Hellre rik och frisk än fattig och sjuk. I den framväxande tävlingsstaten blir det mottot allt mer relevant.
– Befolkningen visar ett starkt stöd för en traditionell nordisk välfärdsmodell med kommunal välfärdsservice och små inkomstskillnader.
Det säger Helena Blomberg-Kroll som är professor i socialpolitik då jag träffar henne i hennes arbetsrum på tredje våningen i Soc&koms nybygge i Kronohagen i Helsingfors. Hon har nyligen kommit hem från en konferens i Italien och lyckades undvika flygstrejken med nöd och näppe.
Blomberg-Kroll är – bland mycket annat – ledare för det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Maktförskjutningar i skapandet av agendor – Den finska tävlingsstatens uppkomst och utmaning, som finansieras av Finlands Akademi och pågår fram till 2014. Namnet säger tämligen väl vad projektet handlar om. Det anknyter till välfärdsstaten, dess legitimitet, hur den förändrats och hur den omtalas.
Det är nämligen inte bara befolkningen som i enkätundersökningar stöder en välfärdspolitik av nordiskt snitt. Studier av policydokument och offentliga uttalanden visar att så gott som hela politikerkåren tillhör fanklubben.
– ”Jag älskar den nordiska välfärdsmodellen”, som vår finansminister sade för en tid sedan. Och hans svenska kollega har sagt att han är en förklädd socialdemokrat. På ett retoriskt plan finns det nästan ingen som vill ha en mer kontinental eller liberal modell.
Under retoriken däremot – där ligger en hund begraven.
Ekonomiska motiv
Trenden är nämligen tydlig. Sedan början av nittiotalet pågår en metamorfos som håller på att omvandla välfärdsstaten till en tävlingsstat.
– Tävlingsstaten poängterar vikten av att landet är ekonomiskt konkurrenskraftigt. Statens uppgift är i stor utsträckning att se till att näringslivet har tillgång till lämplig arbetskraft.
Värderingar som denna kan lätt kontrasters mot välfärdsstaten som ger befolkningens välmående, och genom denna en förbättrad konkurrenskraft, en mer central betydelse.
– Men man skall förstås inte idealisera den gamla välfärdsstaten heller. Också den utvecklades parallellt med ekonomiska incentiv. Pekka Kuusi som hade ett stort inflytande på den finländska socialpolitiken trodde ju starkt på att sociala transfereringar leder till en ökad och jämn konsumtion; att det är fiffigt att satsa pengar på dem som har lite, eftersom de inte sparar utan konsumerar.
Vilket i sin tur sätter fart på samhällsekonomin.
Metamorfos
Som sådan är tävlingsstaten är inget nytt – egentligen föddes den redan på åttiotalet i huvudet på inflytelserika tjänstemän inom centralförvaltningen och administrationen (som börjat vända blicken mot andra länder än Sverige som tidigare var den finländska socialpolitikens främsta inspirationskälla).
I början av nittiotalet erbjöd sedan den ekonomiska krisen en möjlighet att legitimera de omställningar som redan skisserats i teorin. Här någonstans blir paradigmskiftet tydligt.
– Vår hypotes är att det skett en maktförskjutning från den politiska sfären till centralförvaltningen och ministerierna, framför allt till finansministeriet. De centrala tjänstemännen har med tiden fått ett allt större problemformuleringsprivilegium.
Är det ett demokartiskt problem?
– Helt klart, om det här stämmer. Det återstår att se.
Mer konkret har paradigmskiftet gjort privatiseringar, new public management och aktiveringsåtgärder till etablerade former för socialpolitik. Samtidigt finns det grupper vars socialskydd blivit sämre.
– För en stor del av befolkningen har välfärden hittills varit så gott som oförändrad, men det finns också grupper som aldrig fått en stabil position på arbetsmarkanden och som inte är berättigade till inkomstrelaterade bidrag. De har stora problem.
Aktiveringspolitik
En av paradigmskiftets allra viktigaste komponenter är synen på arbetslöshet som grundar sig på den liberalt inspirerade tanken om att Homo Economicus nog hittar arbete, senast när kålsoppan tryter ser han till att skaffa jobb.
Därför lägger tävlingsstaten stor vikt vid att den arbetslöse motiveras med ekonomiska sanktioner i fall han inte söker arbete tillräckligt aktivt. Frågan är hur väl teorin fungerar i praktiken?
– Jag skulle säga att de flesta forskare är av den åsikten att aktiveringspolitiken varit ganska … oframgångsrik. Det finns få studier som visar att de grupper som genomgått aktiveringsprogram varit mera framgångsrika än andra, unga och resursstarka personer möjligtvis undantagna, säger Blomberg-Kroll.
Snarare är det tvärtom. Andra studier visar att programmen skapar ett psykiskt tryck som får många människor att må mycket sämre. Arbetslöshet är ett komplext fenomen som inte kan betraktas separat från faktorer som sjukdom, depression och familjerelaterade problem, konstaterar Blomberg-Kroll.
En annan förklaring till att en del av aktiveringsprogrammen misslyckas är helt enkelt att aktivt jobbletande i sig inte skapar fler arbetsplatser. Däremot leder reglerna om hur aktiv man måste vara för att få bidrag ibland till absurditeter. Som till exempel för den arbetslösa sömmerska som ansökte om att bli ledande hjärnkirurg vid ett svenskt centralsjukhus, bara för att kunna fylla kvoten 50 sökta jobb i månaden.
Framtiden?
För den majoritet av finländarna som vill se ett starkt välfärdssamhälle i framtiden visar Blomberg-Krolls spåkula ingen ljusning.
– Om du hade frågat mig för några år sedan hade jag kanske sagt att den nordiska modellen kommer att bibehållas på något sätt, trots alla hotbilder. Men nu med den nya ekonomiska krisen … Ingen vet till exempel vad stimulansåtgärderna och de nya stödlånen leder till. Det är slående hur retoriken förändrats sedan mitten av nittiotalet. Då var staten tvungen att ta lån för att rädda Finland och det blev ett förfärligt oväsen och ifrågasättande.
Också i dag tar Finland väldigt stora lån men nu är retoriken väldigt annorlunda.
– Inte för att ifrågasätta ändamålet, men vem har diskuterat stimulansåtgärdernas stödlånens långsiktiga konsekvenser och hur de skall betalas tillbaka? Senare måste man skära ner i något som kostar mycket – och det brukar vara välfärden.
Vad är hotat?
– Det är svårt att skära ner i socialförsäkringarna eftersom människor då ser att de har mindre fyrk än tidigare. Diffusa nedskärningar och personalminskningar inom välfärdssektorn är lättare. Sen när de sociala problemen bland barn, unga, missbrukare och andra utsatta grupper ökar – då blir man förvånad.
text&foto Fredrik Sonck
