På sommarverandan läste jag den brittiska historikern Tristram Hunts underhållande och relativt djuplodande biografi över Friedrich Engels, The Frock-Coated Communist: The Life and Times of the Original Champagne Socialist (London, 2009). Hunt beskriver ingående de ideologiska, personliga och – inte minst – ekonomiska relationerna mellan Engels och Karl Marx, med den uttalade avsikten att lyfta fram Engels ur Marx skugga. Boken förmår också leva upp till löftet ”liv och tider”. Hunt placerar in Engels i stundtals oväntade och inte alltid så smickrande idéhistoriska sammanhang.
Läsaren lär sig bland annat att den ungerska nationalisten Lajos Kossuth var en av Engels hjältar under de europeiska revolutionsåren 1848–49. I sin strävan att skapa en ungersk nationalstat riktade sig Kossuths revolt i första hand mot den Habsburgska monarkin. Men den ungerska nationalismen var också uttalat antislavisk och i praktiken drabbade Kossuths armé samman med de slaviska minoriteter, främst kroater och serber, som allierat sig med Habsburgarna.
Engels delade de ungerska nationalisternas antislaviska sentiment. Han tog fasta på sin lärofader G.W.F. Hegels idé om att endast de folk, som förmår etablera en egen stat kan bidra till historiens utveckling. De slaviska folken, liksom bretonerna i Frankrike och baskerna i Spanien, var historielösa folk, benägna att sätta käppar i revolutionens hjul.
Samtidigt – och aningen paradoxalt – fördömde dock både Engels och Marx det förtryck Tyskland och Ryssland utövade över det delade Polen. De betonade att ett folk som förtrycker andra inte kan emancipera sig själv. Därför var det i de tyska arbetarnas intresse att stöda Polens sak. Under 1900-talet var det framförallt Engels som blev de koloniala befrielsekampernas ideolog. Idén om statens avgörande historiska betydelse levde vidare. De förtryckta kan befrias bara om de får en egen stat.
Statslöshetens trauma är en väsentlig historisk aspekt av den frenesi med vilken Israel är berett att försvara sitt territorium. Förintelsen var inte sen att ta fasta på idén om judarna som ett vandrande historielöst folk. De gjordes de facto statslösa. Den pågående tragedin visar å sin sida det omöjliga i att försöka lösa konflikter genom att ge ett visst territorium åt ett visst folk.
Idag drabbas framförallt de östeuropeiska romerna av den sega tendensen att nedvärdera dem vi anser vara stats- och historielösa. Romerna är inte statslösa i den bemärkelsen att de skulle sakna medborgarskap, men de facto tryggar ingen stat deras medborgerliga rättigheter. Alla kallar på EU:s ingripande, men det är föga sannolikt att EU har politisk vilja eller praktiska medel för att göra en kännbar insats. EU påverkar medlemsländernas suveränitet, men är i allra högsta grad en allians mellan stater. Unionen är inte benägen att ta ansvar för problem som de enskilda medlemsländerna enträget försöker deportera.
De östeuropeiska romerna utgör också – åtminstone om vi håller oss inom Europa – 2000-talets tydligaste exempel på ett vandrande folk. Det är nyttigt att reflektera över hur det självklara förakt med vilket romerna bemöts hänger ihop med tanken att statslösa folk är primitiva, utan egen historisk förankring. Detta folk kan varken ges en egen stat eller reduceras till rumänska medborgare. Vänstern har också svårt att handskas med det faktum att romerna livnär sig som tiggare. Ingen borde ju vara beroende av privat välgörenhet. Romernas situation förtydligar på ett handgripligt sätt de gamla emancipationsstrategiernas tillkortakommanden.
Martina Reuter
