Lilla Teaterns revy Vill ha mera gnistrar stundvis till, men känns mest som en etablerad skrivartrupps rutinarbete.
Då man slår ihop Svenskfinlands tre mest etablerade komiker, André Wickström, Stan Saanila och Anders Slotte och kryddar med en så fräck och rapp kvinna som Anna-Lena Laurén kunde man vänta sig något i hästväg vad humorn beträffar. Riktigt dit når ändå inte Lilla Teaterns revy Vill ha mera. Då programbladet inte är klart i tid till premiären ger det en halvfärdig känsla, och tyvärr hänger känslan kvar genom hela föreställningen.
Revyn är inte utan pärlor. Sketchen om Svenskfinlands morjens-morjens-kultur hos gynekologen får publiken av vråla av skratt, liksom den där en mormor med nedsatt hörsel lyckas skapa förvirring då dotterdotterns pojkvän ska presenteras för familjen. Sixten Lundberg som ”en publikmedlem” från Tenala som driver vanvett på teaterchefen Pekka Strang är fullständigt obetalbar. Lundberg gör också härliga parodier på Lasse Pöysti, Sampo Sarkola och framför allt Johan Storgård, och man önskar att den här talangen skulle ha tagits bättre tillvara i revyn.
Problemet med att sätta författare och stand-up-komiker att skriva en revy, som sedan andra framför, är att det riskerar att bli väldigt pratigt och texttungt och att skådespelarnas komiska talanger förblir outnyttjade. André Wickströms och Stan Saanilas humor är väldigt svåra att göra rättvisa om man inte är Stan Saanila och André Wickström. Kännetecknande för de verkligt stora revymakarna, som Monty Python, Hasse&Tage och Killinggänget, är att skådespelarna själva skrev sina texter, vilket på ett helt annat sätt gav dem utrymme att experimentera med figurer, stilgrepp och situationskomik. Förutom några undantag är situationskomiken mer eller mindre frånvarande i Lilla Teaterns revy och på det stora hela är det inte heller riktigt någon fart och fläng i uppsättningen, åtminstone vad själva sketcherna gäller – det blir mest talking heads. Bland sångnumren är det bästa utan tvivel en gammal Tove Jansson-kuplett (framförd av en bedårande Birgitta Ulfsson) från 50-talet, vilket bara bevisar hur svårt det är att skriva humoristiska sånger som dessutom är lyriskt och rytmiskt fungerande. Gängets egna sånger är ofta lite för klumpiga för att helt fungera som de borde. Det står också klart att ensemblen hade behövt en vecka extra att öva på koreografin. En eloge ska ändå ges till Mia Renwall som med sin röst och utstrålning höjer den musikaliska prestationen, bland annat i ett fyndigt solonummer som parodierar intetsägande bimbo-sångerskor.
Trots sina brister är revyn ändå nästan genomgående underhållande och textmakarna har undvikit de största fallgroparna i sketchskrivandet. Det blir få uppenbara transportsträckor och de dåliga punchlinerna lyser nästan helt med sin frånvaro, även om de bra dito också gör det. Något riktigt nytt bjuder revyn inte på – kopplingen taliban/finlandssvensk har gjorts förr, liksom skämten om den finlandssvenska gemenskapen. Halva andra akten upptas av ironi över musikalen Playme, men det känns redan ett år gammalt. Visserligen är det roligt att skoja om Birgitta Ulfssons ålder, men vid femte upprepningen börjar man kunna det. Stan Saanilas smaklösa drifter med homosexualitet och feminism har vi också hört förut. Samhällskritiken biter inte riktigt heller, även om man försöker ett par gånger. Å andra sidan fungerar den klassiska komedibiten riktigt bra, och de två timmarna flyger snabbt förbi. De svagare numren varvas tillräckligt ofta med skämt som utlöser skrattsalvor för att det inte ska hinna bli pinsamt. Däremot får man aldrig känslan av att skådespelarna skulle agera på toppen av sin nivå och man hade gärna gett ensemblen lite mer att arbeta med. Det känns som om textmakarnas fantasi har trutit i något skede, speciellt mot slutet där hela tre stycken Playme-parodierande sånger framförs på raken utan något egentligt innehåll emellan, förutom att Lundberg är rolig som Storgård. På det stora hela alltså en underhållande revy som ändå ger en eftersmak av att man inte riktigt haft tillräckligt med bränsle i tanken, alternativt för lite tid att skriva och utveckla.
Janne Wass
André Wickström, Stan Saanila, Anna-Lena Laurèn, Anders Slotte: Vill ha mera. Regi: Frej Lindqvist. Scenografi: Jyrki Seppä. Dräkter: Elina Kolehmainen. Ljus: Jan-Erik Pihlström. Ljud: Janne Brelih. På scenen: Sixten Lundberg, Mia Renwall, Pia Runnakko, Sampo Sarkola, Pekka Strang, Birgitta Ulfsson och Joachim Wigelius. Premiär på Lilla Teatern 14.10.2010.
