Anna Rotkirch
Ja, det sa han faktiskt, fast jag först inte trodde mina öron. Vi hade just flyttat till England på ett år och Oxfordshire bävade inför kommande nedskärningar. Regeringen varnade om att kommunerna, universiteten, militären, alla skulle tvingas spara, också bidragen till familjer måste minska. I det skedet citerades den konservativa kulturmininstern Jeremy Hunt av BBC2: ”Antalet barn du har är ditt eget val och det vi säger är att om mänskor lever på socialbidrag så gör de sina val, men de måste också ta ansvar för dem. Det kommer inte att vara statens roll att finansiera dessa val.”
I Finland tror jag, hoppas jag, att ingen ens tänker så i tysthet. Dessutom inser alla som tagit sig en titt på befolkningsstrukturen att Finland (och Europa) behöver varenda baby som föds. Staten borde gladeligen betala om mänskor väljer att ha barn, för annars finns det ingen som kan betala kulturministrarnas och andras pensioner.
I England handlar barnskaffning om pengar på en alldeles annan nivå än i de nordiska länderna. En dagisplats kan kosta tusen pund i månaden. Det betyder att gränsen för när det inte lönar sig att arbeta snart kommer emot och många, i synnerhet mammorna, är hemma eller jobbar halvtid medan barnen är små. Skolan börjar till all lycka redan när barnen fyller fem och är gratis. (Det vill säga ifall du inte tillhör den övre medelklassen och ”måste” sätta barnen i privata skolor och internat. Jag träffade nyligen ett överklasspar på en exklusiv lunch i centrala London. Det var så förmögna att ingendera lönearbetade utan de skötte ägorna och reste och umgicks och klagade under lunchen på alla latmaskar som lever på bidrag och skyr riktigt arbete. De inledde vår konversation med att undra i vilken boarding school vi satt våra barn.)
Min kollega Stephen är en typisk akademisk nomad, som arbetat i fem städer under fyra år. Först nyligen kunde han äntligen flytta ihop med sin flickvän i en liten etta i London. De har båda fyllt trettio och skulle gärna snart skaffa barn. Men hon arbetar för staden, i en enhet för misshandlade kvinnor, som antaligen snart tvingas stänga på grund av nedskärningarna. Att flytta till en större bostad med en persons inkomster är ganska otänkbart i London. Dessutom har de just gått miste om rätten till barnbidrag. Regeringen vill slopa det universella barnbidraget, ett av den brittiska välfärdsstatens landmärken, som hittills givits till alla barnfamiljer och legat ungefär på finsk nivå. Men Stephen förtjänar just så bra att de skulle nå över den nya inkomstgränsen för barnbidrag.
Det är alltså många som inte har råd att skaffa barn och såras av Hunts ord. Fast Hunt talade egentligen om de verkligt fattiga. En annan konservativ politiker, lord Howard Flight, uttryckte oron tydligare: ”Vi kommer att få ett system där medelklassen inte uppmuntras att föröka sig eftersom det är så dyrt, men där det för dem som lever av bidrag finns all orsak att göra det. Det här är inte särskilt vettigt.” Flight har numera bett om ursäkt för sitt ordval. Men överallt, också bland de mest politiskt korrekta akademiker, stöter man på samma stereotypa bild. Problemet är att ”fel” mänskor skaffar sig massor av barn i tid och otid för att få högre bidrag.
Stereotypen är inte helt osann. Jag har förstås läst om hur vanligt det är med fattiga ensamstående mammor i Storbritannien. Ändå rycker jag till när jag hör lärare och vänner berätta hur det alltid är några flickor på de sista klasserna, d.v.s. 14–15-åringar, som börjar vänta barn och oftast slutar skolan i samma veva.
Frågan är vilket det realistiska alternativet skulle vara för de här unga mammorna. Ser deras liv och arbetsmöjligheter så mycket bättre ut om de inte föder barn? En intressant psykologisk studie visade att den största skillnaden mellan tonårsmammor och kvinnor som fött sitt första barn när de var över 25, bortsett från inkomsterna gällde känslan av trygghet och framtidstro. Tonårsmammorna levde i en mindre förutsägbar och mera skrämmande verklighet där det kanske inte var en så dum idé att få barn tidigare snarare än senare. De antog t.o.m. att de skulle dö tidigare än de som kom från medelklassen gjorde.
Om det här stämmer, kommer minskade bidrag inte att leda till färre tonårsmammor. I Norden har vi ju också generösa barn- och hyresbidrag, men ändå ingen underklass på samma sätt som i Storbritannien.
Socialpolitikern Gösta Esping-Andersen var nyligen inbjuden till Oxford för att föreläsa om sin kommande bok, som handlar just om barnpolitik. Han inledde med att visa hur ojämlikheten mellan barn i de rika länderna ökar. Samtidigt som de ekonomiska klyftorna i samhället växer, blir också skillnaderna ifråga om matvanor, hobbier, och i hur mycket de vuxna satsar på barnen allt tydligare. I dag ger högt utbildade föräldrar mera tid och uppmärksamhet åt sina barn än någonsin förut, också klart mera än hemmamammor. Många barn får därmed allt stöd de behöver, medan andra inte får något alls. Enligt PISA-mätningarna saknar 13 procent av de brittiska barnen grundläggande kunskaper i matematik, i Norden är den andelen hälften så stor.
Esping-Andersen har ett tydligt recept: gör som Norden. Båda föräldrarna skall lönearbeta, och barnen skall ges bra dagvård. Mammornas lönearbete är det bästa skyddet mot familjernas fattigdom, visar han med mängder av övertygande data. Och just de mest utsatta barnen kan få stöd av dagvården i rätt tid. Då de börjar skolan har många viktiga utvecklingsskeden redan hunnit passera.
Receptet låter som traditionell socialistisk familjepolitik men Esping-Andersen har konsulterat ett otal europeiska beslutsfattare och säljer det hela med argument om lönsamhet. Han vill inte bara tala om social utjämning utan också om ”kognitiv omfördelning”.
Det är i allas intresse att också de mest utsatta barnen utvecklas till sin fulla förmåga. Hur skall framtidens informationssamhället fungera, om var åttonde inte kan räkna? Fattiga ska kunna bli med barn, men barnen ska inte bli fattiga.
Anna Rotkirch
Illustration: Fredrik Willberg
