Stödd av en gedigen efterforskning beskriver David Brolin Nietzsches plats i sitt samtida samhällsklimat. Friedrich Nietzsche –liv, filosofi, politik synliggör också skillnaden mellan att läsa Nietzsche ur ett vänster- och ett historiskt perspektiv.
David Brolin tar i sin nya bok Friedrich Nietzsche – Liv, filosofi, politik ett antal steg tillbaka från de ursprungligen franska strömningarna som de senaste årtiondena dominerat synen på Nietzsches filosofisk-samhälleliga arv. Brolin väljer att ta radikalt avstånd från den bild av Nietzsche som vi fått av Foucault, Derrida och Deleuze med flera (samt alla tolkare av dessa) och väljer i stället en för de ovannämnda alldeles främmande metodologi. Genom ett ihärdigt forskande i allt det material Nietzsche lämnat efter sig vill Brolin komma fram till den historiska personen Nietzsche.
Själva frågorna som Brolin söker svar på är på många sätt avvikande. Alltsedan de franska kändisfilosoferna – senare med flankstöd av bl.a. Richard Rorty på andra sidan Atlanten – har vi varit vana vid att de centrala frågorna gällande Nietzsche är kunskapsteoretiska, frågor kring betydelse och identitet.
Efter årtionden av arkaiska läsningar i vilka han utsattes för de mest obehagliga beskyllningar, fick Nietzsche äntligen komma in i den nya filosofins finrum: i de på ytan förbryllande och upprörande texterna fann man såväl den pragmatiska kunskapsteorin, historicismen, den på sociala praxis eller metaforer grundade språkfilosofin, insikten om individualiteten som social konstruktion samt i utvidgad form den omspännande dekonstruktionen av forna nödvändigheter. Från att ha varit beskylld för högerextremistisk eurocentrism och kvinnohat har Nietzsche under de senaste årtiondena hittat ett hem hos vänstervridna sociologfilosofer och postkoloniala feminister med rötterna i dekonstruktionen.
Om detta längre har något att göra med den Nietzsche som en gång levde – den som vi kanske möttes av vid den första läsningen av Zarathustra eller Avgudaskymning – är en berättigad fråga dels för den som vill hålla kvar tanken om författarens förkörsrätt vad gäller tolkningen av sina alster, men även för den som utgår ifrån att en författares levnadsmiljö påverkar dennes skrifter på ett sätt som går att utreda. David Brolins bok tar avstamp här: för honom är de intressanta frågorna inte de betydelseteoretiska, utan de politiska.
synen på arbetaren
Brolins bok är en noggrann genomgång av Nietzsches konkreta syn på frågor kring arbete/arbetare, socialism och ras. Dessa kompletteras med en diskussion kring vikten av Niezsches politiska engagemang, samt biografiska detaljer. Allt detta bygger på en imponerande mängd bakgrundsarbete berömligt dokumenterat i de mycket omfattande fotnoterna. Brolin vill sätta in Nietzsche i de olika intellektuella klimat som präglat de olika tidsperioderna av hans liv. Den bild av Niezsche som Brolin bygger upp är väldigt olik den av Nietzsche som ett geni hundra år före sin tid, som vi lärt oss känna.
Brolin börjar efter en aningen onödig biografi på sextio sidor (inget nytt här) med frågan om Nietzsches syn på arbetarna från sina tidigaste (under hans livstid opublicerade) skrifter till det sena 1880-talets storverk. Det genomgående temat enligt Brolins trovärdiga argumentering är Nietzsches ”grekiska” syn på arbetet som något förnedrande. För grekerna var arbete något för slavar, och adertonhundratalets arbetarklass – ”det fjärde ståndet” – är den nya slavklassen. Arbetet förtingligar människan och dödar autonomin.
I de tidiga skrifterna Den grekiska staten och Tragedins födelse blir det klart att Nietzsche inte ser arbetarnas slavstatus som något socialt problem som borde åtgärdas. Tvärtom går Nietzsche till attack mot de så kallade ”förförarna” (folkbildarna) som fördärvar arbetarna, ”förstör folkets ’hälsobringande omedvetenhet’”. Arbetarna skall undertryckas för att inte utgöra ett socialt hot.
I sina senare skrifter får Nietzsche en aning mera nyanserad syn på arbetaren; i Mänskligt, alltförmänskligt och Vandrarens skugga är Nietzsche mån om att ta hand om arbetaren, d.v.s. att inte exploatera denne. Men behovet av att arbetaren behåller sin ställning som arbetare är nödvändigt för det samhällsskick som Nietzsche vill upprätthålla. Att slavklassen skulle komma att betrakta sin tillvaro som orättvis leder till den i högsta grad oönskade socialismen.
Nietzsche opponerar sig starkt mot socialismens krav på en stark stat; detta omöjliggör individens frihet och tillväxt. Brolin karakteriserar den samhällsform som Nietzsche vill se som motvikten till socialismen och även den parlamentaristiska nationalstaten som en variant av det pyramidformade platonska klassamhället. Socialismen avindividualiserar människan, gör oss alla till slavar under staten, medan klassamhället möjliggör de högre klassernas frihetssträvan. Just i denna fråga är det intressant att kontrastera Brolins Nietzsche mot exempelvis poststrukturalisternas Nietzsche. För den föregående skapar individen alltid grunden medan den senare yrkar på individbegreppets performativitet och jagets förgänglighet, vilket talar för kollektivism.
Rolig är kanske även frågan om i vilken grad Nietzsche kände till Marx. Brolin (och självklart även andra) har gått igenom Nietzsches privatbibliotek, lånehistorik, understreckningar och noter i marginalerna och undersökt via vilka vägar han kommit i kontakt med Marx. Brolins slutsats är att Nietzsche nog läst en hel del om Marx genom diverse mellanhänder, men aldrig Marx direkt. Detta pekar främst på den oerhörda skillnad i metodologin mellan Brolin och exempelvis Fredrika Spindler (se recensionen intill), som ligger närmare den franska traditionen.
konkret övermänniska
Enligt Brolin är frågan om ras sammanknuten med frågan om klass. Brolin menar inte att Nietzsche indelar människor i bättre och sämre enligt folkslag eller etnicitet, men han går heller inte med på att se övermänniskan som ett ”obestämt och abstrakt ideal, en diffus utopi”. Snarare är övermänniskan en konkret varelse med konkreta egenskaper, däribland många som hittat gensvar hos fascismen.
Brolins Nietzsche är så kraftigt annorlunda än den visserligen radikala, men trots det på sitt sätt jämlikhetsivrande omformaren av alla värden, som den nya franska filosofin har format honom till, att det är svårt att acceptera även påståenden som stöds av så gott som obestridbara citat. Icke-sanningen ”det finns inga fasta betydelser” – tanken på att Nietzsche inte vill bryta sönder de gamla sanningarna för att kunna skapa nya utan endast för att skapa mångfald – har vuxit sig så stark att Brolins påståenden om att Nietzsche egentligen var mycket av det som de tidiga läsningarna hävdade känns oacceptabelt. Brolin tar upp denna fråga alldeles i slutet av sin bok där han i skarpa ordalag kritiserar de ”postmoderna” tänkarnas koppling till Nietzsche. Brolin menar att de franska nietzschetolkningarna vridit och vänt på originaltexterna så mycket att de inte längre korresponderar med vad Nietzsche egentligen sade. Brolin vill inte ”tvivla på originaliteten” hos dessa tänkare, men ifrågasätta varför de överhuvudtaget skall använda sig av Nietzsche om det kräver att hans texter måste förvanskas.
Att Brolin bryr sig om att försvara bilden av Nietzsche som den arga klasstänkande fascisten mot vänsternietzscheanerna är å andra sidan i högsta grad ifrågasättbart. I bakgrunden spökar möjligtvis det gamla grälet om vad vi vill och skall hålla kvar av modernismen
Brolin tycks ta parti med de franska sekulära humanisterna (Luc Ferry, Alain Renaut) som kritiserat vänsternietzscheanerna för ”antihumanism” och ”antiliberalism”. Problemet med liknande kritik är att det inte går att ge någon god förklaring till varför inte Nietzsche (eller någon annan) kunde läsas på vilket sätt som helst. Uppenbarligen har vänsternietzscheanernas läsningar tillfört oss ett antal nya sätt att tala och verka. Att bråka om vad Nietzsche egentligen menade har i min mening däremot inte gjort det.
Klart är att efter drygt tiotusen böcker om honom, kategoriserade i Weimarer Nietzsche-Bibliographie, är Nietzsche lika omöjlig och möjlig som någonsin tidigare. Brolins bok beskriver den del av forskningen som är intresserad av historia och ”fakta” mycket väl.
Otso Harju
David Brolin: Friedrich Nietzsche – Liv, filosofi, politik. Häften för kritiska studier 2010.
