sådant tar i beaktande mänskliga rättigheter, betyder inte att man på det moraliska planet arbetar för jämställdhet i samhället. Speciellt lärare som inte fått utbildning i ämnet, fortsätter använda patriarkala sexistiska bilder och koder i undervisningen. Som exempel tar Berktay att flickor och pojkar hålls åtskiljda i klassen, och som straff för en förseelse kan pojkar ”tvingas” sitta med flickorna.

Berktay vidhåller att staten och systemet inte kan förväntas förändra kvinnornas ställning i samhället. Först och främst är det kvinnorna själva som måste frigöra sig själva. Själv har hon varit aktiv inom en kvinnogrupp som informerar och arbetar för jämställdhet i samhället. Där uppmanar man kvinnor att sätta ner foten och ställa sina män mot väggen. Erfarenheterna visar att kvinnor som kräver saker och ting av sina män ofta räddar äktenskap, får båda parterna i ett förhållande att må bättre och ibland till och med startar en kedjereaktion i grannskapet. Initiativet måste komma från kvinnorna själva, på gräsrotsnivå, menar Berktay.

Janne Wass

2030: Ett enat Norden

Gunnar Wetterberg talar inlevelsefullt:

– Stormakterna har aldrig velat ha ett enat Norden. Hansan såg till att Kalmarunionen bröts upp efter hundra år. Holländare och britter hindrade Karl X Gustaf då han då han skulle lägga Danmark under sig och ryssarna hindrade danskarna att ta över Karl XII konkursbo. I modern tid har Sovjet och USA arbetat mot försvarsförbund och ekonomiskt samarbete.

Seminariet kan ses som ett preludium för boken Förbundsstaten Norden som Wetterberg ger ut i höst. Hans vision är att Norden år 2030 är en förbundsstat med 25 miljoner invånare och en ekonomi i Kanadas storlek. Vi har tillträde till G20 där viktiga beslut fattas, eftersom FN, IMF och OECD blivit splittrade och ineffektiva.

– Det finns starka argument för en förbundsstat. Det vore bra för oss och i någon beskedlig mening vore den enade nordiska rösten bra för världen.

Wetterbergs konkreta vision är kittlande, rentav tilltalande. Det är inte helt osannolikt att Norden blir ett allt intressantare projekt ju längre 2000-talet lider. Ändå är det viktigt att minnas att de nordiska länderna orienterat sig mycket olika i förhållande till EU, EMU och Nato. I en allt mer mångkulturell värld skall man också akta sig för att åberopa en gemensam kultur som grund för en union.

Fredrik Sonck

Anyurus legospråk

– Jag har egentligen alltid försökt skriva prosa. Till en början skrev jag också berättande poesi men så småningom övergick den i fragmentarisk poesi som sedan nästan närmade sig en tystnad, sade Johannes Anyuru som tillsammans litteraturpedagogen Åsa Lundholm diskuterade debutromanen Skulle jag dö under andra himlar.

Vid sidan av den metaforspäckade romanen, som recenserades i Ny Tid 38/2010, har Anyuru nyligen skrivit ett annat prosaverk, novellen Kaststjärnor för Lundholms lilla novellförlag Myrios. I novellen är fokalisatorn en ung pojke vars stämma Anyuru nådde genom att söka sig till andra författarskap. Inspirationskällor var bland annat den fransk-algeriska författaren Nina Bouraouis roman Pojkflickan och amerikanen Don DeLillos barndomsskildringar från förorten Bronx.

– Som ung uppfattade jag Växjö, där jag växte upp, som Bronx. Att läsa och att höra en röst i en text kan frigöra minnen.

Oöverraskande fick Anyuru också frågan om hans metaforer och hur man värjer sig mot att överlasta språket.

– Det är intuitiv kunskap men naturligtvis också ett hantverk. Jag tänker att här har jag den här bilden, och där är en annan bild och här fattas det en bild. Jag lekte med lego som liten så visst har jag ett behov av att konstruera.

Isabella Rothberg