Oliver Stone är tillbaka, med en uppföljare till succéfilmen Wall Street från 1987 om börshajen Gordon Gekko.
Efter sju år i fängelse för insideraffärer är Gekko (Michael Douglas) en fri man. Ingen möter honom utanför porten. Limousinen körs fram, inte till honom utan till en oansenlig ghettogangster. Gekkos son är död, hans dotter Winnie (Carey Mulligan) har brutit kontakten med honom. Det enda Gekko äger är en tom sedelklämma samt en mobiltelefon från 1980-talet, stor som en tegelsten.
Vips förflyttas vi till Manhattan. Rodrigo Prietos kamera visar närgånget bländande skyskrapor. ”Spektakulära inåkningar över Manhattans skyskrapor är alltid trygghetsskapande”, menar DN-recensenten Kerstin Gezelius. Är de det? Själv tänker jag på 11 september-attackerna, Lehman Brothers och kraschen 2008, Fritz Langs Metropolis. Ingen trygghet här (pengar sover aldrig!) – däremot mycket glitter, glamour samt den feberaktiga känslan av att allt som gör livet värt att leva händer här och nu.
Någonstans i denna myrstack knegar börsmäklaren Jake (Shia LeBeouf) på. Han framställs som godare än de andra, därför att han är intresserad av etiska lösningar och grön energi. Jake är förlovad med Winnie. Deras rörande relation kompliceras av att Winnie, som har en fri opinionsbildande blogg, är dotter till Gekko.
Likt djävulens dotter i en folksaga varnar Winnie sin fästman: ”Han kommer bara att såra oss.” Som en sagohjälte med självrespekt söker den nyfikne Jake upp denne Mefistofeles och utsätts för en hel del frestelser.
Dessa två kohandlar i tunnelbanan där Jakes mentor (Frank Langella) tagit sitt liv. Om Jake kan övertyga Winnie att återuppta bekantskapen med fadern lovar Gekko att hjälpa Jake att hämnas hans mentors död genom att avslöja den största boven av alla (Josh Brolin).
Att göra engagerande filmdramatik av finansvärldens snåriga öden är svårt. Det snabba tempot är Stones varumärke, men här undrar man ofta vad som händer. Några fina metaforer (Saturnus som slukar sina barn, den kambriska explosionen) hjälper fantasin på traven, men kan inte ersätta insikten som jag saknar för att fullt uppskatta Gekkos tal inför Wall Street-publiken. ”Syftet är att trimma bort alla de tyngande trivselkilon som företaget under åratal av svagt ägande har samlat på sig”, förklarar SvD-recensenten Jan Söderqvist. ”Med ögat stadigt på pengarna ska konkurrenskraften återskapas.”
Inga Michael Moore-grepp här. I introduktionen säger en mäklare att femton tusen personer snart går utan jobb, men för övrigt är Stone ointresserad av sådana detaljer (Susan Sarandons fastighetsförmedlare som tvingas att återgå till sitt forna yrke som sjukskötserska räknas inte).
I stället är det människospelet som står i fokus – något som gör filmen till bra underhållning. Douglas är en karismatisk Gekko som levererar en del snärtiga repliker. Hans krokodilleende överträffar Jack Nicholsons berömda solvargsgrin.
Brolin övertygar som miljardären som specialiserar sig på bubblor – systemfel i finansmarknaden som gör det möjligt att göra pengar utan att kollidera med några lagparagrafer.
Min favorit är Eli Wallach, en makaber symbol för börsens upp- och nedgångar, en alltigenom mytologisk varelse. När gubben talar om kraschen år 1929 tror man nästan att han var med om den personligen.
Wall Street: Money Never Sleeps är ett virrvarr av känslor, pengar, tårar och hämnd. Finalen är mesig: efter att ha visat alla former av svek där till och med ofödda barn är föremål för kohandel bjuder Stone på en sentimental upplösning. Stones försök att dela in finanshajarna i goda och onda känns inte heller övertygande.
Wall Street: Money Never Sleeps. Regi: Oliver Stone. Manus: Allan Loeb, Stephen Schiff. Musik: Craig Armstrong. Foto: Rodrigo Prieto. I huvudrollerna: Michael Douglas, Shia LeBeouf, Carey Mulligan, Josh Brolin
Zinaida Lindén
