Ibland frestas man att dra till med en beprövad klyscha. Till exempel inleda den här kolumnen med orden: ”Det går ett spöke genom Europa.”
Första gången spöket gick genom Europa var i Kommunistiska manifestet, revolutionsåret 1848. År 2010 är det inte kommunismen, utan Svarta damen i heltäckande slöja som skrämmer skiten ur Europa.
En burka eller niqab täcker bärarens kropp från topp till tå. Den väger omkring 700 gram och tillverkas av polyeten, vilket gör den skrynkelfri och lätt att tvätta. Ingen vet med bestämdhet hur många muslimska kvinnor i Europa som bär heltäckande slöja. I Frankrike, där delar av det politiska och intellektuella etablissemanget i liberalismens namn länge pläderat för ett burkaförbud, fick polisen i uppdrag att räkna ut det och meddelande så småningom att 367 kvinnor i hela landet bar det förhatliga plagget. Förbudsivrarna med president Nicolas Sarkozy i spetsen fann denna siffra i lägsta laget och beordrade underrättelsetjänsten, SDECE, att göra en ny beräkning. Den gav vid handen att 1 900 franska muslimska kvinnor svepte in sig i burkor.
Nu bor det drygt fem miljoner muslimer i Frankrike. Av dem bär alltså 0,4 procent burka.
”Problemet” är ungefär lika stort över hela Europa. I Belgien antas mellan 100 och 200 kvinnor klä sig i heltäckande slöja, i Danmark är de omkring 150 och Sverige under 100. Noteras bör att hälften antas vara konvertiter till islam. Som bekant har proselyter och nyfrälsta en tendens att bli påvligare än påven själv.
Det oaktat har burkan – dessa 700 gram av skrynkelfri konstfiber, som i grundutförande kostar mellan 30 och 50 euro om man beställer via internet – under de senaste åren seglat upp som det största av hot mot frihet och samhällsfred i Europa. Belgien har som första land i Europa förbjudit burka på offentlig plats. Den franska regeringen har beslutat om ett liknande förbud, nu återstår att se om nationalförsamlingen är redo att fastställa dekretet. Burkaförbud diskuteras i Tyskland, Danmark, Spanien, Storbritannien, Österrike och Sverige (där bl.a. utbildningsminister Jan Björklund och dåvarande integrationsminister Nyanko Sabuni – båda folkpartister – inför höstens val krävde förbud mot heltäckande slöjor i skolan). I Finland har Timo Soini föga överraskande talat sig varm för slöjförbud.
Förbudsförespråkarna blåser upp en icke-fråga till orimliga proportioner. Man talar mångordigt om kvinnors frihet och liberala värden. Men nästan ingen bryr sig om att fråga kvinnorna under burkorna vad de tycker. När Sveriges television gjorde just det (i programmet Uppdrag granskning för några veckor sedan) sade båda de intervjuade kvinnorna att de valt att ikläda sig burka frivilligt, eftersom de anser att deras religionsutövning kräver det. Den enas man motsätter sig dessutom att hon använder burka.
I programmet konstaterade Jonas Otterbeck, islamolog vid Lunds universitet, att burkan framför allt måste se som ett uttryck för religiös sekterism. Han drog en parallell till kristna ytterlighetsrörelser: ingen skulle ju komma på tanken att förbjuda exempelvis Knutbysekten trots morden som begicks, trosfriheten anses vara för värdefull. Så varför behandlas islamsk sekterism annorlunda än kristen?
Burkadebatten säger mycket om stämningen i Europa år 2010. Återigen stigmatiseras vissa européer. De som utpekas och görs till främlingar – till Den andre – är framför allt människor med rötter i Mellanöstern och Afrika men även – som till exempel i Finland – romer. Folk med muslimsk bakgrund och tiggande romer utgör inget som helst hot mot Europa, vilket statistiken tydligt visar. Av de 294 europeiska terrordåd som genomfördes, misslyckades eller avstyrdes av polis och säkerhetstjänster under 2009 hade ett (1) anknytning till ”islamsk terrorism”. Nynazister och diverse separatister står för merparten av det politiska våldet i Europa, bland de senare utmärker sig särskilt nationalisterna på Korsika.
Men när myndigheter och media denna höst i svävande ordalag talar om växande terrorhot och höjd beredskap sprids rädslan. ”Terror” har i det kollektiva medvetandet blivit synonymt med islam. Var och varannan svartskalle är potentiell terrorist. Under burkan kan ett bombbälte döljas. Det är som med vargen – hetsar man tillräckligt mycket och tillräckligt länge blir folk till sist övertygade om att den äter småbarn till frukost och kräver dess hänsynslösa utrotande.
Nu har den europeiska högerpopulismen sin skördetid. Samma morgon jag skriver detta meddelar radion att Jörg Haiders gamla främlingsfientliga parti, FPÖ, i det närmaste fördubblade sitt understöd i lokalvalen i Wien. Förra gången FPÖ gick framåt, i början av 1990-talet, var upprördheten stor och Österrike utsattes för en politisk bojkott av EU. Den här gången rycker Europa på axlarna; högerpopulistiska partier tar plats i allt fler parlament och lokala beslutande organ, nu senast i Sverige. Högerpopulismen har helt enkelt blivit en integrerad del av det europeiska politiska landskapet. En väsentlig del av dess frammarsch ligger i att den har lyckats utnyttja den tilltagande islamofobin i Europa.
Man kan ett ögonblick leka med tanken att exempelvis Eyvind Johnson – den kanske främsta av de svenska autodidakterna – återkom till jorden i nådens år 2010. Johnson såg tidigt vad nazismen gick för och vände sig redan på 1920-talet mot dess antisemitism och sortering av människor i bättre och sämre, livsdugliga och sådana som skulle berövas rätten till liv.
Hade Johnson känt igen dagens europeiska förhållanden?
Ja, jag tror det. På hans tid var juden Den andre, i dag har muslimerna (och i någon mån romerna) tilldelats samma roll. Mycket var förstås annorlunda under mellankrigstiden, men stigmatiseringen av Den andre och den rasistiska retoriken följer ett liknande manuskript. Nazisternas ”dolkstötslegend” har obehagliga likheter med de myter om muslimer som högerpopulister och islamofober kolporterar idag. Båda diskurserna suggererar fram ett hot. Undfallenheten mot antisemitismen var omfattande i Europa före och under andra världskriget, särskilt inom den politiska högern; en liknande undanfallenhet gentemot den antimuslimska retoriken syns idag överallt i Europa. I länder som Danmark och Belgien håller högerpopulismens stigmatisering av Den andre i skrämmande stor utsträckning på att internaliseras också i den traditionella högerns och rent av liberala partiers politik.
Det föreställer jag mig att en återuppstånden Johnson hade sett och känt igen. Och han hade kunnat berätta om hur det slutade förra gången. Säkert med ett tillägg om att historien sannolikt inte kommer att upprepa sig.
Jag kan förstå att man känner obehag inför en medmänniska som täcker sig från topp till tå i svart tyg. Men ännu obehagligare är den debatt om burkan som nu förs. Det rör sig trots allt om ett försvinnande fåtal religiösa sekterister, och för deras skull får inte 15 miljoner européer med muslimsk bakgrund stigmatiseras. Att Europa förhoppningsvis lärt sig läxan från nazismens utrotningsläger utesluter ingalunda att dagens islamofobi inte i förlängningen kan få fruktansvärda följer.
Lars Sund
