I minnen skriver sig Torgny Lindgren både in i och ut ur den självbiografiska romanen.

Torgny Lindgren inleder Minnen med att citera Augustinus, en av litteraturhistoriens stora självbiografer. På ett av försättsbladen står som motto ett stycke ur Bekännelser. Därmed knyter Lindgren direkt an till den självbiografiska tradition som  säger hur ett liv bör berättas: kronologiskt och sammanhängande. Och med Sanningen som främsta mål.

Sen är det en annan sak att Lindgren väljer att citera ett stycke som han kan göra vad han vill med – ”Minnet är nog ett slags mage åt tanken, den förgångna lyckan och glädjen och sorgen liknar härsken eller surnad mat […]” – för själv tror han inte att det går att klart särskilja verklighet från fantasi och att fastslå vad som är orsak och vad som är verkan. ”Vi tycks ha ett behov av historia”, säger han. ”Historia och berättelser. Därför har vi uppfunnit minnet.”

Som så många andra självbiografer inleder Lindgren med att förklara varför han gett sig in på något så megalomaniskt som att skriva om sig själv. Förläggare efter förläggare har försökt övertala honom att skriva sina Minnen. Han är en stor man, en Författare – med en självironi som gör honom till en sympatisk medmänniska: ”Jag har råkat ut för nästan allting, sade jag. Sjukdomar och dödsfall och förräderier och ärebetygelser. Och åskväder mitt ute på sjön i en liten roddbåt.”

Jag kommer att tänka på de tvära kast, från det höga till det låga och från det stora till det lilla, som är så typiska för Torgny Lindgren. Utmärkande är också hans känsla för omöjligheter: Nej, jag kan inte skriva mina minnen, menar han och skriver dem.

Den här självbiografin kränger och utvecklas åt ett intressant håll också med det gemenskapens minne som författaren håller vid liv med sitt berättande. Han återger som egna minnen både sådana händelser som är självupplevda och sådana som berättats av släktingar, vänner och kolleger. Han skriver i sin mormors ställe och i sin fars. Flera i familjen kunde ha skrivit de böcker Torgny Lindgren skrivit, om de bara hade kommit åt att sätta sig ned och göra det, men det är han, som inte dög åt hårt kroppsarbete, som tog sig an uppdraget. Det är en uppgift han hade klar för sig redan som barn. Sådana är vi, säger han. Och när han skriver om sig själv skriver han ”jag”, för att han inte har det rätta ordet. ”[J]ag har aldrig inbillat mig att jag är jag. Jag är naturligtvis vi.”

livet som novellsamling

Minnen är en kort titel, men hur rymlig som helst, vilket också författaren tycks mena. Utöver personliga minnesbilder finns här anekdoter, snillrikt återgivna samtal som är kärnfulla och knappast alltid helt autentiska, och en samling personporträtt bland vilka det av fadern i slutet av boken står som kronan på verket.

Ett par samlande teman är döden och skrivandet. Döden har gjort sig påmind, både den egna och andras, alltsedan Torgny Lindgren som lungsjukt barn till sin förvåning undslapp den. Här står också att läsa berättelsen om hur han blev författare, och den om hur just den här boken kommer till; författaren är närvarande i texten och skrivandet är en pågående akt.

Enligt Lindgren är minnen fragmentariska, ett slags flimmer i medvetandet, till skillnad från berättelser som är sammanhängande. Han struntar i kronologin och drar än i den ena, än i den andra, minnestråden. Ändå lyckas han väva samman trådarna så att de skapar en helhet. Han menar att hans liv är en novellsamling och ingen roman.

Det främsta kittet i samlingen är gemenskapens tema, det som gör att jaget, subjektet, ter sig mer kollektivt än individuellt. Torgny Lindgren beskriver sin värld som panteistisk. Det var också faderns som insåg att döden inte är slutet, ”stundom, sade han, tar generna av sig kläderna och simmar något litet stycke i grundvattnet”. Så småningom möts vi alla där, är tanken. Det slags jag Lindgren skriver är samtidigt uråldrigt och senaste nytt. Det kan tolkas som en reaktion på det moderna självförverkligande och självständiga subjektet. Torgny Lindgren skriver sig både in i och ut ur den självbiografiska tradition jag nämnde i början.

”Jag önskar, säger jag, att mitt liv hade hängt samman. Att jag hade utfört en riktig livsresa. Men ingenting blev som det var tänkt.”

Det är underhållande och tankeväckande.

Ulrika Gustafsson

Torgny Lindgren: Minnen.
Norstedts 2010.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.