En av den västerländska marknadsekonomins största svagheter är dess brist på framförhållning. De främsta symptomen på denna brist utgörs av överkonsumtion och en grundmurad tro på tillväxt som en allmängiltig och saliggörande målsättning.
Ändå inser de flesta – också den ekonomiska högern – att vårt sätt att leva i Finland och på andra håll i västvärlden inte är hållbart. Vi tär på moder jord helt enkelt.
Att säga att vi lever som om var dag vore vår sista är nog en överdrift. Att vi lever som om detta sekel vore vårt sista är däremot sant – rent bokstavligen. Människolivets korthet ger det ekonomiska systemet ytterligare en Akilleshäl, i synnerhet i en individualistisk värld. Ur individens synvinkel är det nämligen rationellt att anta att ett långsiktigt ekonomiskt perspektiv inte sträcker sig längre fram i tiden än det egna livet. När jag väl ligger i min grav spelar det ingen roll för mig hur världen ovanför jordytan ser ut.
Om man däremot tycker att det är rimligt att vi har ett moraliskt ansvar för kommande generationer är det också rimligt att börja ifrågasätta tillväxten som ett överordnat ideal. Rimligt, men knappast lätt: tillväxt har länge varit en gemensam målsättning för både högern och vänstern.
Från marknadshåll brukar tillväxten också försvaras med marknadens förmodade förmåga att själv lösa alla problem: tillväxt leder visst inte till att alla resurser förbrukas. Oljan, till exempel, tar inte slut. I stället blir den med tiden mer sällsynt och svåråtkomlig och därmed också allt dyrare. När den är tillräckligt dyr är den inte längre lönsam att använda som bränsle. Eftersom en stark efterfrågan på bilar finns kvar kommer marknaden att utveckla alternativa, billigare bränslen.
Som sådant är resonemanget inte helt dumt, trots att teknikoptimismen ibland kan te sig överdriven. Problemet med den självreglerande marknaden är återigen dess kortsiktighet, dess vilja att realisera vinster inom en relativt snar framtid, inte om låt säga 50 år. Den bortser också från politikens möjlighet fatta beslut som är rationella på sikt.
För vad är det egentligen som säger att oljan rent fysiskt måste minska för att marknaden skall ha motiv att utveckla alternativ? Lika gärna kan världens stater bestämma sig för att begränsa tillgången till olja, att inte borra, att beskatta högt. För marknaden kan det ju inte spela någon roll varför en naturresurs inte är tillgänglig och behöver substitut.
Det handlar med andra ord inte om något annat än vår vilja – eller ovilja – att ta kontroll över planetens framtid. Problemet är att negativ tillväxt hittills är något som förknippats med arbetslöshet, minskat välstånd och fattigdom. I en demokrati riskerar alla politiska konstellationer som prioriterar nerväxt att förlora sin legitimitet bland befolkningen som sägs rösta med plånboken. Därför måste nerväxt också handla om omfördelning. Det behövs en (global) klassanalys av den typ som Marko Ulvila och Jarna Pasonen gör i UM-rapporten Sustainable Futures. Det handlar om att många av oss måste lära sig att avstå. Och om att en del har alltför lite och måste få mer.
Än så länge kan man knappast säga att nerväxttanken har någon allmän legitimitet, men den behöver tas upp till diskussion, sättas på agendan. Ur det perspektivet är dagens Degrowth-konferens i Gamla studenthuset ett mycket välkommet initiativ. Mer nerväxt blir det i Ny Tid nästa vecka.
Fredrik Sonck
