Den här veckan koras vinnaren av årets Turnerpris i London. Det är ett av samtidskonstens mest ansedda pris och har kallats ”Nobelpriset i konst”.

Susan Philipsz Lowlands Glasgow International, Glasgow 2010, Installation view. Courtesy the artist and  Tanya Bonakdar Gallery, New York, Photo: Eoghan McTiguVarje år tävlar fyra konstnärer med verk som ställs ut på Tate Britain-museet i London. Time Out-tidningens Londonguide uttrycker vad som kanske är den stora allmänhetens åsikt om tävlingen: ”A competition in which an outrageous sum of money is awarded to the artist who, it often seems, has invested the least amount of effort in their work” (ung. ”en tävling där en fruktansvärt stor summa pengar ofta verkar tilldelas den som lagt ner minst möda på sitt verk”). Sant är i alla fall att kontroverserna kring priset genom åren varit många.

Bland tidigare års omtalade vinnare finns bl.a. Damien Hirst som år 1995 ställde ut en styckad ko och kalv i stora glaslådor med formalin. År 2005 gick priset till Simon Starling vars verk bestod i att han låtit riva ett skjul, byggt en båt av brädorna och sedan färdats upp längs Rhenfloden för att åter plocka isär båten och bygga upp skjulet. Tracey Emin vann inte priset men väckte debatt när hon deltog år 1999 med verket My bed – en obäddad säng med nedsolkade lakan och smutsiga underkläder. Att prisutdelarna ofta varit megakändisar som Dennis Hopper, Yoko Ono, Madonna eller Nick Cave har förstås bidragit till publiciteten kring priset. I år delas det ut av modedesignern Miuccia Prada.

självmord &  science fiction

Bland årets kandidater är det däremot svårt att hitta något verk som kan anses vara särskilt provocerande.

Dexter Dalwood har av många förhandstippats som vinnare. Han är den ende av kandidaterna som ställer ut traditionella målningar. Dalwood har dock kritiserats för att vara tråkig. Hans stora färggranna målningar bygger ofta på frånvaron av någon känd person (vars namn återfinns i titeln till målningen), men det kanske inte bara är därför som de ger ett rätt livlöst intryck. Målningarna är ofta fyllda av konstnärshistoriska referenser som kännare av samtidskonst kan roa sig med att leta efter. Dalwoods mest omtalade verk på utställningen är The death of David Kelly. Ett träd avtecknar sig mot en djupblå natthimmel och en stor fullmåne. David Kelly var den brittiske forskaren som begick självmord när medierna började reda ut härvan kring Storbritanniens inblandning i Irakkriget.

The Otolith Group, som består av Londonbaserade Anjalika Sagar och Kodwo Eshun, har en del sätt som årets mest nyskapande kandidat. De ägnar sig främst åt essäistiskt filmskapande men fungerar även som kuratorer för utställningar och ordnar konstdebatter. Deras utställningssal vilar i dunkel. På en stor filmduk visas deras version av en science fiction-film som den indiske filmregissören Satyajit Ray aldrig färdigställde. Det är lätt att dras med i den suggestiva stämningen i filmen där duon ”samplat” olika sorters filmmaterial. Däremot är det svårare att få något helhetsgrepp över deras verk om man inte har flera timmar på sig. Stora citat om konst och filosofi pryder väggarna och en 13-delad teveserie, från år 1989, om arvet efter grekerna visas på teveskärmar längs en av väggarna. Det framstår i alla fall som klart att gruppen har stora pretentioner och inte direkt är något för den oakademiske.

Angela de la Cruz är ursprungligen spanjorska men har bott i London i tjugo år. Hennes verk består av monokroma målningar i tjocka lager färg som hon sedan pressat ihop, rivit sönder eller på andra sätt deformerat. Verket Upright består av en trasig stol med bara tre ben som placerats på en annan stol. Det känns inte helt nyskapande men skall kanske ses som ett självporträtt. De la Cruz drabbades av en stroke för några år sedan och har kämpat för att återhämta sig.

Ljud för själen

Min favorit på årets Turnerutställning är Susan Philipsz. Hon framför ofta sina ljudinstallationer på offentliga platser. De som i våras passerade centralhallen i Helsingfors järnvägsstation kunde under en månads tid ta del av verket When day closes (När dagen går mot sitt slut). Philipsz intresserar sig för sångens psykologiska inverkan och ljudets rumsliga och skulpturala egenskaper. På Turnerprisutställningen deltar hon med verket Lowlands Away, en skotsk klagovisa från 1500-talet. Salen där hennes verk ställs ut är helt tom med undantag av tre stora högtalare i var sitt hörn. Ur dem strömmar Philipszs sköra röst a cappella. Hon sjunger tre något olika versioner av visan som ibland smälter samman, ibland divergerar. Ljudinstallationen framfördes ursprungligen under broarna över floden Clyde i hemstaden Glasgow. Rymd och ljud samspelar och sången låter annorlunda beroende på var i rummet man befinner sig. Det vilar något sakralt över verket och det känns som om man gick lite stärkt i själen från årets Turnerutställning. Kanske lite otippat att en gammal folkvisa ska kännas som den största behållningen på en utställning som brukar förknippas med mera sensationella verk. Återstår att se vad juryn tycker.

Petra Ljung

Turnerpriset har delats ut sedan 1984. Det har fått sitt namn efter konstnären J.M.W. Turner och ges till brittiska konstnärer som är under 50 år. Sedan priset instiftades 1984, har bara tre kvinnor fått det. Vinnaren koras den 6 december och Turnerprisutställningen på Tate Britain i London pågår fram till den 3 januari 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.