Att en trasig hembränningspanna för samman en arbetslös kemist och en elvaårig pojke i en källare någonstans i Berghäll är en av många oväntade men fungerande vändningar i Ryhmäteatteris komedi S.O.S.
Fröet till Tiina Lymis sällsamma pjäs såddes ifjol när Helsingfors stad beslutade att lägga ner den mobila kristjänsten, den så kallade SOS-bilen. I femton år åkte SOS-bilen omkring i staden och erbjöd akut krishjälp. Hundratals gånger om året ryckte man ut, ofta för att hjälpa personer med självmordstankar eller andra psykiska problem. Beslutet att lägga ner tjänsten väckte kritik då den både ansågs kostnadseffektiv och välfungerande.
Konsekvenserna av välfärdens stegvisa nedmontering är just det som sysselsätter Lymi i S.O.S, som hon både skrivit och regisserat. Greppet är tragikomiskt och efterhand förefaller det som det enda rätta – genom tårar och skratt når man bäst fram med brännande budskap.
På samma sätt kastar de futtigaste människoödena ljus över de största samhällsomvälvningarna. I det grå scenrummet möter vi tre udda karaktärer vars liv slumpmässigt snörs samman: Arbetslösa Kalevi (Pertti Sveholm) som livnär sig på hembränning i källaren samtidigt som han för förtroliga samtal med sin döda fru, manodepressiva ensamförsörjaren Paula (Elina Knihtilä) som febrilt försöker få ihop livspusslet och hennes elvaåriga son Pietu (Santtu Karvonen) som inte har enda vän. Gemensamt för de tre är verklighetsflykten. Kalevi drömmer om ett liv i Frankrike tillsammans med sin döda hustru, Paula lever fanatiskt in sig i rollen som egenföretagare och lilla Pietu hittar tröst i oceanångaren Titanics olycksaliga jungfruresa.
Texten är ställvis genialisk och klockrena oneliners församlas i en harmonisk helhet. Språket är vardagligt, svordomsspäckat och i stunder innerligt poetiskt. Den försiktiga frågan ”Vad är fatt ..?” bildar pjäsens ledord. Den handlar trots allt om empati och om att tyda sin medmänniskas morsekod.
Rolltolkningarna utförs med hängivelse och intensitet. Galant hanterar skådespelarna både fysiskt spel och mer textdrivna scener. Knihtilä som med beiga nylonstrumpbyxor hissade över magen ger sig in i en manisk salsa och Sveholm som i den cyniska Titanic-kaptenens skepnad predikar om det naturliga urvalet, hör till föreställningens höjdpunkter.
Det verkar alltså som om Lymi och hennes ensemble klarar av det svåra i att gestalta psykisk ohälsa utan att ta till klichéer. Tonfallet är ömt och sympatiskt, varje karaktär behandlas som ett universum. Den svarta humorn är ständigt närvarande och genom små detaljer får också de allra gruvligaste scenerna en komisk udd, som när mamma Paula bjuder jallu ur en kopp med texten ”Mammas mugg” och själv häller i sig drycken direkt ur flaskan.
Någon predikan blir föreställningen heller aldrig. Till och med analogin mellan Titanic och det finländska samhället känns subtil. För så krasst kan man se situationen: livräddningsbåtar finns inte längre för alla, bara för de högst betalande. Det som sker utanför teatersalongen ger ändå långt mer explicita signaler. Eller hur ska man tolka det faktum att en stad, hem för 140 miljonärer, inte har råd med en tjänst som räddar liv för knappa 700 000 euro om året?
Ryhmäteatteri: S.O.S. Text och regi: Tiina Lymi. Scenografi: Teppo Järvinen. Kostym: Tiina Kaukanen. Ljud: Jussi Kärkkäinen. Ljus: Tomi Tirranen. På scen: Pertti Sveholm, Elina Knihtilä och Santtu Karvonen.
Isabella Rothberg
