”Se människan! Se kärleken! Varav er orimlighet?” En idiot förväntas sitta tyst i hörnet, men furst Myškin bryr sig inte om sociala koder – han stövlar in i S:t Petersburgs societetsliv och skakar om. I Dostojevskijs Idioten finns allt det verkligt viktiga: skönhet och skräck, sanning och lögn, godhet och ondska, liv och död. I Nationalteaterns version blir döden det centrala temat: ”Det finns ingen tid kvar!”
Förväntningarna på Idiootti är höga. Samhällskritiken är lika aktuell nu som för hundrafemtio år sedan: eliten och kapitalet får sig en känga, precis som ”denna generation som inte tror på någonting”. Efter den dryga tre timmar långa föreställningen känner jag mig dock mot förmodan inte hänförd utan snarare snuvad på konfekten. Jag kan inte undgå att tycka att regissören Janne Reinikainen, som tillsammans med Eva Buchwald omarbetat mastodontromanen från 1868 för scenen, har fokuseringsproblem. Även om man känner igen Dostojevskij bakom orden – inte minst i karaktärernas turvisa monologiska utbrott om världens beskaffenhet – blir intrycket att man kunde ha gjort något mera av materialet.
Resultatet är splittrat bland annat på grund av glidningarna från fars (som inte är särskilt rolig) till melodrama eller skräck. Skådespelarna är stundvis så överdrivna i sina roller att man undrar om det hela är parodi. Snart skapar i alla fall ljus, ljud och röster sådan dramatik att det inte kan uppfattas som annat än blodigaste allvar. Det här gör helheten svårgripbar – ett motiverat val, kan tänkas, en parafras på verklighetens kaos eller romanens böljande landskap.
Hannu-Pekka Björkmans fallandesjuke, naive ”idiot” Myškin är en säregen, fängslande uppenbarelse. Klumpig och skakig, fnittrig eller rasande, går han fram och påverkar alla i sin omgivning. ”Han är ju som ett barn”, och ur barnets – eller idiotens – mun hör man sanningen. I sin ohämmade ärlighet framstår han som långt mer mänsklig än det övriga patrasket, men att han skulle vara en kristusgestalt, genomgod och osjälvisk, får man inte bekräftat i Björkmans tolkning.
Förutom Myškin förblir karaktärerna främmande, och det är persongalleriet som är mest problematiskt för helheten. Man har svårt att förstå varför personerna handlar som de gör eftersom man får vänta förgäves på att de ska introduceras. När Myškin säger sig älska den fallna kvinnan Nastasja Filippovna (Minttu Mustakallio) förstår man att det är av medlidande men i publiken förblir man oberörd. Petri Manninen som antagonisten Rogožin är stark och brutal och dynamiken mellan honom och Björkman är den intensivaste på scenen – men i alla fall går djupet i hans hat en förbi.
Scenografin av Markus Tsokkinen fyller upp Nationalteaterns lilla scen från golv till tak och bjuder på flera stiliga lösningar som är närmast radikala på en institutionsteater; ta t.ex. kärlekens blodiga plastridå som slits i stycken av Rogožins kniv. En suggestiv dans som övergår i misshandel inuti en kroppsstrumpa hör till föreställningens mest minnesvärda scener. Köttigheten och smutsigheten är i rang med vilken experimentell fri teatergrupp som helst – detta sagt som högsta beröm. Aslak Sandström som står för ljusdesign förtjänar också en eloge.
Anakronismen i rekvisita och kostymering (Adidas-kläder och solglasögon) saknar däremot mervärde, eftersom man gott och väl kan dra parallellerna till samtiden också utan de här symbolerna. I låtvalen är greppet däremot träffande: från Fool on the hill till femme fatale-Nastasjas Ei aina käy niin.
Nej, det går inte som man tänkt sig. Hur gärna jag än vill hänföras, hur träffande tematiken än är och hur hårt ensemblen än satsar, kvarstår känslan att man finner sig iaktta ett osammanhängande händelseförlopp som inte angår en och vars upplösning inte väcker nämnvärda känslor.
Nationalteatern: Idiootti. Text: Fjodor Dostojevskij. Regi och bearbetning: Janne Reinikainen. Scenografi: Markus Tsokkinen. Kostym: Tarja Simonen. Musik: Timo Hietala. Ljud: Timo Hietala, Iiro Iljama, Tuomo Viialainen. Ljus: Aslak Sandström. På scen: Hannu-Pekka Björkman, Petri Manninen, Minttu Mustakallio, Lotta Lindroos, Elli Castrén, Ismo Kallio, Juha Varis, Juha Muje, Tero Koponen, Olavi Uusivirta, Ylermi Rajamaa.
Sonja Mäkelä
