Ibland tycks det som om klass och etnicitet ses som synonymer i media och invandrarlitteraturen ses som den nya arbetarlitteraturen. I samma soppa hittas ordet mångkulturalism, med resultatet att begreppen urvattnas och förlorar sin udd. Klass liksom etnicitet har sitt eget historiska och sociala bagage. Och samtidigt är det svårt att tala om klass, utan att samtidigt direkt eller indirekt säga något om etnicitet, kön, sexualitet eller andra kategorier.

Invandrarlitteraturen är naturligtvis inte den nya arbetarlitteraturen.

Ett sådant påstående skulle låsa den s.k. ”invandrarlitteraturen” till en viss materiell realitet och osynliggöra all samtida litteratur skriven av författare utan ”invandrarbakgrund”. Problemet med klassificeringen är också att den inte riktigt ger utrymme för andra slags erfarenheter och att den skapar en föreställning om hurdan den ”autentiska” invandrarrösten låter. För att inte tala om att man genom påståendet ignorerar att skönlitteratur är så mycket mer än mimesis och ett självbiografiskt landskap.

Termer som mångkulturalism och ”invandrarlitteratur” har ytterligare kritiserats för att skapa en tudelning i vi-och-dom. Och vem vi och de är, tycker vi oss veta med säkerhet. Mångkulturalism är den gräns som fråntar ”invandrarlitteraturen” mångfalden och som fixerar den i en viss form av annanhet som vi:et definierar.

Mångkulturalism låter vackert och implicerar många parallella kulturer, men det är som med den nordiska gemenskapen. En vacker tanke, men baserad på en felaktig föreställning om enhet. Det är ett retoriskt och politiskt alibi, som med sin förföriska klang skapar marginaler och centrum – ett utanför och ett innanför. Dagens vurm för mångkulturalism skapar också en romantisk föreställning om ett förflutet präglat av enhet och en särpräglad nordisk autenticitet. Men man kan ju fråga sig, hur enhetlig har Norden och den nordiska litteraturen egentligen varit innan ”den andra” satte sin exotiska prägel? Redan ”vår” finlandssvenska litteraturhistoria visar t.ex. att många av ”våra” modernister hade en mångkulturell och flerspråkig bakgrund, och för en del var svenskan ingalunda modersmål eller ens andra språk. Så vem är vi? Vi?

På litteraturfestivalen Ordkalotten på ett bibliotek i Tromsö med utsikt över fjällen, efter en nordisk konferens om mångfald i nordisk litteratur, kände jag mig plötsligt mycket nordisk. Konferensspråket var – denna gång – engelska. Kanske inte en helt oproblematisk lösning, men en hälsosam påminnelse om att den nordiska – ofta omhuldade – tanken om att alla ska få tala sitt modersmål aldrig varit en realitet. I en nordisk kontext omfattar den inte deltagare med bl.a. finska, isländska, färöiska och olika samiska språk som modersmål. Att föredragen gick på engelska, hindrade oss inte från att också kommunicera på olika skandinaviska språk.

Kanske var det just erkännandet av skillnaderna som gjorde att känslan av ett ”vi” uppstod för mig, eller kanske berodde det på det geografiska omslaget. Tromsö ligger i centrum av Sápmi och nära många nationella gränser, vilket har gjort trakten till en mötesplats för många språk och många gamla, historiska minoriteter. På Ordkalotten blev detta speciellt tydligt, eftersom den norska litteraturen inte enbart inkluderar texter skrivna på nynorsk eller bokmål, utan också på kvenska eller olika samiska språk – och denna flerspråkighet syntes även på festivalen.

Det är naturligtvis en romantisering. Kanon är en konservativ bastion och språkpolitiken är långt från oproblematisk i Norge. Vid sidan av spänningen mellan nynorska och bokmål, har den norska språk- och minoritetspolitiken, liksom i andra nordiska länder, präglats av stereotypifiering och förtryck. Och kvenskan fick först status som ett eget språk 2005.

Men för ett ögonblick där i biblioteket, omgiven av ett brus av språk som var bekanta och som lät bekanta eller helt obegripliga kände jag att det är fint att vara nordbo. Att just detta är det som förenar oss: en historisk mångkulturalitet och flerspråkighet.