884

Vår världsbild formas till stor del av de berättelser vi skapar när vi ordnar våra erfarenheter i kronologisk och logisk ordning. På det sättet tvingar vi in verkligheten i en form som vi själva har skapat. Det säger Ulf Palmenfelt som forskar och undervisar i muntligt berättande vid Högskolan på Gotland.

Enligt Ulf Palmenfelt sker dagboksskrivande enligt samma mönster som allt annat berättande. Om man jämför olika dagböcker märker man hur lika de är. Skribenten utnyttjar friheten att framställa sin egen verklighet i efterhand. Då spelar det ingen roll vad som egentligen hände, för det nerskrivna kommer man ihåg årtionden senare. Palmenfelt menar att dagböcker och semesterfotografier fungerar på samma sätt.

– Det som har råkat fastna i bilderna är kanske inte de viktigaste händelserna under en semester. Men det blir det man minns. Allt annat som hände runt omkring kommer man ihåg vagt. Fotografierna har blivit bildmässiga berättelser om våra upplevelser, säger Palmenfelt.

I sin egen personliga dagbok minns han en fastländsk småskolelärare som en gång sade till klassen i Visby hamn. ”Där borta ligger Sverige. Vill ni bli någonting ska ni åka dit.”

Palmenfelt har studerat etnologi och disputerat vid Stockholms universitet. Efter att ha undervisat på flera universitet i USA och Norden, bland annat vid Åbo Akademi, utnämndes han till professor i folkloristik år 1998 i Bergen och år 2003 till professor i etnologi vid Högskolan på Gotland.

Mänsklighetens
dagböcker

Berättelsernas betydelse är tydlig också i ett makroperspektiv. När journalister rapporterar om vad som händer runt om kring oss fungerar de som samhällets dagbokskrivare. De talar om för oss vad som är en viktig nyhet under en viss dag. Ofta är materialet väldigt likartat i flera olika medier oavsett om det är en lokaltidning, rikstidning eller stor internationell tidning.  Så uppstår någon slags ”mänsklighetens dagbok”. Sedan kommenterar vi läsare dessa berättelser över fikabordet på jobbet eller i något annat sammanhang.

– Med berättelsens form bygger vi tillsammans upp en slags överenskommelse om vad som har hänt, säger Palmenfelt.

Olika perspektiv

Med hjälp av berättelser är det lättare att förstå exempelvis jordens och människans utvecklingshistoria, säger Palmenfelt.

– Historiker har större perspektiv än journalister i sitt berättande. De skriver långa berättelser i kapitelböcker om allt från järnåldern till nutid. Sedan berättar de sin historia. Allra först framträder fysikerna som skildrar ”den stora smällen”, universums uppkomst och hur jorden uppstod. Geologerna berättar sedan om jordens historia. Sedan förklarar biologerna livets uppkomst. Arkeologerna schemalägger människans förhistoria. Etnologerna berättar om bondesamhället. Sociologerna forskar om nutiden. Till slut träder journalisterna fram och beskriver vad som händer från dag till dag.

Överallt formas våra bilder av oss själva och världen i berättelser. Palmenfelt frågar själv vad som gör en berättelse? Hur kan man använda den? Vilken form får verkligheten genom berättelser?

Att förstå hur en berättelse är uppbyggd ökar därför vår medvetenhet och vår förmåga att kritiskt betrakta det vi har hört eller läst, menar han. Men berättelser är bra på att skildra vissa delar av verkligheten. De beskriver förändringar, rörelser, konflikter eller skapar dramatik samt beskriver hjältar, skurkar, offer, hjälpare och så vidare. Däremot är berättelser usla på att skildra status quo, harmoni och solidaritet. Det samma gäller komplicerade situationer utan renodlade hjältar och skurkar. I verkligheten är vi alla lite hjälte och skurk, men det är svårt att få fram i berättelser.

Spinndoktorer
och valdebatt

När journalister berättar om den komplicerade verkligheten skalar de ofta bort detaljer. Det händer att politiker och beslutsfattare lånar enskilda människors livsöden och historier, som journalisterna lyft fram som exempel på olika fenomen, och använder dem som faktaunderlag för politiska beslut. Sällan kontrollerar de berättelsens ursprung.

– När vi tittar på valdebatter på teve fastnar vi för den politiker som verkar vara mest övertygande. Vi röstar inte på sakfrågor utan på den bästa historien, på den som lyfter fram konflikter och motsättningar, men kanske struntar i nyanser och djupare analyser, säger Palmenfelt.

– Därför är det viktigt att akademiker forskar i hur berättelser fungerar. Forskning om berättelser stärker demokratin. Det händer inte sällan att politikers historier är konstruerade av partistrateger som kan snickra historier och tajma dem rätt för att uppnå önskat resultat.

Ett exempel är president Georg Bush informatörer som producerade ”a story of a day”. När journalister kontaktade Vita huset svarade informatörerna bara på frågor som handlade om en viss sak och lät bli att svara på andra. Dessa informatörer är en del av den yrkeskår som brukar kallas för spinndoktorer.

– To spin betyder i amerikansk baseboll ”att kasta en boll som vrider sig i luften”. Det blir en vriden version av verkligheten. Journalisternas uppgift blir då att tolka versionen och återberätta den för folket. Tanken är att avslöja Vita huset och inte köpa presidentens historia ograverad. Det har blivit allt vanligare att politiker försöker ”sälja” en bra historia i stället för att ha en tydlig politisk ideologi.

Avsaknad
av politiskt budskap

Ulf Palmenfelt påpekar att partierna för trettio till fyrtio år sedan hade genomarbetade ideologier som färgade deras politiska beslut på olika nivåer. Då röstade medborgarna på olika ideologier. Det var klart uttalat var partierna stod på den politiska kartan och vad de ville uträtta i samhället.

Idag är skillnaderna mellan partierna mindre och konflikterna färre. Men Palmenfelt punkterar makthavarnas påstående att folk inte längre intresserar för samhällsfrågor.

– Politikerna underskattar folket. Visst har medborgarna tid och lust att sätta sig in i olika problem. Det finns tecken som tyder på att journalisterna och politikerna tillsammans håller på att bygga upp ett samhälle som är ytligare, mindre genomtänkt och mindre baserat på grundlig diskussion. I stället produceras en massa berättelser, vilkas sanningshalter är svåra att kontrollera.

text&foto Kerttu Jokela