Antonia Wulff
Min kolumn skulle publiceras samma dag som riksdagen röstade om de där förbaskade kärnkraftverken. Vilken tidpunkt, vilken möjlighet, tänkte jag, ända tills jag slogs av förtvivlan. Modfälld och betryckt konstaterade jag att den argumentation jag är kapabel till ändå inte skulle bita på de där kärnkraftsförespråkarna, för mina premisser skiljer sig så i grunden ifrån deras. Idag funderar jag på deporteringen av de franska romerna och konstaterar att jag för andra gången på en kort tid befinner mig i denna märkliga situation; det finns ett glupande, gapande, gastkramande behov av att skriva och protestera men jag undrar desillusionerat vad det tjänar till.
På föreläsningen får vi besök av en representant för universitetets karriärplaneringsenhet. Representantens budskap är positivt; hon ignorerar de dystra ungdomsarbetslöshetssiffrorna och talar istället om målmedveten studie- och karriärplanering, vikten av att känna sig själv, sina styrkor och sina svagheter. Poängen är att vi måste kunna marknadsföra oss själva på arbetsmarknaden och hon undrar vad vi upplever att vi har lärt oss på statsvetenskapliga fakulteten. Det konstateras att vi har lärt oss att inhämta och kritiskt granska kunskap, att se större helheter och strukturer i samhället och att kritiskt granska dessa. Karriärplaneraren nickar positivt – ända tills en kille längst bak i föreläsningssalen säger att det kritiska tänkandet är en tudelad välsignelse. Kritisk = besvärlig och ingen kommer någonsin att anställa någon som ifrågasätter vikten av ekonomisk tillväxt. På kvällen ser jag dokumentären Into eternity om kärnavfallsförvaring och frågan om var det skall finnas plats för kritiska röster ringer i mina öron.
På sociologikursen läser vi Adam Smith. Texten är från 1700-talet men det enda som känns akut förlegat är den stora tilltron till människans förmåga att känna empati. Fastän jag tror på kraften i diskussion och debatt, finns det stunder då jag tappar tilltron. Diskussionen om kärnkraftens vara eller icke-vara har blivit polariserad så till den grad att det knappt tjänar till att ha den. Mitt resonemang är baserat på en tanke om ansvar, ett ansvar som gäller också för kommande generationer, men i den överdrivna rationalitetens tidevarv framställs sådana tankar som irrationella – fastän det ju egentligen är alldeles precis tvärtom; slutförvaring i berggrunden är faktiskt hundra gånger mer irrationellt än att drivas av ansvar och empati.
Antonia Wulff
