Svenska Teaterns nya pjäs Ultraljud är problematisk på flera sätt, anser recensenten.
En pjäs som doftar tårar, bensin och mellanöl, heter det. Den nyskrivna pjäsen Ultraljud av Annina Enckell på Svenska Teaterns lilla scen doftar med andra ord unket. Väldigt unket; och det inte på ett vare sig roligt eller intressant sätt. Redan det första intrycket av scenen skapar en viss oro – det är länge sedan man beskådat en lika trist scenografi: grådaskiga melerade sladdriga draperier som fond plus två gråmålade fanerkonstruktioner på hjul med någon slags blyg multifunktionalitet.
Det är svårt att säga vilket pjäsens budskap är. Handlingen är förbryllande och karaktärerna saknar trovärdighet och djup. Vi möter ett medelålders tvillingpar, Alice och Harry Korhonen (Rita Polster och Thomas Backlund), som jobbar på samma gynekologmottagning. Via dem introduceras den unga kvinnan Eva (Edith Holmström) som vill ta bort ett barn och den gamla Marita (Mikael Andersson) som vill ha kvar sin livmoder. Man kan anta att det här ska säga något om vad det innebär att vara kvinna; exempelvis att man inte har ensamrätt till sin kropp men att möjligheten till barnafödande i alla fall är central för identiteten (även för en äldre dam med åtta barn). Replikerna är dessvärre mestadels platta och banala, typ: ”Det är fruktansvärt löjligt att vara kvinna” eller ”Kvinnor är liksom syndigare än karlar”, uttalanden som blir hängande i luften utan uppföljning.
Förvecklingar följer: Alice man Johan (Jan-Christian Söderholm) har förälskat sig i en annan kvinna och sticker, Eva aborterar själv sitt foster och möter Alice tonåriga son Arthur (Söderholm) som i hemlighet inkvarterar henne i familjens garage. Alice tar körlektioner – wow vilken girl-power – och vaknar snart i bilskollärarens (Andersson) säng.
Pjäsens centrala symbol blir ”bubbelorkestern” som spelade i livmodern som Harry och Alice delade; ”Det var en bra period när vi var där”. Ett ljud som blev en bild: ett hushållspapper målat med prickar i olika färger. Lite gulligt, men tyvärr blir också den här symbolen främst pinsamt banal där den överräcks mellan personerna.
Den konstlade och stolpiga dialogen, de tomma pseudolivsvisdomarna och de ologiska händelserna är inte det mest problematiska med pjäsen. Det måste vara karaktären Eva som är in absurdum icke-trovärdig, där hon pendlar mellan söt sårbar flicka och ragata, kallar den tonåriga Arthur för sin ängel och som sagt bor i en bil efter att ha stuckit en kniv i sig. Snart gråter hon efter barnets far som hon nyss förbannat. Edith Holmström gör, med tanke på omständigheterna, dock ett gott jobb med denna bisarra roll.
Bland birollerna finns det en som är närmast osannolikt otidsenlig och osmaklig. Karaktären presenteras som komisk: han (Backlund) kommer in med blinkande cykelhjälm och klädnypor i byxbuntarna, sätter sig på en stol och läser en bok om djurens känsloliv. Det är lustigt, man fnittrar. Sedan framkommer det att mannen är Maritas vuxne son och att han måste följa med mamman till gynekologen eftersom han inte klarar sig ensam hemma. Mamman viskar något diffust om hans mediciner; han säger något korkat och ser dum ut. Okej, allting måste inte vara politiskt korrekt, men milde tider, det här är verkligen onödigt och slutligen bara beklagligt för en redan misslyckad föreställning.
Enckells text skulle kanske ha haft potential – med sina i princip viktiga teman om kärlek och borttappade själar – men tyvärr är det bortsjabblat någonstans på vägen till Den lilla skillnaden.
Sonja Mäkelä
Svenska Teatern: Ultraljud. Text: Annina Enckell. Regi: Hellen Willberg. Scenografi, kostym: Markus R. Packalén. Ljud: Mitja Sirén. Ljus: Tom Kumlin. På scen: Rita Polster, Thomas Backlund, Jan-Christian Söderholm, Mikael Andersson, Edith Holmström.
