I Bosnien-Hercegovina är det alltför ofta den etniska tillhörigheten som avgör vem som får uttala sig om vad – en utveckling som världssamfundet är medskyldig till.
Nyligen hölls president- och parlamentsval i Bosnien-Hercegovina (BH). Flera undersökningar visar att inskränkningarna i de demokratiska fri- och rättigheterna, särskilt pressfriheten, har ökat under de senaste åren. Enligt Freedom House index har pressfriheten rasat i västra Balkan under 2008, och inskränkningarna syntes tydligt under valkampanjen.
I början på året sade Fahrudin Radoncˇic´ ägaren till den största bosniskmuslimska (bosniakiska) dagstidningen Dnevni Avaz, att Duka Jurisic´, som är journalist vid den offentliga federala televisionen, inte borde få bevaka frågor som rör det muslimska samfundet, eftersom hon är serb.
Radoncˇic´ var upprörd över att Jurusic, tidigare nyhetschef och ett känt ansikte för de till stor del bosniakiska tv-tittarna, hade gjort ett reportage om den muslimska församlingen och dess ledare, Mustafa Ceric´.. Till saken hör att Ceric´ stöder det politiska parti som grundats av Radoncˇic´, som är en av Bosniens mest välbärgade personer – hyllad som och anklagad för att vara Bosniens Berlusconi. Radoncˇic´ lät även en av sina publikationer trycka en artikel där hon porträtteras tillsammans med tre andra kvinnliga journalister i en form som bäst beskrivs som en övning i misogyni och hattal. Hans uttalande är ett brott mot den bosniska lagen, vilken förbjuder offentliga uttalanden av etniska och religiösa fördomar, hatbrott samt diskriminering på grund av kön, etnicitet och religion.
Få reagerade dock på Radoncˇic´s uttalande, men de som reagerade gjorde det i tydliga ordalag. Journalistförbundet kallade hans uttalande nationalistiskt och rasistiskt, rubricerade det som hatbrott, uppmanade statsåklagare att väcka åtal mot Radoncˇic´ och valkommissionen att granska hans parti. Ordförande för den bosniska Helsingforskommittén sade att Radoncˇic´s uttalande är ”oacceptabelt, neo-nazistiskt och mycket farligt för ett multietniskt samhälle liksom för ett fritt samhälle”.
En del andra offentliga röster hördes, men inte många och man kan fråga sig varför. I vissa fall är svaret uppenbart, som gällande den bosniska PEN-klubbens ordförande, som har vägrat att kommentera uttalandet och artikeln. PEN-klubbens ordförande har en stående spalt i en av Radoncˇic´s publikationer, som under de senast femton åren varit bland de mest vulgära och nationalistiska i regionen. Andra är kanske trötta på den offentliga debatten och ser Radoncˇic´s uttalanden som ett i raden av utspel under valkampanjen.
Inget nytt fenomen
Etnisk och religiös exkludering är ju inte något nytt, utan ett fenomen som USA, EU och FN uppmuntrade när de åren efter 1995 satte ramarna för de mono-etniska och religiösa territorierna som skulle utgöra tre separata samhällen inom Bosnien-Hercegovina.
I det forna Jugoslavien piskade Izetbegovic´, Tudjman och Miloevic´ fram nationalistiska känslor i delrepublikerna för att stoppa den påbörjade demokratiseringsprocessen och därmed komma till makten. Denna nationalism har inte bara förstärkts av västvärldens ingripande innan och efter Jugoslaviens sönderfall, utan även av det territoriella ramverk som väst drivit fram. Detta territoriella ramverk var etniskt baserat, vilket har lett till återkommande etnisk exkludering. Som till exempel när en imam förra året dömdes för sexuella trakasserier och våldtäkt på en tioårig flicka. Då fördömde Mustafa Ceric´, den muslimska församlingens ledare, flickans föräldrar för att de valt en advokat som var serb.
Ett annat exempel är Milorad Dodik, då premiärminister för Republika Srpska (ett av de tre semiautonoma territorierna i BH), som blev åtalad för förskingring och som ansåg det oacceptabelt att muslimska domare skulle döma honom, en etnisk serb.
fatala ingripanden
David N. Gibbs, statsvetare och professor i historia, har i sin bok First do no harm: Humanitarian Intervention and the Destruction of Yugoslavia (2009) undersökt orsakerna till Jugoslaviens sönderfall och följderna av världssamfundets ingripande, samt problematiserat det vedertagna påståendet att USA:s och dess allierades iscensättning av en humanitär intervention skulle har satt stopp för etnisk missämja.
Gibbs har funnit att amerikansk utrikespolitik och europeiska ingripanden är några av huvudorsakerna till Jugoslaviens sönderfall. Det är en upptäckt som till stor del går emot den utbredda uppfattningen att USA och Västeuropa inte till någon nämnvärd grad var inblandade i splittringen.
David N. Gibbs lägger fram exempel efter exempel på tillfällen då västvärldens politiska beslutsfattare förbisåg möjligheter att avhjälpa Jugoslaviens ekonomiska kris, eller rentav förvärrade den, och på hur de bidragit till sönderfallet. Han visar på komplexiteten i konflikterna och belyser ett flertal, för västvärlden, obekväma sanningar gällande Jugoslavien. Bland annat hur det av IMF pådyvlade strukturomvandlingsprogrammet, efter 1979 resulterade i att levnadsstandarden sjönk. Depressionen som följde gav maktlystna individer utrymme att göra andra folkgrupper till syndabockar.
Det mest remarkabla tillfället var kanske 1990, då premiärministern Ante Markovic´ bad Bushadministrationen om finansiellt stöd, vilket inkluderade uppskjutande av återbetalning av lån, men fick avslag. Gibbs menar att extern finansiell hjälp under denna kritiska period kunde ha minskat de värsta effekterna av den ekonomiska krisen och givit stöd åt Markovic´ och hans multikulturella och multietniska regering. Samtidigt som skuldlättnaden skulle ha underminerat demagoger som Miloevic´, Izetbegovic´ och Tudjman, vilka utnyttjade den desperation som uppstod. Då, 1990, var Markovic´ den mest populära politikern i Jugoslavien, och hade enligt rikstäckande opinionsmätningar stort folkligt stöd.
Den uteblivna hjälpen kommenterades då av ekonomen Jeffrey Sachs, som var ekonomisk rådgivare åt Jugoslavien. Enligt Sachs gjorde världssamfundet ”inga ansträngningar av något slag för att hjälpa landet (Jugoslavien) till sammanhållning”.
Gibbs visar även på ingripanden från enskilda länder. Amerikanska utrikesdepartementet upplyste de slovenska nationalisterna om att USA inte skulle stå i vägen för ett utträde, medan Tyskland hjälpte de kroatiska nationalisterna att etablera en underrättelsetjänst, vilket kan tolkas som ett förspel till utträde. Tyskland gav även stöd åt de dåvarande delrepublikerna Kroatien och Slovenien i deras önskad att bli egna stater, utan att insistera på lagstadgat skydd för minoriteterna, samt erkände Kroatien som självständig stat, alltmedan man inom EU fortfarande debatterade frågan.
Izetbegovic´ s muslimskt ledda regering blev å sin sida uppmuntrad av den amerikanska regeringen att ansluta sig till tanken om utträde och deklarera självständighet, vilket enligt Gibbs resulterade i att våldsamheterna även spred sig till Bosnien-Hercegovina.
FN och EU gjorde en ansats till att stävja kriget, men representanter för den amerikanska regeringen gjorde i sin tur vad de kunde för att få de muslimska förhandlarna att avbryta samtalen, och inte skriva under den överenskommelse de själva varit med om att ta fram. År av konflikt och tiotusentals döda hade kunnat undvikas om parterna hade följt sitt avtal, men på amerikansk inrådan sattes den fredliga överenskommelsen aldrig i verket, menar Gibbs.
Uppfattningen att ingripandet i Bosnien-Hercegovina sedan kriget brutit ut, gjordes av humanitära skäl och stärkte de mänskliga rättigheterna i regionen, stämmer inte med verkligheten. Västvärldens intervention ökade tvärtom våldet och det mänskliga lidandet, samt hade negativ effekt på de demokratiska fri- och rättigheterna. Ett exempel är när den amerikanska regeringen och militären bistod muslimska och kroatiska trupper i Kroatien och västra BH med att organisera ett flertal markattacker, vilka samordnades med Natos bombningar mot serber. Det ledde i sin tur till etnisk rensning och gjorde hundratusentals människor till flyktingar.
en annan politik
David N. Gibbs menar att västvärlden kunde ha haft en annan politik – som hade lett till mindre mänskligt lidande.
När Daytonavtalet skrevs under 1995, tog USA åt sig äran för fredsavtalet. Ändå gav EU och FN aktivt samtycke till ramarna som sattes för de mono-etniska och religiösa territorierna.
I dag menar allt fler bosnier att en månglare som Radoncˇic´ inte hade kommit någonvart utan Izetbegovic´s och Ceric´s stöd, och att varken Radoncˇic´ eller Dodik skulle ha kommit till den ekonomiska och politiska toppen om landet inte hade delats upp i tre delar grundade på etnicitet och religion. Allt fler menar att det inte främst är majoritetsbefolkningens åsikter som hindrar personer från minoriteter från att göra sina röster hörda, bli välbärgade eller få höga poster, utan snarare det faktum att ”tårtbitarna fördelas inom, eller under översyn av, de politiska partierna och de religiösa församlingarna”, som en bosniakisk kollega uttrycker det.
Genom att stöda journalisten Duska Juricic och andra, som skall bedömas utifrån sitt arbete och inte efter etnicitet eller religion, kunde det internationella samfundet ha bidragit till en demokratisk utveckling under och efter valet.
Men det är inte för sent att ingripa, att visa på och ogiltigförklara Radoncˇic´s och hans gelikars etniska och religiösa chauvinism och därigenom klargöra att den territoriella uppdelningen inte skall få avgöra hur människor tänker och handlar.
Gordana Malesevic
