Under sommaren har jag funderat mycket på vad folk snackar om, vad folk talar om i allmänhet, väder och vind. I Finland satt jag och pratade bort en halv natt med tre karlar, en flott grillfest i Ingå skärgård. Det pratades om sport (handboll), om Karisdialekt (om att man är ”tvärt nätter i kåpan” när man är i fyllan). Vi talade om sport (fotboll) och kyrkan och finlandssvenskhet och kajakpaddling. Det talades om bilar och båtar och om sport, igen. Vi talade om deckarlitteratur och då sa en jurist: ”Det kan ju inte vara svårt att skriva en deckare.” Jag skrattade förbluffat för det enda som hindrar mig från att skriva en bok är att jag för all absint i världen inte kan hitta på ens den minsta lilla intrig. Dramatik tycks jag vara benägen att skapa bara i mitt eget liv.
En annan kväll i Finland satt jag med sex väninnor runt ett bord. Jag underhöll dem galant med dramatik som jag helt ovetande och med ironi höll på att skapa i mitt liv. Hur? Med ord. Man vet aldrig hur man hamnar i olika situationer, förutom att orden utgör vehikeln. Ord, ord, ord, alla dessa ord, betydande allt och ingenting på en och samma gång. Men det var inte jag som var medelpunkten den kvällen, utan den Mademoiselle vars möhippa kvällen handlade om. Den kvällen talade vi varken om bilar, båtar eller sport. Men däremot om numerologi, kabbala och kosmetik. Det eviga skvallret var ett konstant tema liksom också finkammandet av känslor. Äkta kökspsykologi.
Under min årliga sommarséjour i Kroatien märkte jag att mäns prat var mycket begripligare än kvinnors. När män talade sinsemellan lyckades jag utan desto mer ansträngning lista ut vad de talade om, för de talade om bilar eller om fotboll. Nyckelord som auto och Mercedes-Benz eller Dinamo Zagreb och Tottenham (aka Crottenham) lotsade mig tryggt genom hetlevrade diskussioner. Däremot gav mig kvinnors prat mycket mera koncentrationssvårigheter. Där fanns inga självklara nyckelbegrepp, för de idkade skvaller i upprörda känslotillstånd.
Intressantare än frågan om vad folk talar om är förstås frågan om hur folk talar. Skillnaden mellan hur kroater och nordbor talar är så radikal att jag varje gång jag befinner mig i Kroatien inser att min man är kroat – kroat och inte en obegriplig människa som saknar all insikt i normala konversationsregler. Naturligtvis saknar han intuitiv kunskap om skandinaviska konversationsregler, men däremot är han en mästare när det kommer till den kroatiska koden.
Det är lustigt hur vi nordbor är ödmjuka och skygga för konfrontationer i vårt vardagliga tal. Vi är artiga och gemytliga och ytliga, för att vi inte gitter blotta vår själ. Samtidigt är det förvånande hur vi i Norden dag för dag håller på att göra oss av med talkonventioner som har som syfte att markera formell artighet. Ifall jag tilltalade Islands president skulle jag säga: ”Hör du, är du tvärt nätter i kåpan, eller vad är det du säger?” I Kroatien intar däremot det formella tilltalet en ytterst central roll i det språkliga livet. Den som inte niar främlingar, personer äldre än sig själv, sin chef etc. begår socialt självmord. Detta formella tilltal ter sig speciellt fascinerande eftersom det tillåter en att vara artig och fräck på samma gång, konventionen inbjuder en helt enkelt till ett ironiskt språkbruk. Rhett Butler är förkrossande ironisk när han i slutet av Borta med vinden i sin replik till Scarlett O’Hara, yttrar ”Frankly, my dear” innan han säger ”I don’t give a damn”. Liknande hövlig direkthet som Rhett Butlers är standard i Kroatien.
Sättet på vilket man i Kroatien och i Norden besvarar frågan ”Hur går det?” skiljer sig också på ett intresseväckande sätt. I Norden tenderar vi att med stigande intonation utropa att allt är jättebra. (Och inga mer frågor, tack.) För ifall man erkänner att allt är åt helvete förpliktigar man sig samtidigt att förklara och berätta och i processen blotta den där privata själen som vi så neurotiskt försöker dölja. Istället är allt alltid jättebra och därmed är distansen till den andra säkrad.
På frågan ”Kako si?” svarar man i Kroatien ”Dobro” med fallande intonation samtidigt som man gestikulerar en sorts uppgivenhet. Detta underliga beteende förklarar jag med att man vill hålla snyltgäster på avstånd. För ifall man sprudlande utropar ”Ja sam dobro” så förväntas man bjuda caféets alla gäster på drinkar tills stängningsdags. Allt handlar om fyrk i Kroatien. Ett vanligt samtalsämne, slår det mig nu, är att tala om vad saker och ting kostar, ett samtalsämne både kvinnor och män engagerar sig i. Men ifall man beter sig snålt och inte bjuder på en runda öl eller rakija till alla som sitter runt det bord där man sätter sig, då blir man socialt utfrusen.
Ett bisarrt exempel på hur direkt och rakt på sak kroater talar jämfört med nordbor är följande: det tycks vara helt normalt att fråga en hustru som tillsammans med sin man sitter på en terrass och dricker Ožujsko (ett öl så gott att det går att dricka även varmt), huruvida hennes man är bra eller god, ”Je li dobar?” Det är bara män som ställer den frågan och jag har absolut ingen aning om vad jag förväntas svara. Ska jag säga ”Da, naravno, dobar je”, den bästa mannen jag kan tänka mig? Eller kräver kutymen att jag ska skälla ut min man framför honom och hans vänner? Jag saknar helt enkelt kulturell kompetens för att avgöra saken. Men när jag föreställer mig en liknande scen i Svenskfinland så kortsluter sig min hjärna; ”Vad i helvete …?”
Jag blir också tokig av alla uppmaningar folk ger åt en i Kroatien och av all direkt kritik. Min mans mamma säger till sin son ”Hey, ge mig pengar så går jag till butiken och köper lite kläder och ett par nya skor åt Julia, du kan inte ha henne att se ut som en kretin.” Jag var klädd i kläder, normala kläder, kunde lika gärna ha varit Chanel. Kanske jag saknar smak. Eller så hade min mans mamma bara en åsikt hon måste få fram. Alla har åsikter i Kroatien, åsikter som, om de inte uttrycks, får åsiktshavaren att explodera. Därför pratar alla i mun på varandra och den vars röst till slut dominerar är inte den person som levererat de bästa argumenten, utan den röst som lyckats överrösta alla andra, med besatt envishet.
Kultur är lite som ett språks grammatik. Man kan förstå alla ord i ett språk men om man inte bemästrar dess grammatik, då uteblir helhetsbilden. Man kan egentligen säga det samma om en människas personlighet. När man deltar i en språklig gemenskap med en annan människa, när man talar om väder och vind så är ens personlighet av största vikt. Om man inte begriper sig på den andra människans personlighet går känslan av att man talar med en medmänniska om intet. Och om man älskar den människa man talar med värdesätter man allt den andra säger, även om det är litanior av nonsens. Och om man ogillar sin samtalspartner så spelar det ingen roll om personen talar om Proust, kvantfysik eller Chopin, för allt är ändå bara idioti.
Ord, ord, ord, alla dessa ord. Betydande allt och ingenting på en och samma gång.
Julia Kneževic
