Det var intressant att läsa Ronja Boijes tankar i essän ”Den andres blick” i Ny Tid nr 36/2010. Jag började fundera på det där om hur ens inre betraktare speglar sig i andra människor, och hur man bygger upp en inre bild av sig själv som objekt och av andra som betraktare. Hur man kan skämmas över den där bilden man föreställer sig att den andra ser. Man vill ju så gärna försöka kontrollera den där bilden, man vill ha en spegling som man gillar eller som man åtminstone tycker att motsvarar det man är. Får man en negativ spegling som man tycker är orättvis blir man kanske arg för att man liksom tvingas skämmas i onödan. Kanske överfalls man av hemska skamkänslor och drar sig undan, vågar inte försöka på nytt. Och så gör man kanske inte det man ville, eller det som känns rätt. Man är rädd för vad andra tänker; för att verka dum eller feg eller självisk eller konstig. Eller så försöker man bli sådan som man ”borde vara” för att man ska få positiv spegling.
Boije skriver om problemet med att kvinnor lär sig att se sig som objekt genom mäns ögon. Behovet av positiv spegling är ju alldeles naturligt för oss som sociala flockdjur, och de överlevnadsroller vi lärt oss som barn kan fortsätta in i vuxenlivet om de erbjudit bra och fungerande sätt att klara sig.
Rollerna kan vara lite olika beroende på vem vi är. Kvinnor fastnar lätt i olika behagarroller; den vackra flickvännen, goda hustrun, spännande älskarinnan eller osjälviska mamman. Men också i liknande roller som män: den duktiga arbetstagaren, den framgångsrika företagaren, den goda medborgaren, den pålitliga kumpanen, den lojale brodern. Och visst kan också män fastna i rollen som den goda maken eller den osjälviska familjefadern.
De saker vi uppfattar som goda kan ibland vara det som begränsar oss: ekonomisk trygghet, egendom, social ställning, presenter, vänlighet, beundran, ett gott rykte som en respektabel person. Plötsligt kan man inte göra något annorlunda eftersom man inte vill mista det man har eller göra omgivningen besviken. Vissa roller spelar vi ju gärna för att de gör oss nöjda och glada. Men den som av någon orsak inte själv ser sin roll, eller känner sig helt beroende av den, kan inte lösgöra sig ur behagarens roll, inte sätta gränser eller säga sin åsikt högt också om man mår mycket dåligt. Och då skyller man gärna på omgivningen som inte gör en lycklig.
De amerikaner som krigade i Vietnam hade sina överordnades beröm i tankarna, kanske också fantasier om hela amerikanska folkets beundran (Susan Faludi: Stiffed: The Betrayal of the American Man). Soldaterna blev ju grundligt besvikna och kände sig lurade. För vissa ledde det ändå till att de började söka efter ett liv utanför den traditionella mansroll de kände till. Ofta krävs det en verklig kalldusch för att man ska vakna och se det trevliga och nödvändiga i att fatta sina egna beslut. Paradoxalt nog är det lättare att bry sig om andra då man kan låta bli att bry sig för mycket om deras åsikt om en. Man kan våga mera! Träna upp skamtålighet och att vara på sin egen sida! Inte ta sig själv så allvarligt! Man är som man är, ibland ganska töntig både i egna och andras ögon, och sällan rasar världen ihop ändå. Och inse: Det är omöjligt att kontrollera andras bilder av en själv! Alla ser en genom sina egna ”glasögon” och det finns lika många speglingar som betraktare.
I sagan om Alice i Underlandet finns en elak drottning som kan halshugga en utan någon större orsak. Hennes spelkortssoldater är fullt upptagna med att måla vita rosor röda och uppfylla drottningens krav. Jag tycker att man kan tänka sig drottningen och hennes spelkort som ens egen inre bild av en betraktare, en auktoritet som ska berätta vad som är rätt. Auktoriteten är mycket nyckfull; än vill den det ena, än det andra. Fastän du trodde du gjorde rätt så gjorde du ändå fel och blir halshuggen. Om man inte ignorerar auktoriteten och tänker själv, försvarar det man är och det man vill, kommer man att bli både utmattad och besviken.
Som medvetna tänkande varelser vill vi ju gärna dela våra upplevelser och känna oss uppskattade och förstådda. Ibland behöver man kanske byta omgivning och träffa nya människor, ibland kanske bättre förmedla det man inombords upplever sig vara; se sig tillräckligt objektivt genom andras ögon för att se vad man kunde göra annorlunda, hur man kunde uttrycka sig bättre. Samt inse sina (och andras) begränsningar och brister. Ibland blir jag själv medveten om att det är väldigt mycket av mig som inte syns på ytan, och att mitt vardagliga yttre jag är annorlunda än mitt inre jag. Mycket tystare, till exempel. Jag blir knappast någonsin väldigt pratsam, men jag försöker ibland hjälpa upp saken, t.ex. så här.
Minna Grönstrand
