– Det var ett helvete, det svåraste jag nånsin har gjort, man blandar så lätt ihop pjäserna med varann. Men när man spelar är det inte alls svårt.
Klockan närmar sig 13. Helena af Sandeberg sitter i sminket inför dagens sex timmar långa teateräventyr och beskriver hur det var att repetera tre Ibsenpjäser parallellt, bredvid sitter norska Petronella Barker och tillägger hur skönt det känns att göra Ibsen i Sverige.
– Ibsen använde ju ett danskt skriftspråk, så på svenska kommer texten närmare mej. Det ger mej en frihet i förhållande till texten som jag inte känner i Norge, säger hon.
Norska regissören Ole Anders Tandberg ville slå ihop tre pjäser för att fördjupa Henrik Ibsens problematik, speciellt kopplingen mellan självmord och passion. Själv hittar jag fler teman som går som en röd tråd genom helheten; männens stora projekt som stjäl dem från familjen men sällan förverkligas, kvinnornas ouppfyllda passioner, hur passion och skuld är fastklibbade vid varandra, hur detta att ge sig hän alltid bestraffas. ”Lycka”, konstaterar en pjäsfigur, ”är att inte känna skuld”.
Klockan 14 sätter föreställningen igång med att Petronella Barker river ner en enorm norsk flagga som hissats upp som ridå.
Sex timmar, tre pjäser och två pauser senare har vi tagit oss igenom en mängd känslomässiga återvändsgränder, inklusive tre självmord och två dödsfall. Men på vägen har något hänt. Den inledande pjäsen Rosmersholm avslutas med att det förälskade paret slits av skuld och väljer att tillsammans slänga sig i forsen. I avslutande Lille Eyolf, med ett äkta par som förgås av skuld efter att deras barn drunknat (Eyolf, som fått sitt ben förstört som spädbarn när han föll från ett bord medan föräldrarna älskade – ett skuldfyllt öde som går igen i von Triers Antichrist), bestämmer paret sig för att ändå försöka leva vidare, tillsammans. Inte med kärlek till varann som första motiv, utan för att hjälpa regionens fattiga barn. Och så blir uppsättningens avslutande ord faktiskt, ”tack”.
Ole Anders Tandberg har valt en återhållsam spelstil utan regitrixande. På tre sidor av en lutande scen har vi de väldiga norska landskapen, men scenen är tom. Det är dialogen som har huvudrollen, skådisarbetet. Jag har alltid beundrat svenska skådespelares tekniska kunnande, kontrollen över språket och replikerandet. Ofta visserligen till den grad att det tekniska tar kål på det känslomässiga, men här ser jag något annat. Greppet om Ibsen är lättsamt, direkt komiskt ibland, men utan att nånsin vara slarvigt.
Jag kunde formulera lovord för hela ensemblen, men väljer de två som står mest på scenen.
Norska Petronella Barker hör till dessa skådespelare som bara genom att finnas till på scenen skapar innehåll. Hon har en sån kontroll över stunden, samtidigt som hon förstås konkret hämtar med sig Norge till föreställningen. Helena af Sandeberg i sin tur får allt att kännas så lätt och självklart. Det är som om hon inte alls spelade teater, men är så närvarande och lyckas ladda till ögonblick med små medel.
Efter sex timmar Ibsen känns han hur modern som helst – dels för att man skalat bort övertydligheter och (för dagens publik) det pratiga förklarande som han odlar, dels för Mia Törnqvists bearbetning som får språket att känns väldigt i nuet. Och att sitta på teater i sex timmar? Ja, det känns litet som att att göra en rundtur där resan i sig är en behållning, eller som att kolla in en säsong av en tv-serie på dvd i nonstop.
När jag lämnar salongen längtar jag efter att någon också i Finland skulle våga ruska om Ibsen, som spelas mycket sparsammare hos oss jämfört med Sverige.
Tomas Jansson
”Ibsen 2010” på Stockholms stadsteater. Rosmersholm, Byggmästare Solness, Lille Eyolf. Regi: Ole Anders Tandberg. Dramaturg: Mia Törnqvist. I rollerna: Petronella Barker, Jakob Eklund, Ida Engvoll, Samuel Fröler, Åke Lundqvist, Jan Myrbrand, Helena af Sandeberg.
