Filmpropaganda på 2000-talet

Filmen har sedan begynnelsen varit ett medium för politisk propaganda. Joacim Blomqvist jämför en kinesisk och tre amerikanska krigsfilmer som alla på sitt sätt ger en tillrättalagd bild av samtida och historiska konflikter.

Ingen kan väl betvivla att förra årets kinesiska mastodontfilm The Founding of a Republic (Grundandet av en republik, 2009) är något annat än en propagandafilm. Det är Kinas kommunistiska parti som bekostat regissörerna Sanping Hans och Jianxin Huangs monumentala verk som hade premiär i samband med folkrepublikens 60-årsjubileum.

I Kina infriades därför både publikens och kritikernas förväntningar på en historielektion med pekpinnar, kostymer och scener som hämtats från klassiska propagandaaffischer.

”Den kinesiska publiken”, skrev exempelvis Kai Pan för CN Reviews, ”var så medveten om omständigheterna runt filmen att den viktigare frågan inte var i vilken mån filmen prånglade ut ett politiskt budskap, utan hur många filmstjärnor man kände igen.” Filmen hör till de dyraste produktionerna i Kinas historia och är följaktligen proppad med stjärnor.

Men trots förväntningarna om en tillrättalagd historieskrivning bedömer Kai Pan ändå att filmen är en anmärkningsvärt korrekt berättelse om kampen mellan titanerna; nationalisternas Chiang Kai-shek porträttlikt tolkad av Zhang Guoli och Mao Zedong (Tang Guoqiang). Till exempel skildras Chiang Kai-shek inte som den endimensionella skurk kineserna är vana vid. Istället är han en människa som gör mänskliga misstag. Inte heller Mao är riktigt så ädel som många förväntade sig.

Inbördeskriget

Men på många andra sätt bär The Founding of a Republic propagandans alla kännetecken. Till exempel genom att framhäva kontraster: Röda armén består av luggslitna, fattiga och modiga bönder som vi får följa genom svält, slagfält och bombmattor. Nationalisterna bär däremot snygga kläder och åker limousin. Fördjupningen av deras umbäranden under inbördeskriget saknas. Fotografiet är mycket vackert och har inspirerats av klassiska bilder. Den långa marschen är romantiserad och snygg. Röda arméns insatser på slagfälten – filmade i bruntintat svartvitt – blir extra heroiska.

Men det mesta av det propagandistiska hade publiken räknat med. Det är därför västs propagandamaskineri är så mycket effektivare än Kinas. När den västeuropeiska och den amerikanska publiken bänkar sig framför filmer om krig och konflikter finns tvärtom förväntningar om att få se en kritisk skildring av verkligheten.

Amerikanska krig

I filmer som Kathryn Bigelows Oscarsvinnare The Hurt Locker (2008), den stjärnspäckade Brothers (2009) av Jim Sheridan och Paul Greengrass Green Zone (2010) ligger fokus på amerikanska krigstrauman.

I Brothers behandlas en familjetragedi i skuggan av kriget i Afghanistan: Bankrånaren Tommy Cahill (Jake Gyllenhall) tror att han förlorat sin bror kapten Sam Cahill (Toby Maguire) under strider i Afghanistan. Men då det visar sig att Sam överlevt de skäggiga talibanernas fångenskap och återvänder hem för det med sig en del förvecklingar. Adrenalinstinna The Hurt Locker fokuserar på det farliga arbetet med att desarmera minor i Irak och i Green Zone letar officeren Miller (Matt Damon) efter Iraks obefintliga massförstörelsevapen.

Typiskt för de här filmerna är att de huvudsakligen ser världens konflikter med amerikanska ögon. Mest kritisk till de amerikanska krigen är kanske Green Zone som belyser Irakkrigets felaktiga grunder.

Men de tre amerikanska filmerna återspeglar ändå alla en exklusiv amerikansk erfarenhet. Det är mer synd om de amerikanska soldaterna i fält än om deras fiender. Afghaner och irakier porträtteras knappast alls, och då de framträder skildras de som tydligt orientalistiska, ansiktslösa och grymma. Inga fiender får som i The Founding of a Republic bli människor som gör mänskliga misstag utan är antingen terrorister eller offer. Denna dikotomi är tydlig, men dramaturgiskt oklanderlig och effektiv. Den historia de amerikanska filmerna berättar handlar huvudsakligen om interaktionen mellan amerikaner. Fienderna finns i marginalen som dekor och dramatisk motor.

Kvinnor och män

På det planet lyckas den kvinnliga journalisten Lawrie Dayne (Amy Ryan) i Green Zone bryta mot det testosteronstinna persongalleriet. Hon utvecklas till en intressant karaktär med en egen agenda i rollen som Millers motpart.

Men i övrigt lyser kvinnor med sin frånvaro i filmernas stridande förband. Inte därför att de amerikanska förbanden saknar kvinnor i fält. Och inte för att det är svårt att skildra deras insatser, vilket engelsmannen Nick Broomfield visade i sin Battle for Haditha (2007).

Den som söker efter anledningen till kvinnornas frånvaro i krigsskildringarna kan kanske hitta svar i Susan Faludis bok Den amerikanska mardrömmen (2008). Faludi beskriver den amerikanska högerns reaktion efter attentaten mot Tvillingtornen: det blev viktigt att framhålla att kriget mot terrorismen var något för män. USA:s intellektuella feminister tvingades bort från den offentliga scenen med alla tänkbara medel. Kvinnan förvisades åter till hemmet och köket samtidigt som nybyggaridealet fick en renässans med sina manliga och hårdhänta cowboy-typer.

De män som spelar huvudrollen i de amerikanska filmerna, ger i egenskapen av män trovärdighet åt filmerna i den nya amerikanska offentligheten, enligt Faludi. Krigens berättigande ifrågasätts inte i sig i någon av filmerna. Däremot ifrågasätts deras former och den ångest de genererar bland amerikaner. Det underliggande budskapet ligger i linje med det Pentagon vill förmedla: Vi behöver vinna kriget nu för att hjälpa de irakiska offren (för terrorismen), våra soldaters uppoffringar är stora, och det mänskliga priset är högt, men vårt syfte är ädelt.

I Paula Stenströms rapport Lönande lögner (FOA: april 1997) finns en definition av propagandans syfte som gäller de filmer som diskuterats här:

”Propaganda baseras i huvudsak på sanna men ofta utvalda faktauppgifter /…/ Det är viktigt att budskap och information uppfattas som trovärdiga, och alltså inte direkt kan identifieras som propaganda. Den propaganda som märks [exempelvis i The Founding of a Republic] är egentligen den mest harmlösa, då människor för det mesta ogillar att påverkas mot sin egen vilja. Om propagandan är otydlig (grå) [ i detta fall föregivet kritisk] – så är budskapet sannolikt betydelsefullt.”

Joacim Blomqvist

Nästa vecka analyserar skribenten ett par filmer som lyckas ge en bättre bild av kriget som fenomen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *