1,2K

I Finland spärras asylsökande allt oftare in på slutna förvarsenheter där de får vistas på obestämd tid. Det som från början var tänkt som en sista åtgärd har blivit en rutin som strider mot de mänskliga rättigheterna. Bland de internerade är hungerstrejker och självmord inte ovanliga.

I slutet av juni rapporterade Yle om en ny hungerstrejk i förvarsenheten för asylsökande i Krämertskog i Helsingfors. Genom hungerstrejken ville de asylsökande protestera mot sin situation. Enligt enhetens chef Pekka Nuutinen är hungerstrejker ett återkommande fenomen.

Rätten att röra sig fritt inom sitt eget land tillkommer alla. Det gör även rätten till personlig integritet och rätten att överklaga myndighetsbeslut. Alla människor har också rätt att söka asyl i en främmande stat. Trots det kan en person som uppehåller sig som asylsökande i något land inom EU berövas sin frihet på lagliga grunder. Under de senaste tio åren som EU satsat på att harmonisera asylpolitiken så har praxisen med tagande i förvar blivit en av många människorättsvidriga praktiker som i allt högre grad utövas inom unionen.

Fängslandet av asylsökande har redan länge kritiserats hårt av människorättsorganisationer i hela Europa, och kan ses som ett exempel på hur man på politiskt håll strävat efter att kriminalisera människors rörelsefrihet. Strävan att kontrollera människors rörelse innebär i själva verket ett upprätthållande av deras status som ”olagliga” eller irreguljära. Det nuvarande läget innebär fortgående förbrytelser mot såväl flyktingsrättsliga som människorättsliga förpliktelser, som dessvärre har ett så brett politiskt stöd i regeringskanslierna runtom i Europa att ingen verkar bry sig. Konventionsbaserade mänskliga rättigheter som tillfaller alla har plötsligt gjorts villkorliga – med hot om straffrättsliga påföljder för dem som inte följer EU:s regler.

rättvisa för en del

År 1999 kom medlemsstaterna i EU överens om att arbeta för ett gemensamt europeiskt system för asyl. Det här var startskottet för unionens strävanden att harmonisera sin lagstiftning och sin praxis. Grunden för denna typ av lagstiftning hade lagts i Amsterdamfördraget, som innebar att unionens lagstiftningsbefogenheter i fråga om immigration och rörelse inom unionen utökades. Fördraget innebar också att det mellanstatliga polisiära och straffrättsliga samarbetet intensifierades. Målet var att skapa ett område av frihet, säkerhet och rättvisa för unionsmedborgarna. Denna formulering signalerade ganska klart vad som skulle komma att bli karaktäristiskt för EU:s människorättspolitik, dvs. frihet, säkerhet och rättvisa för unionsmedborgarna – men något helt annat för alla andra.

År 2004 antogs ”Receptions Conditions Directive” som stadgar om villkoren för hur asylsökande ska tas emot. Enligt detta kan medlemsländerna hålla en person i förvar på ett specifikt ställe i enlighet med den nationella lagstiftningen, om det är nödvändigt av rättsliga skäl eller för att trygga den allmänna säkerheten. Direktivet stipulerar också att medlemsstaterna skall säkerställa den asylsökande en levnadsstandard som är tillräcklig för att trygga dennes hälsa, samt att offer för tortyr, våldtäkt och andra allvarliga våldsdåd, skall få den vård och hjälp de behöver.

Det finländska rättsliga ramverket för tagande i förvar baserar sig på utlänningslagen från år 2004, samt på lagen om bemötande av utlänningar som tagits i förvar. Enligt utlänningslagen kan en utlänning tas i förvar om det finns skäl att anta att han till exempel genom att hålla sig undan förhindrar avlägsnandet av honom ur landet. Man kan också ta någon i förvar för att utreda dennes identitet, eller om det finns skäl att anta att asylsökanden kan göra sig skyldig till brott i Finland. På sin hemsida beskriver Migrationsverket mycket riktigt tagande i förvar som en kontrollåtgärd.

I Finland innebär förvarstagandet oftast att man placeras i landets enda förvarsenhet i Krämertskog, en sluten enhet med 40 platser. Under senare år har åtgärden att ta i förvar blivit allt vanligare samtidigt som den tid som människor hålls inspärrade blivit allt längre. För närvarande finns det ingen fastställd övre gräns för hur länge en person kan hållas i förvar. Regeringen kommer dock att föreslå en ändring i utlänningslagen som innebär en lagstadgad maximitid på sex månader, med möjlighet till förlängning på upp till ett år, vilket är längre än den nuvarande genomsnittstiden. En fastställd maximitid kan i värsta fall bli det nya utgångsläget, en ny minimitid, vilket skulle innebära en klar försämring.

Den rättsliga instans som skall garantera förvarsbeslutens lagenlighet är i vårt land tingsrätten. Polisens eller gränsbevakningens beslut om tagande i förvar skall bestyrkas av domstol en första gång inom fyra dygn efter tagandet i förvar, och därefter med två veckors mellanrum. Tingsrätten behandlar dock dessa fall närmast rutinmässigt, och ett beviljande av fortsatt tid i förvar sker oproportionerligt ofta i förhållande till beslut om avslag. Det är inte heller möjligt att överklaga besluten. Domstolarnas roll är därmed närmast gummistämpelns.

finland kritiseras hårt

Det finns flera dokumenterade fall i Finland där minderåriga, till och med spädbarn, och offer för tortyr och våldtäkt hållits i förvar under en längre tid. Det enda som i praktiken begränsar utlänningspolisens enväldiga makt är det begränsade antal platser på enheten. På många orter har man därför placerat utlänningar i förvar i vanliga polishäkten. För detta har Finland kritiserats kraftigt både av Europarådets och FN:s kommitté mot tortyr. Myndigheterna har svarat med att hänvisa till resursbrist – enligt vår regering finns det för få platser på den slutna enheten i Krämertskog.

Den fängslades liv är helt underställt de regler och förhållanden som råder på enheten. Besök av och kontakt med släktingar och andra närstående är begränsade. Man kan när som helst bli utsatt för kroppsvisitering. Man har lov att röra sig utomhus bara en timme om dagen, på ett litet område omgärdat av taggtråd. Det är svårt att få tillgång till hälsovård och psykisk vård, trots att man kanske har varit inspärrad i flera månader. Det här rättfärdigas med det ”tillfälliga” i situationen som de asylsökande befinner sig i, men denna tillfälliga situation kan pågå i månader. Ingen av de inspärrade har någon aning om hur länge de måste vara där. Deras liv krymps ner till två veckors perioder, i enlighet med de beslut som tingsrätten tar. All information om vad som pågår inom förvarsenheten begränsas och kontrolleras av myndigheterna. Ingen berättar för oss om de dagliga människorättsförbrytelserna, om de hungerstrejker och självmordsförsök som regelbundet sker där inne i protest mot de omänskliga förhållandena.

Harmoniseringen av lagstiftningen inom EU har i praktiken enbart handlat om gemensamma kontrollåtgärder, inte om hur man skall behandla de människor som tas i förvar. Det existerar fortfarande väldigt lite lagstiftning kring de rättigheter som de asylsökande har. FN:s flyktingkommissariat UNHCR har konstaterat att det i många europeiska länder finns mera juridiska föreskrifter om tagande i förvar av brottslingar än av asylsökande.

FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter stadgar klart och tydligt att var och en har rätt att söka asyl i en främmande stat. FN:s flyktingkonvention stipulerar att stater inte skall bestraffa en flykting för olovlig inresa eller olovligt uppehåll om denne anlänt direkt från ett område där hans eller hennes liv eller frihet varit i fara. Trots detta upprätthålls ett system där utlänningar frihetsberövas och placeras i regelrätta häkten eller fängelseliknande förhållanden.

Redan då förvarsenheten i Krämertskog planerades förde nätverket för fri rörlighet i Finland fram det problematiska i denna typ av slutna institutioner: de ökar de tvångs- och kontrollåtgärder som riktas mot utlänningar och då de väl tagits i bruk blir de snabbt en automatisk del av asylpolitiken.

Nu planeras byggandet av en andra enhet. Det här motiveras med att de nuvarande resurserna inte räcker till, samt att man vill minska tvånget att placera asylsökande i vanliga polishäkten. I realiteten har den nu existerande förvarsenheten bara ökat fallen av tagande i förvar. Det som förvarsenheterna i själva verket gör är att de normaliserar något som skulle vara en sista utväg, och leder till en ökad acceptans för att asylsökande kriminaliseras. Vår utlänningslag listar i själva verket de åtgärder myndigheterna skall ta till i första hand. Därför bör vi helt överge den nuvarande praxisen med tagande i förvar.

Li Andersson & Kaisu Suopanki