Anna Rotkirch skrev i Ny Tid 35/2010 att hon vill slippa ordet genus, att vi bara borde tala om kön. Så sociolog hon är verkade hon reagera högst emotionellt på användandet av ordet genus och se det som någon sorts hot mot ”kön som kropp och dunkla dofter”. Men hon ber ändå om argument för att använda ordet genus.
När jag hade gett mig in i arbetet för jämställdhet på teatern stötte jag ofta på ordet genus och hittade bl.a. följande definition: ”Inom forskning har begreppet genus introducerats för att skilja biologiskt kön från samhällets föreställningar och förväntningar på kvinnor och män, d.v.s. socialt genus.” (Liv Landell i Plats på scen). Jag har nu förstått att det här anses vara en feministisk definition av ordet och för många är den då eventuellt oacceptabel. Men jag tycker det verkar vara en användbar tanke. Som jag förstår det ersätter genus ingalunda ordet kön, utan är ett fackord inom socialvetenskaperna, som handlar om kön men också om något annat – samhälle!
Före det var jag alldeles nöjd med ordet könsroll. Men jag ser nu användbarheten av ordet genus t.ex. när man talar om kvinnans ställning i Afghanistan. Genus innefattar både kvinnans och mannens könsroll och samhället som bestämt könsrollen. Jag såg nyss en film om en ung mor i Kabul som lämnade sitt spädbarn efter sig i en taxi i hopp om att någon skulle ta hand om barnet. Filmen var mycket anspråkslöst gjord, handlingen enkel och trovärdigheten stor. Varje scen visade samhället människorna levde i, med begränsningar och hinder. Kvinnan som lämnade sitt barn, och återfick det på slutet, hade inget namn, man såg aldrig hennes ansikte, visste inget om hennes liv och öde. Det enda vi anade var hennes fattigdom och vilken omöjlig situation en kvinna med ett faderlöst barn lever i. Hon och alla andra namnlösa, ansiktslösa kvinnor, iklädda burka, hade mycket små valmöjligheter och ingen åskådare kunde missta sig att tro att orsaken till att deras banor var så begränsade skulle förklaras enbart med deras biologiska kön. Det var ett särskilt samhälle och dess särskilda förväntningar på kvinnorna och männen som filmats. Det skulle jag kalla en genusmedveten film.
För mig får vårt teaterliv gärna också se mera genusmedvetet på hur vi gestaltar kön på scen. Det kan tillföra teatern något, öppna ögonen för slentrianmässigt gestaltande av kvinnor och män. Genusmedvetenhet betyder inte alltid att könsklichébeteendet skulle rakas bort, utan tvärtom att det medvetet visas upp. Som att kvinnor hos oss håller ihop sina familjer även om mannen misshandlar dem eller dricker upp hushållskassan. Det kan verka som ett obegripligt, kanske mystiskt könsrollsbeteende. Men det blir begripligt när man ser på samhället och dess institutioners olika förväntningar på män och kvinnor, ett rättsväsende som dömer som det gör och en ordningsmakt som skyddar selektivt.
Lite genusmedvetenhet skadar nog ingen.
Anna Simberg
