Någon står på knä mitt på köpgatan med utsträckta händer. Folk skyndar förbi med kaffe som kostar tjugo kronor decilitern i muggar med plastlock. I bilen är det frost på insidan av vindrutan.
Radion går snällt igång. Mörkret därute känns ännu mörkare av blotta vetskapen om kylan. Någon pratar om internet, hur det har varit en frihetlig plats med gott om plats för personliga uttryck men alltmer blivit en marknadsplats för försäljning av personliga varumärken. Jag tänker på hur vi skribenter och tyckare så ofta oreserverat omhuldar vad vi uppfattar som genuint, blint övertygade om att vi är de rätta att känna igen detta. Det är till och med för kallt för att det ska snöa. Jag kör långsamt. Ljusen längs motorvägen är som lysande maneter i ett svart hav. Jag tänker på konstnären Joanna Rytel. Hon kommer nu i dagarna ut med sin bok Art-Video som samlar ihop delar av hennes konstnärsskap så här långt. Jag funderar på hur hon i en intervju, en annan dag med radion på i min bil, fick den klassiska frågan om hon inte bara ville provocera med sin konst. Hennes svar var så kongenialt i sin enkelhet. Alla reportrarnas försök att beskriva hennes videoverk – från en kvinnlig blottare i Paris till ett födelsedagskalas för aborterade foster – fick plötsligt en absolut klarhet. Joanna sa: ”Det är jag som är provocerad”. Hennes konst är en reaktion och den reaktionen är en hållning och en spegling. Förbannat bra konst.
I mörkret ser det ut som om husen är byggda runt de färgsprakande plasmaskärmarna som är uppmonterade på vardagsrumsväggarna. De lyser som akvarier av neon bland radhusen. Jag tänker att frågan om vad som är genuint eller inte bara förhåller sig till samma sak som ett skamlöst dyrkande av yta (eller varför inte ett genuint ytligt förhållningssätt). Det blir en sorts kulturell rasism där det äkta och det falska ska skiljas åt av en bedömning som helt lutar sig på antagandet att det är konstnärens önskan att uttrycka sig, sin person eller känsla som är konstens motor. En påfallande opolitisk hållning. Joanna Rytel visade genom sitt svar på en mer dynamisk möjlighet. Den att ställa konstnären följande fråga: vad reagerar du på? Genom mitt köksfönster ser den vita snön ut som skummande vita vågor som slår upp vid parkeringsplatsen på andra sidan fältet. Att förmå reagera, att reagera med ett uttryck, att vara i skarpskuren dialog som Joanna Rytel, gör frågan om äkta eller falsk, yta eller djup betydelselös. Frågan om relevans är däremot besvarad. I hennes konst.
Pernilla Glaser
