Bland talibaner och röda khmerer

1,3K

I sin första bok skildrade Jesper Huor en av världens blodigaste revolutioner: röda khmerernas havererade försök att bygga en socialistisk utopi i Kambodja. I sin andra bok är det en annan våldsam konflikt och en annan totalitär grupp som står i fokus: Afghanistankriget och talibanerna.

När världens ögon vändes mot Afghanistan efter terrorattackerna den 11 september bestämde sig den nyblivne journalisten Jesper Huor för att åka dit. I bakhuvudet fanns en kolonialromantisk bild á la Rudyard Kipling om ett vilt och vackert Afghanistan, befolkat av klankrigare med stora skägg. Ändå dröjde det till 2008 innan det blev en reportageresa. Däremellan kom debutboken Sista resan till Phnom Penh.

– Men hösten 2008 ringde en kompis, en fotograf, och undrade om jag ville göra något kul. Vi drog till Afghanistan.

Den första resan blev inte mer än några veckor lång men den följdes av flera. Huor hade blivit betagen av landet – även om både den kolonialromantiska bilden och andra fördomar naturligtvis kom på skam.

– Afghanistan är ett väldigt lätt land att jobba i. Mycket lättare än vad jag hade trott.

Kanske är det med Afghanistan på samma sätt som med en ruggig förort, funderar Huor: när man väl är där förstår man att det går att överleva där. Allt gick så smidigt att det blev material över till en hel bok. I väntan på talibanerna, som kom ut i höst, handlar inte om västerländska soldaters väl och ve eller om vilka geopolitiska lösningar som Afghanistan behöver. Boken består av ett antal reportage om krigets Afghanistan och dess invånare.

– Först trodde jag att det skulle finnas en bubbla av västerlänningar i Kabul och sedan resten av samhället där utanför. Men så var det inte. ”Resten av samhället” bestod också av bubblor. Till exempel finns det en kvinnovärld som är helt stängd för mig.

Edith Södergran

Därmed inte sagt att Afghanistan inte skulle vara ytterligheternas nation.

– Det är ju ett land som varit experimentverkstad för de mest extrema och våldsamma uttrycken för de stora ideologierna. Först var det ett kungadöme, sedan kom kommunism och sovjetisk diktatur, sedan inbördeskrig och extrem islamism och nu en Nato-ledd styrka.

Naturligtvis genomsyrar islam dagens afghanska samhälle men i slutna, mörka rum hittar Huor stenhårda ateister som ritar karikatyrer av Muhammed, röker hasch och läser gamla persiska poeter som besjunger vinet.

I det stilistiskt drivna kapitlet ”Avfällingen” låter Huor poeten Hafiz, som är en av dessa tysta rebeller, berätta sin livshistoria och beskriva sina drömmar om sex, droger och rock’n roll.

– Om honom och hans vänner hade man kunnat skriva en hel bok. Jag kunde lätt identifiera mig med honom, vi hade båda läst Edith Södergran och hade en hel del annat gemensamt. Men han lever i en värld där han inte kan ha sex trots att han är en betydligt mer känd författare än jag.

Afghanistan är ett av världens mest konservativa länder. Den största dissidenten är den som vägrar tro. Därför får islamofobin en helt annan betydelse i en afghansk kontext.

– De kunde nästan bete sig som Sverigedemokrater och sjunga visor om hur mycket de hatade islam och profeten. Det som är en aggressiv rasistisk handling för oss är för dem en frihetshandling.

Kidnappad flicka

Ett av Huors reportage från Afghanistanvistelsen fick riktigt stort genomslag då det publicerades i svensk dagspress. Det handlade om Grana, en afghansk flicka, elva år gammal och lemlästad efter det bombanfall som dödade hela hennes familj. ”Hon är vacker som en bokmärksängel. Ögonen livliga, rösten ljus men stadig”, skriver Huor som fascineras av hur mentalt stark Grana är, torts de traumatiska händelserna. De möts efter att Granas morbror för henne till Kabul för att hon skall få hjälp.

– Väldigt många hörde av sig efter min artikel, bland annat en gubbe i Rotary som varit chef på ABB. Han erbjöd flera miljoner kronor för att säkra hennes liv för 20 år framåt. Vi träffades i Stockholm och gjorde upp en plan som bland annat involverade muslimska Rotaryklubbar i Kabul, utbildning och operationer i Europa. Jag tänkte att nu skall jag för en gångs skull gripa in och inte bara dokumentera.

Men Grana försvann. Hennes släktingar fick reda på att hon intervjuats och fotograferats av en utländsk journalist. De kidnappade henne och förde henne tillbaka till krigszonen i Helmand. Där finns hon antagligen fortfarande. Medan miljonerna som skulle ge henne ett drägligt liv väntar oanvända.

Sensmoralen är att bistånd är väldigt svårt i Afghanistan. Viljan att göra gott kan vara stor – ändå kan saker och ting bara bli värre när man försöker. Liknande problem, fast i större skala, stöter alla biståndsorganisationer i landet på.

Den sista juden

Jesper Huor beskriver många möten av det här slaget. Med talibaner och krigare, med kvinnor som äntligen får utbilda sig, med pilgrimer och islamska haschrökande mystiker. Den undernärda talibanledaren Samil Gul skymtar förbi i ett kapitel, den brittiskt stereotypa veteransoldaten Sir Roddy Jones i ett annat. Det är misstänksamma bybor, avblåsta träffar, avstängda mobiltelefoner, evighetslång väntan.

Den märkligaste figuren heter Zabulon Simontov och är enligt säkra källor den sista juden i Afghanistan. Han bor i Kabuls enda kvarvarande synagoga, hans släktingar har för länge sedan emigrerat till Israel och hans närmsta granne – tillika bittra fiende och Afghanistans nästsista jude – är död sedan några år tillbaka. En rabbin i Uzbekistan har gett Simontov lov att utföra kosherslakt i hemmet, där han alltid äter ensam: ”När jag dör är 2 500 års historia slut. Så är det. Nästa fråga!”.

– Han var ganska svår. Och i början var han ganska otrevlig och arg och originell.

Men väl värd ett porträtt. Genom Simontovs öde lyckas Huor tangera hela mellanösterns tragik och opponera mot modernitetens förmodade förmåga att sudda ut gränser.

– Det är så sorligt att Afghanistan och andra länder i mellanöstern rensar ut mångfalden. Minoriteter som judar och kristna flyr utomlands. Dertråder en sorts enhetsvurm som gör länderna fattigare.

Manlighetskultur

Vid sidan av enhetsvurmen är den afghanska kulturen väldigt manlig. Det gäller både den skrotlyftande och högteknologiska armékulturen inom de utländska styrkorna och den traditionella, hedersfixerade afghanska kulturen.

– Man får absolut aldrig visa att man är rädd. Jag gjorde det någon gång och då kände jag hur min status sjönk.

Det mansfokuserade – kanske till och med fixerade – syns också i vilka sporter som är populära i Afghanistan.

– De älskar bodybuilding, brottning, boxning, taekwondo, äggkrig och buskashi där man rider och slåss om en död get. Och att flyga drake är inte så oskyldigt – man skall med sin drake försöka skära ner andras.

Krigen har givetvis spätt på de våldsamma inslagen i kulturen, tror Huor, men rötterna är mycket gamla och många av arabvärldens beduinkulturer har liknande inslag.

– Det finns en väldigt strikt hederskodex om hämnd och heder. Individen är oviktig, släkten är allt. Om du förolämpar mig så måste jag döda dig eller så måste din syster gifta sig med min lillebror… Ungefär så.

Röda khmererna

Jesper Huors första bok kom ut 2006. Sista resan till Phnom Penh är både lik och olik I väntan på talibanerna. Lik på grund av temat och det journalistiska berättandet. Olik eftersom Sista resan till Phnom Penh är en djupt personlig bok – den handlar och Huors kambodjanske pappa Someth Huor som deltog i röda khmerernas revolution på sjuttiotalet men till sist blev ett av dess offer. Tematiken är klassisk: en son söker sin far och sitt ursprung och upptäcker en tragisk, nästan omöjlig, kärlekshistoria. En vänsterorienterad svensk ung kvinna möter en något bortkommen kambodjansk utbytesstudent. Kärleken spirar, men vägen mot undergång tycks oundviklig.

”Viljan att förstå är större än behovet att fördöma”, skrev Aftonbladets Åsa Linderborg om Sista resan till Phnom Penh och det är ett rättvist omdöme.

Också i Afghanistanskildringen – som i högre grad är en journalists berättelse – försöker Huor förstå.

– Man skulle ju kunna åka till Afghanistan med en antiimperialistisk vänstervärldsbild och få den bekräftad på punkt efter punkt, och visst, det sker krigsbrott och en massa vidrigheter, men jag tycker inte det är intressant att ha en färdig bild. Man måste låta någon säga emot. Man kan också åka dit och skriva om hur hemska talibanerna är och hitta en massa bevis för det. Jag tycker att det viktigaste är att försöka förstå dem man förstår minst, till exempel talibanerna eller det fundamentalistiska klantänkandet.

Och det går att förstå afghanerna, säger Huor. Efter att Sovjetunionen lämnade landet 1989 blev det inbördeskrig och kaos. Då talibanerna rykte fram för att stoppa laglöshet, krigsherrar och våldtäkter tyckte de flesta att det var en bra sak. Även om det blev obligatoriskt att ha skägg och gå i moskén.

Den kambodjanska och den afghanska tvångskulturen under röda khmererna respektive talibanerna har naturligtvis flera likheter.

–Båda är extrema och hemlighetsfulla rörelser. Båda vill i sin extremaste form förbjuda saker som är roliga. Man skall inte flyga drake, man skall inte leka, dansa, lyssna på musik. Sedan finns det förstås skillnader också. I Kambodja har kvinnor alltid varit friare och krigarkulturen svagare.

Kanske har det att göra med att Kambodja inte är ett klansamhälle. Samtidigt är varken Afghanistan eller Kambodja typiska skriftsamhällen. Däremot har båda varit fattiga länder, styrda av enväldiga kungar och sedermera spelplaner för stormakterna.

– Men röda khmererna styrdes av en klick högutbildade personer som kunde citera Arthur Rimbaud och hade läst Strindberg. Det har inte talibanerna. Men visst fanns det något religiöst i khmererna och båda är ju antiimperialistiska.

Ingen generalformel

Jesper Huor har ingen generalformel för hur Afghanistan kan utvecklas i en gynnsam riktning: ”Allt för många har sådana och jag får huvudvärk av dem”. Men på det stora hela är han ändå kritisk till de internationella truppernas närvaro – också till den svenska Isaf-styrkan (som ju samarbetar med den finländska):

– Jag tycker inte att de gör nån direkt skada, men de gör inget bra heller. Däremot är de ganska dyra och man kunde ge pengarna till svenska Afghanistankommittén eller använda dem som bistånd i stället. Men inte vilket bistånd som helst – det kan också skapa bråk. ”Varför får den klanen bistånd? Då bränner vi ner deras skola i stället”. Så egentligen behöver vi inte mer utan bättre bistånd.

Omvärlden borde börja lämna över ansvaret för landet till afghanerna, men det kan inte ske över en dag. Då blir det inbördeskrig och kaos.

– Man måste få med länderna runtomkring. Afghanistan är ju en skådeplats för en maktkamp mellan Pakistan och Indien. Pakistan hatar Indien och stöder på något vis talibanerna medan indierna stöder den nuvarande regeringen och NATO-insatsen. Pakistanierna är fortfarande sura för Kashmir och den konflikten måste lösas för att kriget i Afghanistan skall kunna ta slut. Man måste få Pakistans militär att tycka att det ligger i deras eget intresse att sluta stöda talibanerna. För de tjänar oerhört mycket på att kriget fortsätter, eftersom de får pengar från USA. De har alltså intresse av att gör lite, men inte för mycket – tar kriget slut är det slut med pengarna

Fredrik Sonck