Människor på Sydafrikas fattiga landsbyggd trodde kanske att också de skulle kunna dra nytta av den utlovade vågen av möjligheter som skulle följa i spåren av fotbolls-VM. Den oförändrade kampen för att överleva vardagen är en grym påminnelse om motsatsen, skriver Mark Waller.

Limpopo, som ligger i de norra delarna av Sydafrika, är den fattigaste av landets nio provinser. Den är också landets mest ojämlika i termer av levnadsstandard och förmögenhet. Här är livet helt annorlunda än i glittrande städer som Johannesburg och Kapstaden: I Limpopo lever nästan 90 procent av den sex miljoner stora befolkningen på landsbygden. Majoriteten livnär sig som säsongsarbetare inom jordbruket.

Ändå saknar Limpopo inte resurser. Provinsen är Sydafrikas Eden: Rika och grönskande citrus- och mangoplantager breder ut sig över en stor del av landskapet. De flesta gårdar ägs av den vita befolkningen som allt som allt består av ungefär 150 000 personer.

Detta är ett arv från dagarna med vitt minoritetsstyre, då den bästa delen av landet lades under vitt ägarskap. Och även om mycket har förändrats i Sydafrika, har förändringen inte berört jordbruksmarken. Förhållandena är de samma som då tidiga koloniallagar fördrev den afrikanska befolkningen från allt utom 13 procent av landets jord.

Homelands

Limpopo var också en av de värst drabbade provinserna under apartheid då stora områden förvandlades till så kallade homelands för den svarta befolkningen. Dessa områden utgjordes av den mest ofruktbara och ogästvänliga marken. Och än i dag är det i dessa avsides trakter, långt bort från de rika gårdarna, som merparten av den afrikanska landsbygdsbefolkningen lever.

Aniki Baloyi är en ensamstående förälder som bor i byn Madonsi i Vhembe kommun tillsammans med sin tolvåriga son Ocean och, ibland, också andra släktingar. Madonsi är en del av ett kluster spridda byar i området, där var och en har flera tusen invånare.

Aniki promenerar till arbetet i gryningen varje morgon. Två timmar dit, och två timmar tillbaka på kvällen. Hon är hembiträde i den närbelägna kåkstaden Malamulele.

Hon och hennes son bor i två traditionella runda hyddor, så kallade rondavels. Den ena används som sovrum och den andra för matlagning. Aniki har själv byggt sina rondavels med hjälp av andra bybor. Hyddorna består av lertegel och har koniska stråtak. Som i största delen av Madonsi saknas vatten och elektricitet. Varje dag efter skolan hämtar Ocean vatten i stora kanistrar med en skottkärra. Den kommunala vattenkranen ligger ett par kilometer bort

– Kommunpolitiker har lovat oss vatten och elektricitet vid upprepade tillfällen, speciellt i valtider, men ingenting har förändrats genom åren, säger Aniki.

– Vi skulle också behöva hjälp med att bygga bättre hus. Våra rondavels måste repareras efter varje regnperiod. Lertegel är inte speciellt hållbara.

Säsongsarbete

Med jämna mellanrum tar Aniki ledigt från arbetet som hembiträde för att arbeta för fruktodlingarna några månader under högsäsongen. Som hembiträde förtjänar hon 600 rand (65 euro) i månaden medan arbetet på plantagen ger en månadslön på ungefär 160 euro.

De vita plantageägarna transporterar arbetarna från Madonsi ut till gårdarna varje söndag och tillbaka hem följande fredag.

– Det innebär att jag måste vara borta största delen av veckan. Ocean måste ta hand om sig själv då, men det är värt besväret under kortare perioder eftersom arbetet ger extra pengar. De flesta andra här är i samma situation som jag.

Ojämlikhet

För fem år sedan förtjänade ett afrikanskt hushåll i regionen kring Madonsi i medeltal 9 620 rand om året – detta enligt uppskattningar som gjordes i samband med ett projekt som finansierades av jordbruksministeriet och lokala myndigheter. För vita hushåll var motsvarande medelinkomst 661 462 rand om året. Med tanke på att ingenting investerats i att utveckla lokalsamhället eller för att förbättra sysselsättningen i Madonsi är det sannolikt att samma ojämlika förhållanden existerar än i dag, även om inga nya undersökningar bekräftat detta.

Hur som helst har Limpopo en väldigt dålig offentlig service och infrastruktur (vatten, elektricitet, bostäder, hälsa, utbildning). Bara 25 procent av vad som borde erbjudas är tillgängligt för invånarna, enligt de lokala myndigheterna. I grannprovinsen Gauteng – där Pretoria och Johannesburg ligger – är motsvarande servicegrad över 70 procent.

Framtidsoro

Aniki är en tuff och för det mesta gladlynt person, men hennes situation är sårbar. Hon oroar sig för sin egen och sonens framtid.

– Om jag blir sjuk och inte kan arbeta – vad händer då? Det är slitsamt att leva så här. Hur går det om Ocean måste hoppa av skolan för att ta hand om mig? Här finns ingen framtid för oss eller för någon annan heller, ifall inte saker och ting verkligen förändras.

Från Vhembe kommuns sida säger man att arbetet med att ge Madonsi och andra byar en bättre infrastruktur pågår och att det nu också finns medel avsatta för ändamålet. Men hittills har man i Madonsi inte märkt något av löftena.

– Också i fall vi skulle få vatten och elektricitet finns det massor som måste göras innan vi kan börja skapa våra egna arbetstillfällen, säger Aniki.

– Vi har fortfarande en lång, lång väg att gå.

Mark Waller

Översättning: Fredrik Sonck

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.