Jag skall skriva Sista ordet till Ny tid, vill få det gjort innan regisserandet av Spikfull blir alltför uppslukande. Pjäsen är en dramatisering av Juhani Seppänens roman Selvästi juovuksissa som handlar om alkohol och beroende.

Men innan jag tar fram skrivhäftet häller jag upp kaffe och tänder dagens första cigarett. Så där. Nu. Ett djupt andetag ner i lungorna, jag känner hur jag efter tredje blosset blir lite yr och sedan kommer den bekanta känslan av tyngd. Jag landar.

En god vän till mig sa en gång med stolthet att han aldrig varit beroende av enda mänska. Meningen som yttrades för över tio år sen kanske var tänkt som ironi, men den etsade sig fast och väcker fortfarande förbryllan. För är oberoende verkligen något eftersträvansvärt, ett tecken på den ultimata självständigheten? Eller är det snarare följden av att en tidigt sårad mänska en gång för alla lovat sig själv att aldrig mera utsätta sig för risken att bli övergiven?

Nu kan det tänkas långsökt att jämföra beroendet av mänskor med rusningsmedel. Men är inte själva bindningen ett tecken på att vi är just mänskliga, sårbara flockdjur som även om vi skulle välja eremitens väg, ändå skulle utveckla någon form av beroende? Vi behöver bli sedda, bekräftade och får vi inte de primära behoven uppfyllda finns det varierande substitut som kan fylla det tomrum vi bär inom oss. Är det inte bättre att i så fall erkänna sitt beroende och därmed möjligen bli kvitt det som lätt och omärkligt utvecklas till en vana?

Jag erkänner. Och tänder dagens andra cigarett. Jag är beroende av allt möjligt – vänner, kärlek och närhet, att skriva och göra teater, att stimuleras av upplevelser och även rusmedel. Det gör mig lycklig. Men i vilket skede blir beroendet ett måste, en vana som jag inte förmår bryta fast jag rationellt förstår att det gör mig till slav?

Seppänen är utan att dricka sprit ett helt år. Han gör en djupdykning i sitt beroende och därmed i sig själv. ”En person utan alkoholproblem har inga svårigheter att inte dricka. En person med alkoholproblem som aldrig försökt lägga av, tror att det är lika lätt. Men när man avhåller sig från etanol därför att man druckit för mycket, ja då ställs man dagligen, många gånger, hundra tusen gånger, öga mot öga med sitt beroende”. Seppänen väljer att bryta det som blivit en självklarhet, ett måste i hans vardag.

Men det gäller inte bara honom och hans liv – familjen, omgivningen och alla de sociala mönstren utgör en del av vårt beroende och påverkas av våra val. Ett beroende är sällan en företeelse som kan lösgöras från sitt sammanhang.

Jag drar ett bloss på cigaretten, funderar. Jag är förpassad till kylan på en uteterass, nikotinisterna har blivit samhällets syndabockar. Jag protesterar inte, det är säkert bra och gör att jag röker mindre. Kaffet är urdrucket. Jag skulle inte behöva den andra cigaretten, den ger mig varken yrsel eller tyngd, snarare lite illamående. Jag fimpar efter halva och ger mig själv ett återkommande  löfte – bara fem idag. Så länge jag håller mig till fem per dag, är det jag som är herre över suget. Nånstans djupt inom mig finns en annan röst som viskar … varför? Vad behöver jag cigaretterna till? Tror jag inte på mig själv? Under tjugo års tid har jag upprepade gånger slutat röka, varit utan i ett helt år     flera gånger och plötsligt, utan att jag riktigt märkt hur det gått till, är jag igen fast på kroken.

Jag vill ju vara fri? Jag vill ju välja själv och inte styras av ett kemiskt preparat, av suget eller behovet att ge mig hän. Jag vill ju vara oberoende. Eller vill jag?

Henrika Andersson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.