Ja, ibland går det så. Några yrkesmänniskor slår sina kloka huvuden ihop kring ett relevant tema och sen blir det, trots goda förutsättningar, bara pannkaka av det hela.

Det här är dessvärre fallet med samarbetet mellan Blaue Frau, Klockriketeatern och Liisa Pentti+Co som fått namnet Just like a man och den tragikomiskt träffande undertiteln Katastrofkabaré.

Med den ett par år gamla Blaue Frau-/Viirus-grejen Jag är din flickvän nu i gott minne är förväntningarna höga på denna nya föreställning om manlighet och kvinnlighet. Att Joanna Wingren, Sonja Ahlfors och Liisa Pentti bestämt sig för att utgå ifrån tre helt olika manliga ikoner – Lou Reed, Leonard Cohen och Bob Dylan –  ter sig också lovande. Bra musik lär det i alla fall bli, om inte annat.

Tji fick vi. Inte ens de många låtarna av ovannämnda gentlemän förmår lyfta den splittrade, ytliga, amatörteatermässiga föreställningen. Det är inte bara det att instrumenten ofta överröstar sångarna; allvarligare är att det är allt annat än njutningsfullt att lyssna till dem som sjunger. Låtarna är också onödigt långa och sega (jag finner mig sitta och bläddra i programbladet under musiknumren – inte ett gott tecken).

Wingren, Ahlfors, Peter Järn och Henrik Heselius spelar sig själva, vilket kunde betyda intimitet, ärlighet, personlighet. Men nej, det blir platt och forcerat och värst av allt, meningslöst. Jag förkastar tanken att det är meningen att det ska vara meningslöst – dålig teater är inte försvarbar. De bilder och symboler för manligt och kvinnligt man valt är som från ett förgånget sekel och förstärker snarare än spräcker stereotypierna.

Vad är till exempel tanken bakom scenen där Järn klär Heselius i kjol, spetsblus och en behå över ögonen, och sedan tar av dessa och frågar om det finns några herrkläder i stället? Budskapet? Män ska ha inte ha kvinnokläder? Vidare undrar man vad poängen är med det eviga på- och avklädandet vid sidan av scenen; nakenhet känns oroväckande ofta som ett självändamål i samtida teater.

När fem stolar mot slutet radas upp framför publiken (trummisen Kenneth Lagerström är med) tänker man att det kanske äntligen blir lite djup dialog. Igen blir man besviken. I stället blir det, bland annat, ett långt sjok om att vilja knulla alla världens kvinnor i olika fantasifulla ställningar. Roligt? Knappast.

Förhoppningsvis fortsätter Blaue Frau att göra teater ur genusperspektiv. Nästa gång kunde det dock löna sig att ha ett genomarbetat manus att utgå ifrån.

Sonja Mäkelä

Blaue Frau, Klockriketeatern, Liisa Pentti+Co: Just like a man. Text: arbetsgruppen. Regi, koreografi: Liisa Pentti. På scen: Sonja Ahlfors, Henrik Heselius, Peter Järn, Joanna Wingren. Musiker: Kenneth Lagerström. Ljus: Crista Parviainen. Kläder: Terttu Torkkola.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.