Regissören Aleksis Meaney tar sig tillsammans med Teater 90° an Harry Martinsons existentiella sci-fi-diktverk Aniara. Resultatet blir en pjäs om de stora livsfrågorna i retro-outfit.
– Aniara kan ses som en metafor för den värld vi lever i. Egentligen är ju jorden ingenting annat än en rymdfarkost som färdas runt sin givna omloppsbana. Vi som lever här vill inte se faktumet i vitögat och konstatera att jordens befolkning snart kommer att överstiga 15 miljarder. Det finns bara en viss mängd resurser för att tillgodose en viss mängd människor. Men i stället för att acceptera situationen och ta itu med problemen, så gömmer vi oss i någon sorts virtuell låtsasvärld.
Aleksis Meaney sitter i det utrymme som den 20 oktober kommer att förvandlas till Harry Martinsons berömda rymdskepp Aniara. Källaren i Kabelfabriken är ett passande utrymme med mörka, grova betongväggar, hemlighetsfulla skrymslen och gamla industriella kontrollpaneler som förlänar skådeplatsen en lågteknologisk steampunk-atmosfär.
Joensuubördiga Meaney medger att han är ett stort scfi-fi-fan, vilket var en av orsakerna till att han tackade ja då Teater 90°:s ordförande Edith Holmström ringde och bad honom regissera en pjäs utgående från Martinsons prosadikt. Meany, som är av skotsk-finländsk börd, började sin teaterbana med amatörteater i Joensuu och grundade en egen engelskspråkig teatergrupp då han studerade engelska vid Tammerfors universitet.
– Trots mina studier lämnade teatern mig aldrig i fred och jag bestämde mig för att söka in till Teaterhögskolans regilinje, och råkade komma in samtidigt som jag fick mina magisterspapper från Tammerfors universitet. Förra våren blev jag utexaminerad från Teaterhögskolan, så jag är så att säga dubbelmagister.
Tung tematik
Det här är Meaneys första uppsättning på svenska, tidigare har han bland annat regisserat i Ungern, där han nuförtiden också har en flickvän, och i Finland.
– Förutom mina egna projekt, bland annat på Teaterhögskolan, har jag arbetat som regiassistent på Ryhmäteatteri. Det har blivit något av min hemteater, trots att jag aldrig varit uttryckligen regissör där. Men med regiassistentsjobbet är det alltid dragkamp om vad som egentligen hör till arbetsuppgifterna, och under vissa produktioner har jag nog egentligen varit regissör.
Aniara skrevs av Martinson mellan 1953 och 1956 som en existentiell betraktelse över människans öde, inspirerad av kalla kriget och hotet om kärnvapenkrig och miljöförstörelse. Aniara är namnet på en rymdfarkost som rutinmässigt transporterar emigranter från det ödelagda jorden till Mars. Under en av flygningarna råkar Aniara ur kurs och förlorar manövreringsförmågan, varpå skeppet driver mållöst ut i rymden. Verket beskriver hur passagerarna bearbetar sin hopplösa situation och letar efter tröst, förströelse och verklighetsflykt i religion, sex och filosofi och väljer att blunda för det oundvikliga slutet då resurserna på farkosten sinar.
– Det har förstås varit en utmaning att omarbeta en verstext till teaterns språk och vi har naturligtvis inte kunnat ta med allting. Men all text som finns med är direkt tagen från Martinsons verk.
Aniara är skriven för nästan 50 år sedan och behandlar förutom de rent existentiella frågorna också ämnen som var aktuella i ett efterkrigstida Europa. Men enligt Meaney har det inte varit några problem att dra paralleller till dagens värld.
– Under kalla kriget var hotet om kärnvapenkrig hela tiden överhängande, men inte har det försvunnit någonstans. Skillnaden i dag är att man inte talar om det, eller om riskerna med kärnkraft överlag. Det samma gäller de problem vi står inför då det gäller jordens resurser. Om man stannar upp och funderar på hur världen har utvecklats, så står det klart att sättet som vi lever på inte är hållbart. Det är uppenbart för oss alla, men vi väljer att inte tänka på det. Istället för att fundera på sådana saker, sätter vi oss ner och kollar på tv, eller försvinner in i någon slags virtuell värld som skeppsdatorn Mima står för i pjäsen.
Tänk själv
Trots de tunga frågorna menar regissören att pjäsen inte behöver bli svår att se på. Dels har gruppen försökt ta fasta på de humoristiska inslag som teaterformen kan erbjuda.
– Och så beror det också på med vilken inställning man kommer till föreställningen. Om man är redo att låta sig dras in i historien och hänföras utan att nödvändigtvis förstå precis allting, tror jag inte att det är en svår pjäs. Jag är lite trött på den här förståelsefascismen som finns inom en stor del av teatern i dag. Det känns som om man ska kunna förklara och förstå allting som händer på scenen. Varför kan man inte i stället lämna vissa saker öppna för tolkning och låta publiken själv fylla i med sina egna tankar?
Vad gäller den visuella delen säger Meaney att man försöker skapa ett slags retro-sci-fi-look. I regin använder han sig av de möjligheter som utrymmet bjuder med olika skådesplatser och publiken kommer att flytta runt mellan tre olika läktare.
– Men det här är ändå inte en pjäs där publiken är delaktig på ett aktivt sätt. Vi experimenterar till viss grad med utrymmet och skådepelarna riktar sig ibland direkt till åskådarna, men som publik behöver man inte vara rädd för att bli utnyttjad. Jag ogillar själv sådan teater som tvingar publiken aktivt ta del i teaterskapandet. Som publik vill jag vara trygg då ser en föreställning, och vi förflyttar också publiken med varsam hand i den här föreställningen.
Arbetet med Teater 90° har enligt Meaney varit en positiv upplevelse. Ensemblen har varit öppen för idéer och själva gärna varit med om att utveckla föreställningen. Med en vecka kvar till premiären verkar regissören själv till och med lite överraskad över hur väl pjäsen börjar sitta och överlag beskriver han stämningen som väldigt positiv. Meaney hoppas att folk som gillar intelligent science fiction, men som inte brukar gå på teater, skulle hitta till salongen/källaren. Den inre sci-fi-nörden kommer också fram då han beskriver vad han själv hoppas att publiken ska ta med sig.
– Jag hoppas att människor skulle titta upp mot stjärnorna och inse hur små vi egentligen är i universum. Om vi kunde stanna upp och betrakta oss själva och vår plats i världsalltet. Ens för en liten stund.
Aleksis Meaney ser gärna rymdfarkosten Aniaras centraldator som en metafor för den virtuella eskapism dagens människa hänger sig åt.
Janne Wass
