Svenska Teaterns Alla älskar Bernie Madoff lyckas ge en inblick i finansvärlden men inte ett trovärdigt ansikte åt dess fula fiskar.

En kortkurs i finansmarknadens mekanismer och elementär psykologi bjuds det på när Svenska Teatern sätter upp Gustav Tegbys pjäs Alla älskar Bernie Madoff. I ett svartvitt scenrum målas den omtalade finansmannen och svindlaren Bernard ”Bernie” Madoffs öde upp. Det stränga färgvalet i dekor och kostym kan ses som en effektfull symbol för de nyanslösa förklaringsmodeller vi tyr oss till i jakten på syndabockar.

Regissören Arn-Henrik Blomqvists grepp är revyliknande, genom korta scener får vi följa med hur den visionslösa rörmokarsonen från Queens går från fattiglapp till miljardär och förstås också hur det så kallade ponzibedrägeriet iscensätts. Pedagogiskt förklaras receptet på bluffen för publiken: Hitta investerare, erbjud högre avkastning än banken, ge avkastning åt de första investerarna som tipsar andra om den storslagna vinsten, samla mer kapital som du kan investera i …

just det, inget. Åtminstone 65 miljarder dollar lyckades Madoff försnilla, något han också fått sota för – år 2009 dömdes han till 150 års fängelse.

Sin vana trogen sprider Blomqvist ut en hop roller över ett fåtal skådespelare. Här får trion Thomas Backlund, Hanna Raita-aho och Max Forsman bolla mellan ett tiotal figurer. Den medvetet överdrivna gestaltningen av birollerna bildar en konstrast till Madoff som Backlund tolkar med små uttryck. Resultatet är en samlad men aningen stel Madoff. Den förnuftiga hustrun Ruth och den förvirrade sonen Andrew spelas av en hyfsad Raita-aho, men både hon och Backlund har ibland svårt att hänga med de snabba rollväxlingarna. Kvällens matchhjälte är därmed utan tvekan Forsman. Med till synes aldrig sinande energi tar han sig an den ena gruvliga karaktären efter den andra. Han lyckas ge också de minsta rollerna glöd och gnista och drar hem kvällens skrattsalvor. Till mina favoriter i Forsmans mångsidiga palett hör den åländska banktjänstemannen samt den giriga finanshajen Norman L. Levy.

Men den dramaturgiska kurvan är hackig, vilket ytterligare förstärks av illasittande musiknummer. Det mest fungerande partiet är utan tvekan upplösningen, då fadersmordet får seismografen att darra till.

Problem finns också i Tegbys text som stundvis är rapp men aldrig riktigt lyckas nå ända fram. Som det framgår i föreställningen är Madoffs rävspel på många sätt en spegling av kapitalismens anda. Förenklat kunde bankerna innan kraschen fungera enligt samma principer men till skillnad från Madoff backades de upp av stater som beviljade dem lån när härdsmältan väl stundade. Denna tes drivs aktivt både i text och regi.

I slutscenerna målar medierna upp Madoff som ondskan personifierad och kapitalmarknadsbolagets kunder, alla dumdristiga miljonärer som svalde skämtet om tolv procents avkastning, kan dra en lättnadens suck. Men däremot lyckas föreställningen inte kasta ljus över Madoff själv, som här främst porträtteras som en tom bägare utan någon förståelig agenda. Vad drev honom? Vad ville han med miljarderna? Alla älskar Bernie Madoff svarar visserligen på frågan om vad pengar är gjorda av, men jag vill veta vad män som Bernie Madoff är made of.

Svenska Teatern: Alla älskar Bernie Madoff. Text: Gustav Tegby. Regi: Arn-Henrik Blomqvist. Scenografi: Bo Söderlund. På scenen: Max Forsman, Thomas Backlund och Hanna Raita-aho.

Isabella Rothberg