Xavier Dolan (till v.) är själv med i sin eleganta relationsfilm Inbillad kärlek.Kanadensaren Xavier Dolan (I Killed My Mother) är art house-filmens nya underbarn. Hans triangeldrama Inbillad kärlek för tankarna till den unge Leos Carax. Här snackas det om relationer, livets allvar och om moral (med citat av de Musset, Proust och Lacan).

Någonstans i Montreals hipsterkvarter bor Marie (Monia Chokri) och hennes vän Francis (Xavier Dolan). Båda blir fascinerade av kvarterets nye Adonis (Nils Schneider) som påminner om Jean Marais. Det sistnämnda är ingen tillfällighet. Triangeldramats karaktärer kopierar var sin idol filmen genom. Marie leker Audrey Hepburn medan Francis kammar sitt hår à la James Dean. Festen kan börja … Men vems fest är det egentligen? Är Adonis (som går under namnet Nico) straight eller gay? Hur vinna Nicos hjärta? Har han något hjärta alls? Och hur blir det med Maries och Francis vänskap?

En recensent klagar på att han inte kan identifiera sig med ungdomarna i filmen: de är så snygga och sofistikerade, vem kan mäta sig med dem? Här skall man vara uppmärksam på detaljerna. Som till exempel Nicos snack om att han skulle göra grymma pengar – ställt mot det faktum att han får veckopeng av sin mor. Eller Maries patetiska iver när det gäller retrokläder. Eller Francis vana att teckna ett streck på väggen efter att han blivit dumpad av någon.

Ungdomarnas försök att verka annorlunda och intressanta döljer en osäkerhet och en törst efter mänsklig värme. Nico blir en projektion av Maries och Francis drömmar. I en inledande scen imiterar Nico Stanley Kubricks Lolita från filmaffischen: röda glasögonbågar av plast, vidöppen mun. Nico är förförelsen själv, han sänder erotiska signaler åt alla håll, skjuter Amors pilar omkring sig.

Finalen överraskar och känns befriande. Sensmoralen är väl att man inte får avundas någon, men annars är finalen öppen för tolkning.

Dolans filmspråk imponerar. Trots en massa stundom närgånga citat (bl.a. Jean Cocteaus teckningar) har han en massa eget. Han leker med färger, stämningar, långa tagningar, suggestiva närbilder och slow motion.

Ett ledmotiv är återkommande intervjuinslag där anonyma ungdomar berättar om sina erfarenheter av kärlek och förlust. Det vilar ett dis av vemod över filmen. På ytan är den pretentiös, men under ytan döljer sig äkta smärta.

Zinaida Lindén

Les amours imaginaires/ Inbillad kärlek. Manus och regi: Xavier Dolan. Musik: J.S.Bach, Dalida m.fl. Foto: Stéphanie Anne Weber Biron. I huvudrollerna: Monia Chokri, Nils Schneider, Xavier Dolan. Drama. Canada. 2010.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.