På tåget till Viborg: genast efter gränsen febrila arbeten överallt på järnvägen till S:t Petersburg. Den har fått helt nya spår och teknik, inför de supersnabba tågens premiär inom kort. Jordarbeten och slutputsning pågår. Nyanläggningarna är målade glatt blåa. Viborgs monumentala sovjetklassicistiska järnvägsstation är likaså under fullständig renovering.

I själva staden möter en ny form av propaganda. Den stora devisen ”Fred åt världen” – Miru – mir på en husvägg vid järnvägsstationen har varit borta snart i årtionden, liksom fredsrörelsens tillhörande duva. I stället finns här och där jätteplakat, flaggor och deviser som hyllar 300-årsminnet av Peter den stores erövring 1710 och Viborgs officiella upphöjelse den 25 mars detta år – inför Segerns dag den 9 maj – till ”Krigsärans stad”, Gorod voinskoj slavy. Detta skedde vid en storslagen ceremoni i Kreml, där president Medvedev överlämnade diplom och insignier på detta till stadens företrädare – samma ära tillföll ett antal andra städer i Ryssland. Plakatens bildvärld kombinerar Viborgs slott, Peter den store och de sovjetiska truppernas inmarsch 1944 till en och samma historia. Stadens namn Vyborg verkar ofta skrivas med kyrilliska bokstäver i gotisk fraktur, för att markera ett icke-Ryssland. Lenins staty på Rödabrunnstorget är omgiven av glada 300-årsminnesflaggor i vitt, blått och rött.
Äran och krigsäran kan utfalla och fördelas av eftervärlden på många olika sätt. Den finländska krigaräran har sina nya heliga platser och vallfartsorter just utanför Viborg: Tali-Ihantala och Tienhaara, slagfälten från sommaren 1944. Den panikartade flykten från själva staden har länge varit de finländska krigsminnenas svartaste punkt. – Tänk om vi …?

I Finland har man länge – åtminstone i över hundra års tid – sett både Viborg och hela Karelska näset som den finländska krigsärans land, enligt en egen historiekonstruktion. Slottets grundare från 1293, Tyrgils Knutsson, står staty vid slottsbron i full krigsmundering, Viborgska smällen 1495 och Knut Posses bedrifter för att fördriva ryssen blev legender redan på 1600-talet. Och så vidare i dikt och historieskrivning: Viborg var västerlandets, Sveriges och Finlands sista utpost mot öster, i krig och fred.
Från rysk sida har man i år på många sätt återupptagit den rikspatriotiska krigstradition som 1910 förändrade staden, till 200-årsminnet av erövringen 1710. Då avtäcktes en staty av Peter I på det berg där han ledde belägringen, intill lades grunden till en ny stor minneskyrka. Den halvfärdiga kyrkan förvandlades i det självständiga Finland till ett prydligt landsarkiv, Peter den store störtades och ersattes 1927 med Finlands lejon på en hög piedestal; efter 1944 står tsaren-kejsaren igen stadigt kvar.
I år har man rest en ny bronsskulptur på ett högt stenfundament vid slottsbrons östra strand över amiralen Fjodor Apraksin, Peter den stores troman, som ledde den nyskapade ryska flottans operationer mot Viborg 1710. – Samme Apraksin erövrade för övrigt senare både Borgå och Helsingfors. I bakgrunden för den nya, helt porträttlika statyn står ”Centret för Rysslands nationella ära”, en organisation som på olika håll reser minnesmärken över ryska patrioter.

Och fler monument är på väg. ”Krigsärans städer” i hela Ryssland skall alla förses med likadana minnesmärken: en anläggning med fyra två meter höga stenkuber – med reliefer över ortens krigshistoria – kring en nio meter hög kolonn, krönt av en förgylld dubbelörn, en och en halv meter hög. En tävling har redan utlysts om placeringen i Viborg.  Nog för att vi kan se motsvarigheter snart också i Helsingfors – var det inte så att en patriotisk gruppering ville resa en obelisk på Kaserntorget, till minnet av Sveriges och Finlands gemensamma historia?
I Viborg pågår ”nostrifiering”, omvandling av historien för att anpassa den till egna, specifierade behov. Staden, landet, skall göras till ”vårt”. Förändring av befolkning, språk, skyltar och namnskick är vanligen de första tecknen, historieskrivning och minnesmärken kommer senare – också i Finlands historia. Städer och byggnader lever längre än människor och politisk överhöghet. Viborgs slott är ett gott exempel – dess yttre restaureras just nu för att bestå ännu längre. ”Nostrifiering” sker både från ryskt och finländskt håll; de synligaste initiativen går just nu i rysk regi. Många nybyggnader, renoveringar och det nya lyxhotellet Victoria – namnet måste väl syfta än en gång på Peter den stores seger-viktoria, knappast på kronprinsessan?
Eremitagets lokalavdelning i Viborg öppnades i juni, i tecknet av 300-årsminnet av Peter den stores erövring. Utställningen med högklassiga konstverk och föremål är tillägnad den andra stora i Rysslands 1700-talshistoria, Katarina den stora och hennes tid. Den har ett riks- och huvudstadsperspektiv: mycket om de ärorika krigen mot turkarna på Krim och i Medelhavet, inte en antydan om krigen i Finland och sjöslagen på Finska och Viborgska viken, inom synhåll från museet. Kejsarinnan besökte staden åtminstone två gånger under ceremoniösa former, inte ett ord om detta heller. Och inte ett ord om den fabulöst fint placerade byggnaden och dess egen historia som konstmuseum på 1930-talet.

I Alvar Aaltos bibliotek pågår renoveringsarbetena för n:te året i rad. Att restaurera ett funktionalistiskt förfall är svårt, men mycket har fått tillbaka sina gamla former, material och färger, inför byggnadens 75-årsjubileum denna höst. Just nu ylar sågklingorna också på veckoslutet i den berömda föreläsningssalen, där det fritt ondulerade trätaket är färdigt, parketten är under arbete. Men Gud bevare oss för de runda pallarna med böjda träben, utan ryggstöd och omöjliga att sitta på, som bildar möbleringen på gamla fotografier. Själva biblioteket fungerar som förr, i allsköns ro, trots arkitekt-entusiasternas bestyr med renoveringsarbetena.
Stadens katter och hundar latar sig i höstsolen. Flickornas klackar är minst tio centimeter högre än i Finland, även dagtid, intrycket ofta ravissant i gång och framtoning.
I officerarnas hus pågår ”Honungens dag”, med utställning och försäljning av 18 olika slag av honung från blomsterängarna på olika håll i Ryssland. Lokaltidningarnas nyheter och prognoser gäller den pågående, mycket givande svampsäsongen.

Rainer Knapas