Det blir allt vanligare med privata konsthallar i Stockholm. Privatisering innebär oftast större frihet att ställa ut. Magasin 3 har under tjugo år hunnit skaffa sig en betydande samling nutidskonst och är nu på väg att bli ett museum.
– Besökarsiffror är inget kriterium när vi väljer konstnärer. Inte behöver vi heller vara folkbildande eller bevara ett historiearv, vilket till exempel är en del av Moderna museets uppdrag, säger intendent Tessa Praun på Magasin 3 Stockholm Konsthall.
Magasin 3 drivs som en fristående kulturinstitution av koncernen Proventus AB, som också äger bland annat Artek. Ägaren Robert Weil är styrelseordförande i Magasin 3, men det är konsthallschefen och intendenterna som har fullmakt över innehållet och programmet.
– Det största privilegiet är att vi aldrig behövt förklara varför det är viktigt att göra en utställning. Vi kan fokusera på innehåll på ett helt annat sätt än många andra vilkas tid går åt till att söka finansiärer.
Magasin 3 har inte byggts upp till något stelt monument fastän det är konsthallens chef David Neuman som med tämligen oinskränkt makt haft finansiärens förtroende att köpa in konst. Sedan hösten 1988 har man i de gamla fabrikslokalerna i Stockholms Frihamn kunnat möta nya och välrenommerade konstnärskap.
– David var väldigt tidig med att få hit konstnärer som James Turrell, Walter de Maria och Felix Gonzalez-Torres i slutet av 1980-talet.
Från början ville man inte bli ett museum som visade retrospektiva verk, utan man ville ge konstnärerna möjlighet att skapa något direkt på plats. Det har alltid varit viktigt för Neuman att varje utställning lämnat ett avtryck, men han har också rest runt i världen och köpt konst till samlingen.
– Vi rör oss mera mot att bli ett museum nu och det kan innebära att vi lämnar bort namnet Stockholm Konsthall.
En personlig samling
Utan tvivel har konsthallen byggt upp ett gott internationellt renommé och med samlingen skapat ett tydligt utsnitt av den samtidskonst som producerats under de senaste två decennierna. Den färgas av postmodernismens och indirekt minimalismens och konceptkonstens motvilja mot det exklusiva konstobjektet.
Den aktuella samlingsutställningen Thrice Upon a Time visar verk av till exempel Christian Boltanski, Jens Fänge, Annika von Hausswolff, Rebecca Horn, Olav Christopher Jenssen och Santiago Sierra. Utställningen ger också ny energi åt äldre konsthistoriska verk, till exempel hänger Ernst Josephsons verk bredvid Karin Mamma Anderssons måleri och Bror Hjorts trärelief bredvid Lova Hamiltons teckningar, vilket breddar perspektivet.
David Neuman är före detta bildterapeut och gallerist i New York. Samlingen på över 600 verk känns väldigt personlig, kanske just därför att den inte tillkommit så att en styrelse sammanträtt runt ett bord, istället kretsar den kring en människas liv, en människa som visat ansvar. Gällande utställningsprogrammet kan en privatfinansierad konstinstitution också ta ut svängarna mer och vara tuffare än de byråkratiskt tungrodda institutioner som hålls i örat av kommun och stat.
kan det bli för mycket?
– David ville skapa något som inte fanns i Stockholm för tjugofem år sedan. Nu är vi i en situation där det finns väldigt många konsthallar och där till och med ett rum på fem kvadratmeter kan kallas konsthall, säger Tessa Praun.
De privata konsthallarna växte upp under det nyrika 00-talet och har sedan dess blivit många, för många kan man fråga sig? Till exempel Bonniers nya konsthall visar ung samtidskonst. Nästa år får staden ännu ett nytt privat konstmuseum i Vasaparken, bakom det projektet står byggmästaren och konstsamlaren Sven-Harry Karlsson. Ytterligare en privat konsthall håller på att byggas ute på Värmdö, öster om Stockholm, finansierad av företaget Babybjörns grundare Björn Jakobson. Dessutom finns Wanås konsthall i Skåne.
Det är säkert jättebra med privata konsthallar, vilket Magasin 3 är ett ypperligt exempel på, men det får inte bli så att staten abdikerar från sitt uppdrag. Risken finns att för många mångmiljonärer köper kulturellt kapital och bygger stela monument över sig själva. Det finns en oro för att dessa kan komma att ersätta de offentliga insatserna för konst och kultur. Man kan här dra paralleller till USA, där det till skillnad från i Europa är privata donatorer som står för merparten av finansieringen av de största konstinstitutionerna.
Camilla Granbacka
Samlingsutställningen Thrice Upon a Time visas i Magasin 3 Stockholm konsthall till den 12 december.
