Stockholm är halt. Stödförband är slut på centrallagret säger de på apoteket. Tankarna kliver lika försiktigt, trevar sig fram över skaren. Jag läser gamla böcker för säkerhets skull. Och vet inte om jag ska bli nedslagen eller uppiggad av att de gamla sanningarna är som nya.
Susan Sontag skriver i On Photography (år 1977 är jag fem år gammal) att om man förstår innebörden av något är det också att förstå funktionen. ”Fungerandet försiggår i tiden och måste förklaras i tiden. Bara det som berättar kan få oss att förstå.”
Bilden är det medium som lyckats bli vårt mest använda. Igen, kan man möjligen tillägga. Men nu är det fotografiet och inte den inristade illustrationen som regerar. Varenda ordbehandlare svämmar över av semesterbilder. Ingen tidningsmakare eller kulturinstitution skulle drömma om att berätta bara med ord. Bokomslaget diskuteras ibland nästan häftigare än innehållet. Cyberrymden genomkorsas av bilder på allt, i oändliga lager av samplingar.
Det märkliga är att vi, trots att vi utsätts för ett smatter av bilder av alla sorter och har genomlevt retuscherings- och manipuleringsdiskussioner i flera omgångar, ändå uppfattar fotografiet som bärare av en sanning. Att man som Sontag överhuvudtaget kan problematisera förståelsen av en innebörd är artfrämmande för vår kultur som uppfattar förståelse som liktydigt med övertygad subjektiv upplevelse. Men i den oreflekterade upplevelsen ligger själva manipulationen och den bildmässiga förenklingen är ofta just motsatsen till berättande. Om berättandet förstås som en fördjupande och förmedlande insiktsskapande process.
På dryga seklet har fotografiet gått från ett objekt tillskrivet närmast övernaturlig förmåga att tämja verkligheten så att den kan infångas på en tvådimensionell yta med sirlig ram till dess motsats. Eller kanske inte motsats egentligen. Kanske är vi snarare tillbaka strax bredvid utgångspunkten. Fotografiet som ett övernaturligt objekt som äger förmågan att beröva också människor, musikstilar, maträtter och hela städer deras tredje dimension. Att genom sin löftesrikt blanka värld inspirera till reduktion, bildspråk, slogans, varumärken och krumelurer.
Så har vårt bulimiska sätt att använda fotografiet till slut berövat delar av både språket och världen dess berättande kvaliteter. Dess funktion, om man så vill.
Det är inte lätt att hålla balansen. Jag kryper in bland mina värmande böcker. Ett ord säger mer än tusen bilder.
