En ensam man i en cell, isolerad. I världen utanför höjs röster i kör med krav på hans dom, hans förnedring och hans avrättning.

Det är många som är i den situationen, denna jul, varje jul. Många förkämpar för demokrati och öppenhet har hyllats i år, uppmärksammats och prisats, fördömts och fängslats. Sitter fortfarande i fångenskap. Men det är speciellt en jag tänker på.

Menig Bradley Manning, arresterad sedan maj, först på en militärbas i Kuwait, numera i USA. En ung kille, född 1987, uppvuxen i den amerikanska mellanvästern, i en byhåla med snäppet över tusen invånare: Crescent, Oklahoma. Intelligent, homosexuell, med ett idealistiskt förhållande till sina Förenta Stater. Han är den troliga källan till det material som nu läcker ut, droppe för droppe, ur Washingtons diplomatkårs privata korrespondens.

Jag antar att en amerikansk militärcell egentligen inte alls är mörk och fuktig, som jag föreställer mig den. Inga tunga galler, ingen vattenpöl på golvet. Snarare är det väl något totalt kliniskt och plastigt, vita lysrör i taket, väl skyddade bakom tumstjockt plexiglas. Ett icke-rum, där man inte kan veta om man sitter i Camp Arifjan, Kuwait, eller Quantico, Virginia.

Bradley Manning har födelsedag i dag, den 17 december. Han fyller 23 ganska så bortglömd.

Jag har fått nog av Julian Assange. Många andra har säkert också fått för mycket av honom, och det sedan länge, redan innan han och hans teatershow gick till en polisstation i London för att bli häktad. För mycket martyrism utan martyrskap börjar äckla en ganska snabbt.

Jag förstår menig Manning. Visst förstår jag medborgare Assange också, hans önskan att vara i orkanens öga, begäret efter konflikt, lusten till kamp. Uppmärksamheten är beroendeframkallande och nödvändig. För att uppnå politiska mål måste individer då och då stå i ljuskäglan, ta uppmärksamheten och peka ut det som är fel.

Men det är något speciellt med militära oliktänkare, desertörer och fanflyktingar. De kan inte, som vi civila, ty sig till en opartisk rättegång och någon form av stöd från sina likar. De är ensamma inom sin egen kår. Under ett G8-möte träffade jag bland demonstranterna på ett par amerikanska kvinnor i min ålder, vi var i samma grupp, gjorde samma grejer. Jag slogs av hur polisskygga de var, hur rädda. Vi försökte förklara för dem hur den lokala polisen följer sin egen logik, hur förutsägbar den är, och hur man bara behövde vänja sig, men det gick inte hem. Under en paus började de berätta om sitt politiska uppvaknande.

”Jag var med i det första Irak-kriget”, började den ena och fortsatte med att berätta hur hon hade sett ”dödens motorväg” 1991, sträckan där en flyende irakisk här hade mejats ner av amerikanskt flygvapen, hur hon velat tala om för omvärlden vad hon sett, och hur hon, i ett signalkompani, varit i en position att göra det. Hon berättade om följderna av att tala om sin ilska och upprördhet, månaden i isoleringscell, fullpumpad med psykofarmaka, kontraktet hon skrev under för att släppas fri igen där hon på nytt intygade sin lojalitet mot militären, och hur hon resten av sin tid i armén var satt att övervaka kommunikationssatelliter utan kontakt med andra soldater.

Jag antog förstås att hon och den andra jänkaren var CIA-agenter. Men nu är jag inte så säker längre.

Bradley Manning fick ett uppvaknande då han såg en video, filmad från helikopter, där ett antal civila, bland dem två Reuters-journalister och två små barn mejas ner. Den var bland det material han läckte ut och som WikiLeaks publicerade under namnet Collateral Murder.

Som lön för sitt uppror sitter menig Bradley Manning nu i en cell och väntar på rättegång. Det maximala straffet för de brott han beskylls för är 52 års fängelse. Jag kan leva med en Assange i fängelse, men Manning, han om någon, borde gå fri.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.