Nyliberala vindar blåser över välfärdsstaten. Men att den offentliga sektorn inte fungerar som ett företag låtsas privatiseringsivrarna inte om, skriver Peter Lodenius.
Välfärdsstaten omfattar socialskydd, i form av pengar, och sociala tjänster, i form av arbete. I Finland är det kommuner och kommunförbund som administrerar tjänsterna, medan statsmakten fastställer ramarna.
Leena Eräsaari, professor i socialarbete i Jyväskylä (intervjuad på sidan 3), ser i en artikel en könsfördelning i välfärdssystemet: att vårda, skapa ordning i vardagen och möta mänskor är kvinnliga uppgifter, hierarkiskt underställda de manliga uppgifter som omfattar inkomstöverföringar och socialskydd. Nordiska kvinnoforskare lanserade i tiden tanken på en kvinnovänlig välfärdsstat där huvudvikten ligger på tjänster.
Välfärdstjänsterna har underlättat kvinnors förvärvsarbete, t.ex. genom dagvården, men också erbjudit jobb – en stor del av Finlands kvinnor arbetar inom den offentliga sektorn. Arbetsmarknaden hos oss är ovanligt starkt könsdelad och den omformningen som välfärdsstaten är utsatt för har enligt Eräsaari drabbat tjänsterna starkare än socialskyddet. Omformningen är i sin tur delvis en följd av nyliberalismen och globaliseringen, som skapat ett tryck för att rationalisera inte bara varu- utan också tjänsteproduktionen.
New Public Management (NPM)
är ”nyliberalismens lillebror på förvaltningssidan” och fick sin upprinnelse i Ronald Reagans USA och Margaret Thatchers Storbritannien. Den spred sig över västvärlden, men anpassades till olika förvaltningstraditioner på olika sätt.
I Thatchers England och på Nya Zeeland fördes på 1980-talet en politisk kamp om välfärdsstaten skulle bevaras eller inte. På annat håll, som i Finland, har övergången beskrivits som teknisk, inte principiell. Under 1980-talet utvecklade Harri Holkeris regering konceptet ”behärskad strukturomvandling”, som också omfattande en politisk överenskommelse om förnyelse av den offentliga sektorn. Det tog sin tid innan den kom igång, men helt i enlighet med Naomi Kleins teori om Chockdoktrinen gav depressionen i början av nittiotalet fart åt åtstramningen och reformerna, som sedan fortsatt utan avbrott. Förnyelsen handlar dels om att privatisera delar av den offentliga verksamheten, dels om att omforma andra delar så att de fungerar på samma sätt som privata företag. Då handlar det t.ex. om beställar-utförar-modellen eller om kommunala affärsverk.
För Eräsaari innebär NPM en ideologisk kursändring; att man inte längre uppskattar den offentliga sektorns sätt att verka, utan vill att den fungerar som ett företag.
Det betyder att NPM överger välfärdsstatens etos, enligt vilket att man ska stöda de svagare. Flera yrkesgrupper, som lärare och socialarbetare, har etiska regler som förutsätter att man bistår alla som behöver hjälp. Eräsaari påpekar att det finns en viss skillnad om en läkare eller socialarbetare genomför en åtgärd för att förbättra en patients eller klients tillstånd eller för att spara pengar för kommunen.
Företagens principer
är andra än den offentliga sektorns, men det låtsas privatiseringsförespråkarna inte om.
Om man vill fungera som företag ligger det nära till hands att man vill öka organisationens effektivitet genom att förstora den – en större enhet blir effektivare genom att dela upp arbetsmomenten. Inom den kommunala tjänstesektorn har man nu börjat tillämpa just de tayloristiska principer som baseras på uppspjälkning av arbetsuppgifterna och som blev populära inom industrin i början av 1900-talet. (Fast ”Kello-Kalle” som tidsstudiemannen populärt kallats på finska har nog levt vidare till vår tid.) Eräsaari visar hur det går till på tjänsternas område:
”Ett typiskt exempel på uppdelningen är den kommunala hemvårdarens arbete. Tidigare skötte dessa hemvårdare barn och mödrar vid sidan om hemmet och maten. Numera finns det inte alls någon sådan hemhjälp för barnfamiljer. För åldringar finns det hemhjälp i en ny form, till dem kommer städerskor, måltidstjänsten, butikskassetjänsten, kanske också en sjuksköterska, en hemhjälp, en frivillig.”
Frånsett den eventuella frivilligas insats är allt noga reglerat från kommunens sida. Armén av administratörer som lägger upp standarder och tidsscheman har vuxit, medan tiden för arbete ute på fältet har minskat. Det betyder att den mänskliga samvaro och den kontinuitet som hemvårdaren representerat har minimerats. Tidigare bidrog de kommunala tjänsterna till kontinuitet och stabilitet i t.ex. åldringarnas liv, nu bidrar de ständiga förändringarna till en spänning i livet som mestadels inte är önskad. Det innebär också att de som arbetar ute på fältet ofta inte lär känna sina klienter särskilt bra.
Uppspjälkningen blir ofta frustrerande för både hjälparna och den hjälpta. På åttiotalet talade man gärna om ”en lucka”-principen i samband med sociala tjänster och socialskydd. Man ville att de tjänster en person behövde skulle samlas i ett paket på ett ställe. Idag har man igen återgått till att var och en själv får försöka samla de splittrade tjänsterna, enligt egna behov – och springa från lucka till lucka.
Den offentliga sektorns ständiga anpassningar till företagens funktionsmodeller leder också till att arbetskollektiven försvagas. Externa konsulter tillkallas för att omorganisera och rationalisera verksamheten. Andan på arbetsplatserna i den offentliga sektorn försämras och mobbning blir allt vanligare. Så småningom anpassar sig många anställda till den nya ideologin. En undersökning i Storbritannien har visat att sjukskötares motivation eller moral förändras och ansvarskänslan försvagas när NPM tillämpats inom organisationen i några år, berättar Eräsaari.
Socialarbetarna
verkar i viss mån ha anammat den nyliberala människosynen (”var och en är sin egen lyckas smed”), och detta i högre grad i Finland än i Sverige, Norge eller Danmark. En nyligen publicerad undersökning av Helena Blomberg, Johanna Kallio och Christian Kroll redovisar nordiska socialarbetares syn på vad som orsakar fattigdomen. Samhälleliga förhållanden ses fortfarande som de viktigaste orsakerna i alla fyra länder, men speciellt i Sverige och Norge. I Finland ser man klart oftare individuella faktorer, som lättja och dålig arbetsmoral, som en orsak till fattigdom. I Danmark är det vanligare att se otur som en viktig orsak till att man är fattig.
Socialarbetare med lägre utbildning eller kortare arbetserfarenhet lägger i klart högre grad skulden för fattigdomen på individen. Att vidare insikter hjälper socialarbetaren att se samhällsstrukturernas betydelse ser artikelförfattarna som en förklaring till detta. En annan förklaring kan vara att de yngres åsikter i högre grad speglar den nya tidsandan, nyliberalismens tonvikt på individen.
Socialarbetarnas syn är betydelsefull, eftersom det är genom dem som välfärdsstaten blir verklighet för dem som behöver dess tjänster. Det är de som väljer kunder, använder sin prövningsrätt och fattar beslut. Socialarbetarnas syn på fattigdomens orsaker kan, enligt artikelförfattarna, påverka vilka tjänster de erbjuder, vem de hjälper mest aktivt och hur de förhåller sig till sina klienter i olika situationer.
Krav på privatisering
av de offentliga tjänsterna förs alltmer energiskt fram av näringslivet. Strategerna på Sitra går som vanligt i spetsen. I fjol startade de ett femårigt kommunprojekt med målen att ”öka kommuninvånarnas valmöjligheter” och ”förnya tjänsteproduktionens strukturer”. Inom den ramen finansierar Sitra olika projekt med servicesedlar. Den kommunala tandvårdens patienter kan t.ex. den vägen få vård hos privat tandläkare. (I Sverige har man förstås hunnit längre och ger på sina håll servicesedlar åt alkoholister så att de kan skaffa sig vård enligt tycke.)
Närdel eller Eva publicerade i oktober en rapport där man bl.a. kräver att kommunerna förpliktas att privatisera en viss del av sina tjänster. Detta kan ske genom att kommuninvånarna får servicesedlar och med dem möjlighet att välja tjänsteproducent.
Bergsrådet Gustav von Hertzen, f.d. chef för Cultor, ansåg i en kommentar i HS under mellandagarna att detta inte alls räckte. Han kräver i sitt manifest att det i nästa regeringsprogram ingår en punkt som entydigt öppnar alla förvaltningsgrenar för privatisering. Enligt honom visar internationella erfarenheter att privatisering är möjlig praktiskt taget överallt, också inom fängelseväsendet eller krigföringen.
Speciellt viktig är det dock att få fart på privatiseringen inom de stora sektorerna, utbildningsväsendet och hälsovården, menar von Hertzen. Inom den förra sektorn är reformen av universitetsförvaltningen ett steg i rätt riktning, men inom primärutbildningen återstår ännu mycket att göra. Enligt von Hertzen är det största problemet att folket och dess representanter litar mera på den offentliga sektorn och befarar att patienter och elever blir lidande genom konkurrens och strävan efter vinst. Men om man skriver in i regeringsprogrammet att man gör enligt von Hertzens vilja behöver man tydligen inte bekymra sig om folket och dess representanter. (Och det är ju så man skött det mesta de senaste åren.)
Carema i Karis
fördes i söndagens HS fram som ett exempel på en modell som Näringslivets centralförbund EK understöder. Det är förbundets vd Mikko Pukkinen, tidigare stadsdirektör i Åbo, som vill skriva in i regeringsprogrammet att de kommunala tjänsterna ska skötas av dem som kan göra det billigast, vare sig det är kommun eller privatföretag.
I Karis sköts primärhälsovården numera av utlandsägda företag. Dåvarande Karis stad startade processen genom att som första kommun lägga ut all hälsovård på entreprenad till Folkhälsan, en organisation som aktivt drivit på en växande roll för den tredje sektorn. Avgörandet var omstritt, men avtalet gällde från 1998 till 2007. En ny upphandlingsrond har från och med 2009 gett primärhälsovården till Mehiläinen, äldreomsorgen med vård i hemmet till Carema och Nelikko (båda dotterbolag till Mehiläinen), äldreboendet till MedOne och bäddavdelningen för långvård till Folkhälsan.
Mehiläinen ägs av svenska Carema, som tillhör Ambea-koncernen, som i sin tur ägs av brittiska investeringsbolaget 3i och Singapores statliga investeringsbolag GIC. MedOne, som tidigare tillhörde det finländska investeringsbolaget Sponsor, ägs nu av svenska Attendo, som 2007 köptes upp av investeringsbolaget Industri Kapital.
Ambea och Attendo är de största privata bolagen på den svenska vårdmarknaden. De är intresserade av den finländska marknaden för att samla erfarenheter för en kommande större roll för privata bolag inom hälsovården i Sverige. Därför har Mehiläinen rekryterat läkare från Sverige. Det handlar alltså om ett långsiktigt spel som kan ge stora pengar i framtiden. Där är också Karis intressant.
Peter Lodenius
