Det är allhelgonakväll, dagen då de levande minns de döda. Den råfuktiga kylan sveper över stan och utanför kyrkogårdsmuren är mörkret kompakt. Den lilla undrar om där finns något alls, om någon farmor alls ligger där? Men ljusen flämtar som ett hav på Sandudds kyrkogård, på nästan varannan grav lyser ljusen. Vi minns. Här ligger våra döda. Som tysta skuggor besöker vi dem i mörkret.
Men vem minns de levande döda? Som sitter på rad på jobbet framför datorskärmar. De som är utmattade, uttröttade. De som är sjuka eller vars närmaste är sjuka. De vars engagemang och arbetsglädje har bränts ner till aska. De som tvingas göra saker de avskyr, som aldrig själva får bestämma, som finner hela sitt jobb meningslöst. Eller de som är överlupna av jobb som de älskar, arbete som aldrig kan göras väl nog, arbete som de uppfattar som det viktigaste i världen – men som de inte hinner sköta. De som älskade sitt jobb så mycket har minst kvar. De som tänker ur hand i mun, vars varje idé och formulering måste användas: till nästa kolumn, till nästa projekt. De som stapplar framåt med slocknad blick. De som inte äter, inte sover om nätterna. De som tappar håret. De som grälar med alla de möter. De som blir feta eller asmagra. De som är slöa eller gälla eller tröga.
I dagens boom av skräcklitteratur har man undrat varför vampyren är tillbaka men ingen bryr sig om zombien? Svaret är förstås att zombier är så alldagliga, så hopplöst banala. Så tråkiga. Avtrubbade varelser vars kött faller sönder? Vi ser dem varje dag, i horder. I kafferummet, på mötet, släpande sig till dagis för att hämta barnen. De glittrar aldrig, de förför aldrig, de säger aldrig något intressant eller minnesvärt. De har inte ens energi att suga hals.
Att arbeta och älska är livets mening. De som älskar sitt arbete borde vara lyckligast i världen. Men vem satte in den här växeln i arbetslivet: Pedalen i bottnen eller fritt fall? Varför ska vi läras att vilja ha allt, när vi ändå inte orkar med allt? Vem sa att vi kvinnor ville ha hjärtattackerna tillsammans med karriären?
För mig är det här färskt. En varning, en iskall aning om hur det kan gå. Det drar kallt: en illvillig varelse stryker förbi begravningsplatsens mörker. Jag vet att många har kämpat i mörkret i månader, i åratal, tills de gått sönder. Aldrig tidigare har jag blivit sjuk av jobb. Inte så farligt, inte så jag dör av det. Men konkret. När huvudet vägrar ge upp, när arbetsmoralen är starkare än förnuftet är det kroppen som ger vika. När man plötsligt kan lokalisera platsen för magsår. När underliga infektioner har flyttat in i ens kropp och tycks trivas förträffligt, utan en tanke på att flytta ut. När Obamas förlust i mellanvalet till kongressen får en att gråta som om tårarna aldrig skulle ta slut. När man inte längre går att böja utan brister.
Ändå är jag ju oändligt priviligierad, med månadslön och fast jobb och lagstadgade kaffepauser (som jag givetvis aldrig hinner ta). För alla frilansare där ute. För alla författare och forskare. För alla kulturarbetare som förväntas jobba av pur kärlek, år efter år. För alla andra arbetare som jobbar av purt tvång, år efter år. För alla som inte har ett jobb. Tänd ett ljus.
Och varning: dessa rader är skrivna av en zombie.
Sara Ehnholm Hielm
