Inom litteraturen finns en genre som kallas för utvecklingsroman. Susanne Biers drama Hämnden tillhör samma genre – på filmduken. Filmen fokuserar på en ung persons utveckling till mognad och visar hur svårt det är att få en ny bild av världen efter en personlig tragedi.

Handlingen utspelar sig parallellt i Afrika och Danmark. Den svenske läkaren Anton (Mikael Persbrandt) pendlar mellan flyktinglägret (filmat i Kenya) och sitt hem i Danmark, där han har två unga pojkar med sin fru Marianne (Trine Dyrholm). Paret håller på att separera. För någon tid sedan har Anton varit otrogen och det kan Marianne inte förlåta. Deras äldsta son Elias (Markus Rygaard) är mobbad i skolan. En nyinflyttad pojke börjar i samma klass som Elias och dennes liv tar en ny vändning.

Den nya pojken Christian (William Jøhnk Nielsen) ser späd ut men skenet bedrar. Ödet har varit hårt mot honom. Hans mor har nyligen dött efter en utdragen kamp mot cancern. Hans far (Ulrich Thomsen) arbetar i London där familjen bott fram till moderns död.

Pojkarna utvecklar en stark vänskap som får mig att minnas de två kamraterna i Mikael Håfströms filmatisering av Ondskan. Där gällde det att överleva utan att knäckas. Samma undertoner präglar Hämnden. Det är nutid och Danmark har utvecklats till ett främlingsfientligt samhälle där knytnävarna allt oftare blir det ultimata argumentet.

Det sistnämnda gäller inte bara skolan utan också vuxenvärlden. Mjukispappan Anton får erfara det med en dansk tuffing (Kim Bodnia) på en lekplats. Att inte bekämpa ondskan med våld är Antons motto. Christian är dock inte övertygad och föreslår att han och Elias skall hämnas på skurken.

Så börjar en malström av bitterhet, negativa tankar och livsfarliga beslut.

Till filmens starkaste sidor hör jämförelserna mellan den brutalitet som Anton bevittnar i Afrika och de grymheter som pojkarna konfronteras med i det vykortsidylliska Danmark. Christian avvisar skolans mobbare som vill bli vän med honom. Anton nobbar den afrikanske gangstern Big Man. Ondskan har ingen nationalitet, den talar samma språk var i världen man än befinner sig.

Hämnden överraskar och berör med sin komplexitet. Sällan säger en film så mycket på en gång utan att kännas späckad. Här finns utrymme för en svår far- och-son-problematik, funderingar om livet och döden, reflektioner om vänskapens betydelse samt så aktuella problem som frånvarande fäders osäkerhet.

Danskan Bier har regisserat både i sitt hemland (Älskar dig för evigt), i Sverige (Livet är en schlager) och i samarbete med båda länderna (Efter bröllopet). Det suveräna skådespeleriet och en del överraskande vändningar i storyn kännetecknar hennes verk.

Vissa kritiker ifrågasätter trovärdigheten i pojkarnas dialoger. Själv har jag inga problem med den aspekten: det är livets allvar som filmen handlar om. Ungdomens maximalism är ofta underskattad.

Hämnden är en av årets viktigaste filmer. Två oerhört dramatiska timmar som är sällsynt givande. Samspelet mellan filmveteranen Persbrandt och den unge William Jøhnk Nielsen gör deras gemensamma scen till en djupt rörande, rentav oförglömlig upplevelse.

Zinaida Lindén

Hämnden. Regi: Susanne Bier. Manus: Susanne Bier, Anders Thomas Jensen. Foto: Morten Søborg. I rollerna: Mikael Persbrandt, Trine Dyrholm, Ulrich Thomsen, William Jøhnk Nielsen, Markus Rygaard, Kim Bodnia. Danmark. 2010. Drama.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.