Inuti Bengt von Törnes drömmar

av Janne Wass

Thomas Wulff är en av författarna till pjäsen Apollo i fähuset, en pjäs som rör sig i den originelle Bengt von Törnes drömvärld. Urpremiär blir det på tisdag, över 15 år efter att arbetet inleddes.

Apollo i fähuset sätts denna höst upp av Teater Mars och Labbet i G18 i Helsingfors. Premiär blir det den 23.11. Pjäsen spelas inte länge, men processen med att få upp den på scen kan man minsann kalla en långkörare. Arbetet med pjäsen inleddes av Thomas Wulff och Juha Siltanen redan år 1994 och skrivprocessen fortsatte i hela tio år.

– Ursprungligen var det ett beställningsjobb från Svenska Teatern, och därför är den också skriven som ett megalomaniskt projekt. Vi trodde ju att vi skulle ha hela Svenskis ensemble till vårt förfogande. På grund av olika orsaker drog arbetet sedan ut på tiden och då pjäsen var klar, hade teaterchefen bytts ut flera gånger om. Under den nuvarande teaterchefen (Johan Storgård, red.anm.) kom den till och med så långt att vi hade en genomläsning, men han var inte redo att ta den ekonomiska risk som en uppsättning av pjäsen skulle ha medfört, säger Wulff.

Efter många om och men ordnade så Labbet i våras en läsning av pjäsen som regisserades av Joakim Groth och som väckte så mycket entusiasm både hos publiken och arbetsgruppen.

– Det ska påpekas att den version som nu sätts upp inte är en regelrätt pjäs med scenografi och grejer, utan mera någon form av dramademonstration eller dramasymfoni som det har kallats. Förhoppningsvis får den någon större teater att bli intresserad av att sätta upp den, för jag vågar hävda att den har kvaliteter.

Wulff beskriver pjäsen som en väldigt annorlunda pjäs, en intrikat vävd historia som filosoferar kring tidens väsen och drömmens logik. Det är hans och Siltanens tredje pjäs tillsammans, tidigare har de skrivit pjäser som satts upp i Lilla Teaterns och Svenska Teaterns regi. Idén föddes då Siltanen läste en bok med biografier över gamla kompositörer.

– Han råkade snubbla över Bengt von Törnes biografi och för det första var det uppenbart att von Törne hade skrivit den själv, då de flesta andra var skrivna av någon annan författare. von Törne skryter i texten ofta med sina fina släkt och alla sina adliga vänner ute i Europa och det är tydligt att han håller sig själv i hög aktning. Juha frågade mig vem denna person var, eftersom det tydligen var fråga om en väldigt originell typ, och jag måste ju medge att jag aldrig hade hört talas om människan förut.

Sibelius elev

Bengt von Törne (1891-1967) var tonsättare och skriftställare, som främst skrev essäer om konst- och kulturhistoria, texter i vilka han också skryter med sin adliga släkt. Enligt Wulff är det ändå tydligt att von Törne hade en ofantligt bred allmänbildning.

– Han var väldigt inläst och var en stor humanist. Han är också den enda person som fick privatlektioner av Jean Sibelius. Sibelius lär ha gett honom en enda lektion och sedan sagt: ”Nu har jag inget mer att lära er”. von Törne tolkade naturligtvis det här som att han var en så fulländad kompositör att Sibelius såg honom som en jämlik, men man kan naturligtvis också tolka uttalandet på andra sätt. von Törne ansåg att det fanns två kompositörer av världsklass i Finland: Sibelius och von Törne, men historien har ju visat att det inte riktigt var så. Vi har lyssnat igenom hans verk och inte var han nån dålig kompositör, men det var inget speciellt med hans musik.

Wulff och Siltanen började leta efter personer som hade känt von Törne och ringde upp dem för att få bakgrundsinformation.

– När vi berättade att vi tänkte skriva en pjäs om honom var det första svaret vi fick alltid ett gapskratt, och det var ju uppmuntrande.

Trots att Bengt von Törne var adlig, kom han från små förhållanden. Han bodde många år utomlands, bland annat i London, Paris och Rom och han såg sig själv som en europeisk intellektuell. Han var också något av en dandy och var noga med att alltid var utomordentligt klädd, bland annat hade han monokel ännu på 60-talet.

– Men trots alla hans lustiga sidor, var han en av de intellektuella som sökte sig ut mot Europa och eftersträvade en paneuropeisk allmänbildning. Hans kunskapsbas var alldeles osannolik, det finns knappast någon i dag med en så bred bildning. Kanske Johannes Salminen och Leif Salmén, men de börjar också vara till åren komna.

Bengt von Törne bodde långa tider på vänners och släktingars herrgårdar där han fick mat och logi i utbyte mot att han var en spirituell gäst, berättar Wulff

– Och då talar vi inte om något veckoslut, utan han kunde bo där i veckor, ännu i början av 1900-talet. Det var mer vanligt än man i dag skulle tro.

Labbet viktigt

Stundvis, menar Wulff, har det varit jobbigt att skriva på en pjäs så länge. Men å andra sidan har  det blivit mycket tid över att finslipa texten, vilket lett till att den blivit en såpass komplex väv som den är. Att den nu äntligen sätts upp säger han att känns underbart.

– Jag är oerhört tacksam för att Labbet lyfter fram pjäsen, att någon ger den här möjligheten åt pjäser som inte publicerats eller satts upp. Jag tror att Labbet bara kommer att växa och bli större, det är ännu bara i barnaskor. De gör mycket bra jobb, och till exempel Dramaslam-tillställningarna har varit jätteroliga. Det är tydligt att det finns en bredd och en otrolig rikedom bland ouppsatta finlandssvenska pjäser.

Rädslan för att sätta upp nyskriven finlandssvensk dramatik tror Wulff att främst hänger ihop med en rädsla för att publiken sviker.

– Inte är alla ouppsatta pjäser mästerverk, inte säger jag det, men inte är allt som nu sätts upp heller mästerverk. Man kan kanske kalla det en viss feghet. Och så är det naturligtvis också resursbrist, många har inte råd att satsa på nyskriven dramatik. Å andra sidan görs det också en hel del intressant inom de fria grupperna och, om sanningen ska fram, också på Svenskis miniscen.

Thomas Wulff säger att Apollo i fähuset åtminstone språkligt borde vara väldigt givande.

– Det är ju i grund och botten en hommage till denna originella människa. Bengt von Törne framställs ibland som löjlig i pjäsen, men säg den människa som inte är lite löjlig ibland. Nog är det en hedersbetygelse till honom. Jag hoppas att den ska uppskattas av publiken.

Apollo i Fähuset. Labbet & Teater Mars. Manus: Thomas Wulff, Juha Siltanen. Regi: Joakim Groth. Premiär 23.11. på G18.

text&foto Janne Wass

1 kommentar

Inga-Stina Westman 17 december, 2010 - 02:28

Haha. Detta var min morfars bror! (fast ingen har hört av sig till mig. Får man gissa att dom gör det nu?)
Hälsningar från musikvetare
(med stor allmän kunskapsbas)
i Sverige

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.