När höstens storsatsning på Viirus är en musikal skapad kring låtarna av ett obskyrt, för de flesta okänt skånskt proggrockband som debuterade för fyrtio år sedan vet man inte riktigt vad man ska vänta sig. Efter premiären är man bara delvis klokare.
In kommer Gösta är namnet på en av Philemon Arthur & The Dungs låtar och pjäsen med samma namn, skriven av Anders Larsson, tar avstamp i denne Gösta. Han är något så osexigt och impopulärt som indrivningsman, och in kommer han alltså på Folkes bensinmack som drar sina sista andetag någonstans i skuggan av motorvägen. Tiden verkar ha stått stilla på macken de senaste decennierna: femtiotalsnostalgin i kläder och styling är smaskig.
Ungefär här, efter sisådär tre minuter, slutar den logiska händelseutvecklingen. Sedan är det det absurda, osannolika, röriga, skruvade, fåniga och huvudlösa som gäller. I korthet handlar det om bensinmackspersonalens försök att få tillbaka sina beslagtagna instrument, men med finns också obesvarad kärlek, råddiga relationer och drömsekvenser.
Det är helsingforsbandet Häxjesus som står för tolkningen av Philemon Arthur & The Dungs låtar och bandmedlemmarna är samtidigt skådespelare – en del av dem utbildade, andra inte, vilket oundvikligen betyder viss ojämnhet. De solklart bästa rollprestationerna görs av Linda Mattsson och Otto Milde som spelar sex eller sju karaktärer vardera. Mattsson är bland annat polisen Lisen, Göstas hysteriska mamma och den mycket mystiska bagladyn Mor Anka. Både Mattsson och Milde, som är bland annat polis, Göstas pappa och uteliggaren Henning (i sin presenning), visar imponerande förvandlingsförmåga och bredd i registret. Särskilt Milde är helt enkelt fantastiskt rolig vad han än gör. Alfons Röblom gör en rörande, tafatt Gösta som till slut äntligen ryter till och vägrar bli ständigt överkörd och utnyttjad.
Den som får aversioner av ordet musikal kan andas ut: i Paul Olins regi betyder det inte smörigt sjungna och dansade repliker, utan snarare rocklåtar som förlängning till dialogen. För det mesta är övergångarna naturliga, men en del av låtarna kunde ha lämnats bort utan att storyn skulle ha förlorat på det. Den nästan tre timmar långa föreställningen kunde med fördel ha kokats ner med en tredjedel; nu blir det problem med tempot särskilt efter pausen. Man skulle vilja komma med det lite tråkiga, men beprövat fungerande pekfingret ”kill your darlings”.
Larsson har skapat en text som leker med smålustiga rim och banaliteter som passar utmärkt ihop med de sanslösa sångtexterna. Referenserna till populärkultur, närhistoria och andra aktualiteter skapar mervärde och höjer den komiska effekten. Den explicita dasshumorn smakar däremot trä. Mitja Siréns fantasifulla bensinmacksinstrument är häftiga och Häxjesus spelar, precis som förebilderna, på allt från avgasrör till melodika.
Det är fart och fläng och visuellt så det förslår, och stundvis finner man sig sitta och skaka lite långsamt på huvudet med ett lätt forcerat fnitter i halsen – liksom what? I några komiska fullträffar får man skratta loss, men den övergripande känslan förblir det tveksamt höjda ögonbrynets – vilket kan tolkas både som plus och minus. Absurdism är alltid rätt, men på något vis känns alltsammans i alla fall lite ”inside”. Idén att utnyttja en minst sagt unik låtskatt är förträfflig (flera av spåren går på repeat i huvudet i dagar), men föreställningen som ligger någonstans mellan spex, buskis, rockkoncert, sommarteater och revy lyckas trots allt inte skapa några riktiga wow-känslor.
Viirus: In kommer Gösta. Text: Anders Larsson. Regi: Paul Olin. Musik: Philemon Arthur & The Dung. Musikarrangemang: Häxjesus. Scenografi, dräkt- och instrumentdesign: Mitja Sirén. Ljud: Dimitri Paile. Ljus: Mari Agge. På scen: Gogo Idman, Jessica Lindfors, Linda Mattsson, Otto Milde, Akse Pettersson, Alfons Röblom, Anders Sundström, Jonatan Sundström, Johannes Tabermann.
Sonja Mäkelä
