Ända sedan barndomen har Ulla-Lena Lundberg fascinerats av mänskans tidiga historia. I sin nya bok färdas hon tillsammans med systern Gunilla bland grottmålningar och hällristningar i tid och rum.

Jägarens leende – Resor i hällkonstens rymd av Ulla-Lena Lundberg, börjar i mänsklighetens dunkla förhistoria. Från Afrikas sydspets till Ishavet i norr följer författaren spåren av forntida kulturer i de tecken, bilder och symboler som ristats in på hällar och målats på klippväggar. Klippkonst från olika tidsperioder finns utspridda i alla världsdelar. De äldsta går 40 000 år tillbaka i tiden. Lundberg beskriver hällkonsten i skriftlösa kulturer. Den går inte att översätta direkt i ord men förmedlar budskap och berättelser genom ofantliga tidsrymder.

Ulla-Lena Lundberg, författare och etnolog med studier i arkeologi och religionshistoria, är född på Kökar 1947. Efter faderns tidiga död är det storasyster Gunilla, som vet svaren på alla frågor och öppnar dörren till litteraturens gränslösa skattkammare. Hon ”visar vägen ut i en värld som kompenserar förluster med hjälp av intresse och vetgirighet.”

Närheten till bronsåldersboplatsen i Otterböte, järnålderns gravfält och medeltidens fransiscanerkloster väcker ett livslångt gemensamt intresse för forntida folk och deras ritualer. Somrarnas upptäcktsfärder med roddbåt blir inkörsporten till ett liv av resor på det geografiska, historiska och mentala planet.

Vänskapen och dialogen mellan de två systrarna löper som en röd tråd genom boken.

insikten i Tsodilo hills

I mitten av 1970-talet reser Ulla-Lena Lundberg utan förväntningar till Zambia för att besöka systern som är biståndsarbetare. ”Här lämnade jag det nordiska svårmodet för ett brinnande intresse”, skriver hon.

På 70-talet levde fortfarande små grupper bushmän i traditionella band i Kalahari. Lundberg följer deras vandringar och utforskar deras klippmålningar. I Tsodilo Hills blir insikten om ett parallellt bildspråk ”den största språkliga uppevelsen sedan jag lärde mig tala”.

W. H. I. Bleek och Lucy Lloyd nedtecknade sägner och levande traditioner medan bushmännen fortfarande utförde de sista klippmålningarna i Drakensberg i Lesothos oländiga bergstrakter, dit de trängts undan av boerna. Först nittio år senare upptäckte forskarna deras bok Specimens of Bushmen Folklore. Den blir nyckeln till att förstå den värld som finns avbildad i klippkonsten i södra Afrika.

Ulla-Lena Lundberg är i Afrika under den tid som det stora vetenskapliga genombrottet sker. Schamanismen träder fram som en ledande tolkningsmodell. Bushmännens mytologi, den djupa transen, ofta beledsagad av näsblod, ”monstren” som kan vara regndjur: allt får en förklaring i jaktmagin som är en del av den schamanistiska världsåskådningen.

Den kända filosofen och antropologen Claude Lévi-Strauss, som Ulla-Lena Lundberg möter på ett seminarium i Botswana, skriver i Structural Anthropology 1968: ”det som förlorats genom skriftspråket är den arkaiska förmågan att beskriva omvärlden genom analogier mellan naturen och människan. Intuitiv mytisk logik och naturobservationer gjorde världen begriplig på ett annat sätt än de rationella, abstrakta tankemodeller vi använder i vår kultur.”

Klippmålningarna i Afrika är inte gamla, men pigmentfynd tyder på en lång tradition. Bushmännen har gång på gång återvänt till samma platser och målat över redan målade ytor. Kanske för att öka potensen, kraften hos själva platsen. Arkeologer har i grottornas bottenlager funnit färgpigment som bedömts vara 40 000 år gammalt.

Europas björnkulturer

Grottmålningarna i Dordogne i Frankrike illustrerar mötet mellan Neanderthal och Cro Magnon, den moderna människan. Området är ett istida konstcentrum. Långt inne i grottor och grottsystem finns målningar av mammut, ullhårig noshörning, grottlejon, grottbjörnar, bisonoxar och jättehjortar. Liksom Neanderthalmänniskan själv försvinner de flesta av de här avbildade djuren efter istidens slut.

Grottorna i Lascaux som upptäcktes av fyra tonårspojkar 1940 innehåller ett bestiarium med över 600 fulländade djuravbildningar – en konstnärlig höjdpunkt. ”Det är en poetisk rättvisa att Homo Sapiens hade med sig den konstnärliga gnistan när de etablerade sig i det istida sydeuropa”, skriver Lundberg.

Trots att Gunilla drabbas av en obotlig sjukdom fortsätter resorna. Klättrandet, klivandet och krypandet ersätts med mindre strapatsfyllda sätt att ta sig fram.

När en dykare upptäckte ingången till grottan Cosquet, 37 meter under havet, blev det en sensation. För 40 000 år sedan var vattennivån i Frankrike 115 meter lägre än idag. Mycket av den tidiga bosättningen längs den dåvarande kusten har dolts i havets djup.

I Niaux i Pyreneerna går en 800 meter lång passage in i berget. Hästar, bisonoxar och alpstenbockar är djärvt uppdragna i svart på väggen i grottrummet. Det är här Ulla-Lena Lundberg möter jägarens leende, som påminner henne om fiskar- och jägarkulturen hon upplevde som barn på Kökar

I Chauvet, den senast upptäckta grottan, har man funnit de äldsta grottmålningarna hittills. Här finns också de tyngsta bevisen för en 32 000 år gammal björnkult, som delvis levt kvar ända in på 1900-talet.

Bildelementen hos stenålderns jägarfolk har över hela Nordkalotten gemensamma drag. I klippmålningarna längs vattenvägarna i Finland kan man se drag som pekar både öster- och västerut. Intressant nog har inte en enda hällristning hittats i Finland och inte en enda klippmålning i Karelen. Mycket är ännu dolt och outtolkat.

Karelen utgör björnkultens kärnområde. Vid sidan om björn, älg och dansande schamaner, är sångsvanen ett dominerande element i de karelska hällristningarna.

I karelska Zalavruga fascineras Lundberg av Niilo Valonens sekvensbeskrivningar av hällristningarna. Utformade som arkeologiska kalendrar skildrar de kosmiska myter. Är det en stenåldersversion av Lemminkäinens jakt på Hiisis älg vi ser här 4000 år innan sångerna till Kalevala samlas in?

Också på hällarna i Alta vid Ishavet återkommer frågan: Är det en kosmisk myt som avbildas eller beskriver inristningarna det dagliga livet?

Sveriges rika mängd hällristningar och -målningar tycks peka på religionsbyte och samhällsförändringar. Bofasta jordbrukare inträder vid stenålderns slut. Är det ”rötterna till den fornnordiska religionen vars sista skeden blev beskrivna för oss under vikingatiden” vi ser här, frågar Lundberg.

Förmågan att förundras

Jägarens leende innehåller ett fåtal illustrerande bilder. De sinnebilder och ledtrådar Ulla-Lena Lundberg bjuder på trollar fram färgerna, dofterna, stämningarna, vädrets och vattnets inverkan, och knyter oss till skeenden som utspelat sig i ett fjärran förflutet.

Två månader innan de står inför det slutgiltiga avskedet gör Ulla-Lena Lundberg, Gunilla och hennes man Nigel Kelly en sista resa till Gavrinis i Bretagne. Den väldiga gånggriften med rikt ornamenterad stenkonst mynnar ut i gravkammaren likt en födelsekanal in i jordens moderliv. ”Gavrinis är inte bara en grav utan ett kosmiskt centrum. I Gavrinis stod vi vid en slutpunkt, komplicerad, obegriplig. Inget svar, men ett väldigt utrymme för insikt och avsked.” Förmågan att förundra sig över livets mysterier består in i det sista.

Jägarens leende inleds med en aforism av Gösta Ågren: ”Den som vet vad han söker hittar bara det.”

Livet är mer än det vi ser och kan bevisa för den som låter sinnet sträcka sig utöver de konventionella, accepterade gränserna.

Ulla-Lena Lundberg möter hällkonsten och det mänskliga drama den beskriver med finstämd intuition och vidöppna ögon. Det är denna upplevelseglädje hon förmedlar till läsaren.

Ulla-Lena Lundberg: Jägarens leende. Resor i hällkonstens rymd. Söderströms 2010.

Angela Oker-Blom

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.