Det har gått fem år sedan Jyllands-Posten publicerade sina omstridda Mohammedkarikatyrer. Tidningen i synnerhet och Danmark i allmänhet är fortfarande föremål för muslimsk vrede och terror. Vilka lärdomar kan vi dra? frågar sig den i Köpenhamn bosatta statsvetaren Jesper A. Albjerg.
Fredagen den 10 september exploderar en bomb på en toalett på Hotell Jørgensen i Köpenhamns centrum. Explosionen vållar ingen egentlig skada men sätter staden i alarmberedskap. Kort tid efter explosionen flyr en sårad man in i en närliggande park, där polisen hittar honom ett par timmar senare. Mannen är länge ett mysterium för polisen – han vägrar svara på polisens frågor, och har bland sina ägodelar tre olika identitetspapper, en pistol och en bussbiljett till Bryssel. Att han saknar ett ben gör inte saken mindre mystisk. Dagspressen börjar spekulera om ifall främmande länders underrättelsetjänster är involverade, eller om det är början på en våg av terror mot Danmark.
Först fem dagar senare lyckas polisen slå fast mannens identitet; han är en ung tjetjensk man som bott flera år i Belgien och kommit till Danmark för att utföra ett terrorangrepp på Jyllands-Posten.
Det är inte första gången Jyllands-Posten är mål för angrepp. Den 1 januari 2010 bryter en 28-årig i Danmark bosatt somalier sig in i tecknaren Kurt Westergaards hem med en kniv och en yxa. Angreppet misslyckas, men försöken slutar inte här. Det finns offentlig kännedom om totalt sex terrorplaner mot tecknaren bakom den mest famösa Mohammedkarikatyren, Jyllands-Posten och tidningens kulturredaktör, Flemming Rose. Det uppskattas att minst lika många angrepp har avvärjts i det dolda av polisens underrättelsetjänst.
Fem år efter karikatyrkrisen verkar det som om det pågår en internationell terrortävling om vem som blir den första att lyckas med ett angrepp mot Jyllands-Posten.
Karikatyrerna, som publicerades i Jyllands-Posten den 30 september 2005, ändrade radikalt på Danmarks förhållande till den muslimska världen. På olika jihad-hemsidor är Mohammedkarikatyrerna fortfarande ett hett diskussionsämne.
Status fem år senare
Vid en första anblick är det svårt att se vad Danmark egentligen har vunnit på att vara ett ”föregångsland för yttrandefrihet och debattkultur”, som förespråkarna för publikationen argumenterade för.
Den våldsamma reaktionen i flera muslimska länder gjorde det bekvämt att reducera det hela till en fråga om yttrandefrihet versus totalitarism. TV-bilderna som gick världen runt med brinnande danska flaggor och förstörda danska ambassader gjorde det lätt att peka ut ”de andras” primitiva väsen, så som speciellt det främlingskritiska Dansk folkeparti upprepade gånger har gjort. Partiets målinriktade strategi att kalla varje form av protest mot dess antimuslimska propaganda för ett hot mot demokratin och yttrandefriheten, är minst sagt problematisk.
Tyvärr lider medierna samtidigt av beröringsångest när det handlar om att vara kritiska mot politisk feghet och ställa exklusionsretorikerna mot väggen med fakta och kritiska frågor. Den främlingsfientliga trenden är stigande och kan också ses i Holland, där Geert Wilders anti-islamiska parti just kommit i in regeringen, och i Sverige, där invandrarfientliga Sverigedemokraterna får plats i riksdagen.
Polarisering
Det tankeväckande är att de som har ropat högst i denna sak har samma mål allesammans – att stärka sin popularitet på bekostnad av ”den andra”. Detta gäller vare sig det handlar om främlingsfientliga danska, svenska eller holländska populister eller om lika främlingsfientliga och populistiska islamister.
Tendensen går inte att ta miste på: I Europa utvidgas gränserna för vad man kan säga och göra mot islamiska symboler och märkessaker – medan islamiska regeringar och grupper i Mellanöstern, stödda av okritisk massmedia, uppmuntrar en extrem känslighet gentemot allt som kan kränka islam eller muslimernas ikoner.
Denna utveckling kan mycket väl föra med sig nya liknande motsättningar och kriser. Ett närliggande exempel är de våldsamma protesterna mot Flemming Roses nyss utgivna bok Tystnadens tyranni, som bland annat innehåller de omdebatterade karikatyrerna. Det danska utrikesministeriet arbetar på högtryck för att förhindra en ny kris, men den sista sidan är knappast skriven i denna sak.
Lärdom för framtiden
Hur många danskar, danska muslimer och muslimer ute i världen som ärligen kände sig kränkta av teckningarna är svårt att säga, men Mohammedkrisen – som började som den största danska utrikespolitiska krisen sedan andra världskriget – har idag blivit en inrikespolitisk angelägenhet i Danmark och en utgångspunkt för ökad radikalisering och terrorhot.
Karikatyrerna har visat sig vara ett utmärkt verktyg i händerna på religiösa och politiska radikaler. Samtidigt ställs det stora flertalet av befolkningen, som egentligen helst hade varit utan hela bråket, nu inför en vardag med större terrorhot och en politisk debatt som blir mer och mer onyanserad, fördummande och populistisk.
Lärdomen av krisen är bland annat att allt kan ställas på sin spets och testas på ett extremt sätt. Men som utövare av yttrandefriheten – vare sig som politiker, massmedium eller enskild individ – bör man fråga sig själv om det verkligen finns en anledning att åberopa rätten och behovet av att testa yttrandefrihetens gränser. Historiskt sett har yttrandefriheten – rätten att slippa få sina meningar censurerade – varit den stora undertryckta massans bästa vapen mot totalitära makthavare. Den har lite karikerat varit ”den lille mannens rätt att pissa uppåt”. Sett i det perspektivet är yttrandefriheten för dyrbar för att bli mätt efter huruvida eller hur mycket vi kan demonisera andra folkgrupper.
Jesper A. Albjerg
Illustration: Fredrik Willberg
