Dags att vidga arbetarbegreppet

av Janne Wass

 

Finlandianominerade Robert Åsbacka varnar för att bilden av samhället blir skev då allt färre författare har erfarenhet av ”riktigt” arbete. Men också begreppet arbetarklass tål att revideras.

– Litteraturen berättar ju vem vi är och vilket samhälle vi lever i, så därför är det illa om arbetarlitteraturen försvinner. Samhället ska i sin helhet finnas i böckerna.

Robert Åsbacka är en av få moderna författare som verkligen har arbetarbakgrund och har gjort den typen av klassresa som beskrivs i många av arbetarromanerna från första hälften av 1900-talet. Åsbacka, som bott största delen av sitt liv i Sverige, växte upp i Terjärv och Nykarleby. Båda hans föräldrar var fabriksarbetare, liksom hans syskon. Han själv arbetade tio år inom industrin innan han blev akademiker och författare på heltid.
– Det var ju inte så att jag tänkte börja skriva arbetarlitteratur, och på sätt och vis tycker jag inte att jag gör det heller. Men jag har alltid varit intresserad av arbetarlitteratur, speciellt Väinö Linnas torpartrilogi. Den är ju inte renodlad arbetarlitteratur, men den beskriver väldigt väl Finland mellan 1900 och 1950, och det finns mycket i den som jag kan känna igen i mig själv och min familj.
Åsbacka debuterade redan 1988, men det var först med romanen Döbelns gränd han slog igenom. Boken är den första av fyra som är förlagda till en österbottnisk småstad med tydliga likheter med Nykarleby. Kring torget i Skoghall, som kom ut 2006, nominerades till Finlandiapriset.
– Jag letade i flera år efter en röst att berätta mina historier med, och det var i och med Döbelns gränd, där jag placerade personerna i den här miljön, som jag upplevde att jag hittade den.

Nya arbetare

När man i dag talar om arbetarlitteratur är det lätt att genast låta tankarna vandra till röda fanor, smutsiga fabriksarbetare i instämplingskö och vedeldade baracker. På det sättet kan man kanske se Åsbackas litteratur som klassisk arbetarlitteratur. Det doftar väldigt mycket industrisamhälle om hans romaner, även om det i vissa fall snarare är avsaknaden av arbete som är mer framträdande. Men Åsbacka påpekar ändå att det är dags att omvärdera begreppet ”arbetare”.
– Man tänker ju på fabriksarbetare i blåställ, och de finns ju fortfarande kvar, men jag kan tänka mig att de ställer sig ganska främmande till termen arbetarklass. Många av dem hör ju rent ekonomiskt till någon slags medelklass. Däremot finns det väldigt många egenföretagare som har väldigt svårt att få det att gå ihop, men också dem kan det ju kännas lite besynnerligt att kalla för arbetarklass. En stor del av dagens arbetarklass är kvinnor i lågavlönade yrken, speciellt inom servicebranschen. Så på många sätt vore det dags att bredda på begreppet väldigt mycket. Och så har vi ju förstås invandrare, men man ska också vara försiktigt med att börja kalla all invandrarlitteratur för arbetarlitteratur.
Men de förskjutna klassidentiteterna är inte den enda orsaken till att det är tunnsått med arbetarlitteratur i dag, menar Åsbacka. Lika mycket beror det på att det inte görs samma typ av klassresor som många av de tidiga författarna gjorde.
– Själva arbetet beskrivs väldigt sällan i dagens litteratur, förutom möjligtvis polisens arbete. Och det har väl till stor del att göra med att de flesta författarna i dag inte har någon erfarenhet av arbete, förutom av sina egna arbetsrum och möjligtvis något sommarjobb. De flesta författare i dag har någon form av akademikerbakgrund.
Den typen av klassresa som Åsbacka beskriver, säger han att var väldigt tydlig i den svenska arbetarlitteraturen under dess glansdagar.
– De gamla svenska arbetarromanerna beskrev ofta en ung arbetare som gjorde en klassresa genom utbildning och blev författare. Jag har åtminstone den uppfattningen att det här klassperspektivet inte hade lika stor betydelse i Finland. Finland genomled ett inbördeskrig och därför var det kanske viktigare att hålla ihop nationen än att skapa klassmotsättningar.

Finlandssvenska kvinnor

Att det är tunnsått med finlandssvenska arbetarförfattare tror Åsbacka att kan bero på flera olika saker.
– Främst är det ju språkfrågan. Eftersom finlandssvenskarna är en minoritet, så har svenskan snarare varit den stridsfråga som man har enats kring. Och dessutom är Svenskfinland så litet att jag kan tänka mig att man helt enkelt inte haft råd att skapa motsättningar. Men det finns ju nog finlandssvenska arbetarförfattare, de är inte många, men de finns. Det som är intressant är att många av dem varit kvinnor.
Som exempel lyfter han fram bland annat Anna Bondestam, som kanske kan ses som den främsta av de finlandssvenska proletärförfattarna, kanske lika känd för sin facklitteratur som för sin fiktion. Åsbacka nämner speciellt romanen Fröken Elna Johansson, som beskriver vardagen för en kontorist i Helsingfors under depressionsåren på 30-talet. Vidare räknar han upp Sigrid Backman, en författare som under sin livstid hamnade i skymundan av Edith Södergran, och som var en av få skönlitterära skribenter som öppet opponerade sig mot den vita sidans övergrepp efter 1918. Andra nämnvärda är Anita Wikman och Mary-Ann Bäcksbacka, två författare och poeter som är aktiva än i dag.
Politisk rädsla
Ytterligare en orsak till att det kanske ser ut som om arbetarlitteraturen skulle vara utdöd är enligt Åsbacka att det finns en rädsla, bland annat hos kritikerna, att tolka litteratur politiskt. Som exempel kan man ta upp diskussionen som förts kring Susanna Alakoskis författarskap på kultursidorna, där det debatterats huruvida hennes texter ska tolkas ur ett socialt perspektiv eller inte.
– Den här rädslan sitter väl kvar efter 80- och 90-talen, då man fick för sig att en text på något sätt fick ett mindre litterärt värde om den var politisk. Men i fråga om Alakoski blir det ju alleles fel om man inte tar fasta på det politiska. Alakoski är ju ett politiskt djur! Det går helt enkelt inte att blunda för den samhälleliga aspekten i hennes böcker.
Över lag anser ändå Åsbacka att litteraturens samhälleliga betydelse har minskat, dels i och med att det öppnats så många andra informations- och underhållningskanaler.
– Men man ska också minnas att arbetarlitteraturens stora betydelse under första hälften av 1900-talet var ett alldeles exceptionellt fenomen som varken förekommit före eller efter och jag har hemskt svårt att se att någon bok skulle lyckas få samma genomslagskraft i dag. Med tanke på dagens politiska klimat skulle det ändå vara väldigt intressant att se ett uppsving för arbetarlitteraturen. Många av de som röstar på Sverigedemokraterna och Sannfinländarna hör ju till arbetarklassen. Och en ny arbetarlitteratur skulle också behöva representera den delen av samhället, det är viktigt att det inte blir ensidigt vänster. Så det skulle verkligen vara intressant att se hur arbetarlitteraturen kunde se ut i dag.

Janne Wass