En autistisk pojke har huvudrollen i Anton Marklunds tankeväckande debutroman. Djurvänner ställer frågor om anpassningsförmåga och utanförskap, skriver Anna von Bondsdorff.
Svenska Anton Marklunds nyutkomna debutroman Djurvänner är en rätt sorglig berättelse, med ett makabert slut, om den sjuttonåriga autistiska Johannes, om hans familj och tankevärld.
Marklund är utbildad lärare och har arbetat som personlig assistent och med personer med autism sedan flera år tillbaka. Hans erfarenheter på området ger boken en alldeles särskild känsla av verklighetsförankring, där de litterära gestalterna och händelseförloppet levandegörs på ett synnerligen realistiskt sätt.
Djurvänner börjar strax innan slutet, och bjuder därefter läsaren på ett antal tillbakablickar fram till berättelsens utgångspunkt, dess början. Förutom den sjuttonåriga Johannes får läsaren stifta bekantskap med hans föräldrar Mona och Lennart. Mona, Lennart och Johannes utgör romanens tre berättarröster. Kapitlen är många men korta, och de tre berättarna avlöser varandra med snabba intervaller och växlande perspektiv.
Det är ändå mamma Mona som tar hand om största delen av berättandet. Därmed är det minst lika mycket Monas som Johannes berättelse. Pappa Lennart kommer lite i skymundan. Det framstår dock klart att relationen mellan föräldrarna är snårig och komplicerad.
varför utför?
Mona försöker reda ut varför det blev som det blev: när under Johannes uppväxt började det gå snett för honom? Hon letar efter svar och förståelse för den händelse som boken inleds med. I början av romanen förklarar hon på ett enkelt och vackert sätt hur hon ibland känner sig tvungen att se på sitt liv som en film, för att klara av att hantera verkligheten:
”På något sätt blir saker lättare att förstå då. Eller kanske inte förstå, mer lättare att acceptera. /…/ För om man ser livet som en film då måste det ju vara såhär. I en film har motgångarna betydelse. Det är smärtan som man inte begriper som för en vidare, förhoppningsvis mot ett lyckligt slut.”
Monas kapitel spelas upp som korta filmsekvenser, där hon förtydligar hur hon tänker sig att det hon berättar om egentligen har gått till. Det är ingen solskenshistoria som målas upp. Alltsedan Johannes började skolan har det uppstått olika slags problem. Trots att skolfröken vill så väl blir det mest fel i hennes betonande av att Johannes är annorlunda. Och i stället för att få vänner bland de andra barnen i klassen börjar Johannes småningom utnyttjas av dem, uppmuntras till att utföra allt värre busstreck som de andra barnen inte vågar sig på. Det är Johannes som får skulden för allt samtidigt som skolan tycks blunda för de andra barnens delaktighet i dåden. Johannes går med i deras lek eftersom han ser det som ett sätt att bli uppskattad och upplever sig ha vänner. Det är ytterst tveksamt om han verkligen ensam kan anses bära skulden för alltihop som sker.
Djurvänner är en tankeväckande roman som väcker frågor om anpassningsförmåga och utanförskap. Och framför allt om skuld. Titelns hela innebörd klarnar först på slutet, då den framstår i sin fulla makaberhet. För läsaren blir det närmast en chockartad överraskning.
Anna von Bonsdorff
