För ungefär ett år sedan upptäckte man ett opublicerat manuskript i Max Frisch-arkivet i Zürich. Det var renskrivet av Max Frischs sekreterare efter diktamen. På titelsidan hade Frisch själv skrivit för hand: ”Dagbok 3. Börjar våren 1982. Tillägnad Alice. New York, november 1982”. Frischs stiftelse beslöt att publicera verket och kallade det: Utkast till en tredje dagbok. Peter von Matt redigerade boken och skrev ett efterord. Han gjorde ett noggrannt arbete.
Frischs verk är inte en dagbok i vanlig mening utan närmast en dokumentation av författarens tankevärld. Det består av fragmentariska iakttagelser av livet och döden och uttrycker en illusionslös syn på det mänskliga tänkandets smalhet och de trångsynta makter som styr världen.
Frisch (1911–1991) var en mångsidig skribent och är framför allt känd för sina romaner. I sin ungdom verkade han som journalist och studerade arkitektur vid Tekniska högskolan i Zürich.
Dagböckerna blev en särpräglad prosaform för Frisch. Hans romaners stil utgick också från dem. Det nya postuma verket föregicks av dagböckerna från åren 1946–1949 och 1966–1971 (och därtill två ytterligare som publicerades på 1940-talet).
Den tredje dagboken rör sig kors och tvärs i tid och rum. Då den skrevs bodde Frisch i New York, men scenen skiftar då och då till Schweiz eller någon annan ort.
Författaren reflekterar kring åldrandet, livets begränsningar och parförhållandet med amerikanskan Alice Locke-Carey, som är mycket yngre än Frisch. Relationen är belastad av åldersskillnaden och olikheter i värderingar.
Ronald Reagan leder Förenta Staterna och verkar föra världen till kärnvapenkrigets brant, men fredsdemonstrationer – bekanta från 1970-talet – väcks till liv igen. Den yngre generationen kan uppfatta kalla krigets hot i dagboken som främmande, men USA:s strävan efter att trygga sina nationella förmåner och uppträda som världens befriare är från denna dag. Likaså är Israels grymma militäranfall fortfarande aktuella. Å andra sidan snärtar Frisch också de socialistiska länderna.
En bit in i boken börjar Frisch plötsligt iaktta en gammal murares arbete i Tessin, där han har en andra bostad. Frisch blir nu nästan poetisk. Det finns något evigt och bestående i murarens yrkesskicklighet, känslan för materialet och hans tålmodiga arbete.
Bokens texter är emellanåt aforismer, emellanåt korta essäer eller små berättelser. Vid första anblicken kan de verka tråkiga. Om en vanlig skribent försökte skriva så här, skulle resultatet förmodligen vara ett ointressant virrvarr. Att det inte är så i den tredje dagboken vittnar om Frischs yrkesskicklighet, att han skapar en vävnad vars spänning håller från början till slut. Varje textfragment är självständigt, men öppnar samtidigt dörren till de följande textbitarna.
Boken är tragisk, men inte cynisk. Frisch skildrar skakande sin goda väns, professor Peter Nolls, alltför tidiga död i cancer och de förestående månaderna. Frischs och Peters sista ordväxling på schweizisk tyska är vacker i sin korthet.
Frisch är en mästare på att koncentrera sig på det väsentliga i sina texter. Som exempel tjänar några maskinskrivna sidor i slutet av dagboken. Överstrykningar och korrigeringar lämnar kvar bara en bråkdel av texten, dess kärna.
Det är oklart varför Frisch lade boken på hyllan, trots att han tycks ha ansett den färdig. Verket brister tyvärr när Frisch börjar drömma om en stadigvarande bostad. Relationen till Alice tog slut senare, och Frisch flyttade för gott till hemstaden Zürich, där attityden till den berömda författaren stundom var återhållsam, vilket försöken att hyra en bostad, som skildras i slutet av dagboken, visar.
Jorma Keskitalo
Max Frisch: Entwürfe zu einem dritten Tagebuch. (Utkast till en tredje dagbok). Redigering och efterord: Peter von Matt. Suhrkamp Verlag 2010.
